Övningskompanier 1947

Resan vid inryckningen gjordes oftast med tåg innan buss mötte upp vid Rosersbergs station för vidare transport till InfSS. Vid framkomsten blev man hänvisad till en uppsamling. Vid tygförrådet erhöll den värnpliktige en packad plomberad persedelsäck med uniform, utrustning och ett persedelkort.

Den nya organisationen

Med införande av den nya organisationen 1947 kom InfSS att ha tre kompanier istället för ett som tidigare. Där det första kompaniet var ett skyttekompani medan det andra och det tredje kompaniet var specialkompanier. Två kompanier med 140 man och ett kompani med 120 man. Från 1947 började två inryckningar per år.

Övningskompaniernas organisation. Renskriven bild, baserad på skolorder från 1952.

Mönstring och inryckning

Mönstring genomfördes ofta i närheten av där personen bodde. Den tog en dag och bestod av några skrivprov, synprov och undersökning av en läkare. Man fick också frågan om man hade ”några fel över huvud taget”. Det sista som gjordes var att möta en mönstringsförrättare.

Resan vid inryckningen gjordes oftast med tåg innan buss mötte upp vid Rosersbergs station för vidare transport till InfSS. Vid framkomsten blev man hänvisad till en uppsamling. Vid tygförrådet erhöll den värnpliktige en packad plomberad persedelsäck med uniform, utrustning och ett persedelkort. Därefter samlades de värnpliktiga i respektive förläggningslokal där kompanichefen var med vid kontrollräkning av säckens innehåll. Detta ändrades senare till att de värnpliktiga istället fick plagg för plagg utlämnat. Utrustningen skulle kompletteras med namnetiketter som den värnpliktige själv fick sy på. Till madrass och kudde fick man obegränsad mängd halm.

Vid inryckningen fick ett kompani rycka in vid Svea livgarde där de också fick sin grundutbildning innan de flyttades över till Rosersberg. Orsaken till det här förfarandet var de ojämna in- och utryckningarna.

Tygförrådet, InfSS, 1956. Bildkälla: Krigsarkivet
Persedelkort. Bildkälla: Krigsarkivet

Boendet var i kaserner eller baracker fram till 1954 då en brand förstörde de båda kasernerna. På grund av branden fick kompanierna istället förläggas till AUS i Uppsala (Arméns Underofficersskola). Därifrån pendlade man varje dag för övningar i Rosersberg.

I Uppsala underställdes man chefen AUS i förläggning, utspisning och sjukvårdhänseendes samt permission och disciplinära frågor. Manskapet ville däremot ha samma öppenhet och frihet som man hade vid Rosersberg, något som inte passade militären i Uppsala. Där var det kasernvakt att passera igenom och bestämda tider. Men efter påstötningar fick man tillbaka de regler som var på Rosersberg. Först i september 1956 gick flytten för kompanierna tillbaka till Rosersberg.

Läkarundersökningar. Bildkälla: Krigsarkivet

Grundsoldatutbildning (GSU)

Man fick lära sig göra uppställningar, inrättningar i ledet, lämna av till befäl, marschera, göra halt, inta enskild ställning och så småningom avancera till språngmarsch i takt. Vid uppställningarna var det mycket noga med klädseln, knäppta knappar och putsen på kängorna.

Exercis var en del av utbildningen. Foto: Mary Berglund

Skjututbildning och övningar

I utbildningen ingick avståndsbedömningar och lägesbestämningar med hjälp av fingrar och knogar. Ute på övningsfältet fick man lära sig att anfalla med stormavstånd med understöd av fiktivt artilleri och flyg. Man fick lära sig hålla skyttelinje på bredden och djupet, hålla kolonn och anfallsgrupperingar. Man fick även lära sig bestämma eldområde, skydd bakåt, anläggning, eld och eld upphör. Under utbildningens början sköt man med lös ammunition vid anfallen innan man längre fram övergick till skarp ammunition.

Avståndsbedömning med knogar. Bild ur Soldaten i fält, 1953.

Vid anfallsövningarna kunde det ibland kännas lite obehagligt när man sprang med understöd av skarpskjutande kulsprutor på flankerna.

Strid i död stad (kallas idag för strid i bebyggelse) var ett övningsmoment som infördes i slutet av 1940-talet. I den norra delen av övningsfältet uppfördes det en mindre sönderskjuten stadsdel.

Strid i bebyggelse. Bildkälla: FÖRENINGEN ARMÉ-, MARIN- OCH FLYGFILM. UR ARKIVFILM NR 13271 RIKSHEMVÄRNSTÄVLINGEN 1957

På grund av att övningsfältet redan från början var för litet övades det mycket vid Halmsjön (idag Arlanda flygplats) som vid den tiden var en flygbas.

Man fick också lära sig bestämmelser för vaktpersonal som skulle tillämpas det dygn man gick vakt.

Instruktioner för vaktpost. Ur Soldaten i fält 1953.

När skyddsmasken skulle täthetsprövas gjordes detta i ett skyddsrum. Där användes en bromacetonampull för att se om den var tät. Under övningarna när skyddsmasken skulle användas användes tårgas.

Efter avslutad skjututbildning där de värnpliktiga fick lära sig att skjuta med olika typer av handeldvapen var det dags för prisskjutning. Värnpliktiga som blivit tilldelade mausergevär m/96 eller ag m/42 fick också tilldelat sig en kpist m/45 som skulle användas vid högvakten.

Prisskjutning vid B-banan, Rolf Ohlson vid avtryckaren.

Handgranatkastning och sprängövningar gjordes vid ”Stavens backe”. Övningar med pentyl gjordes på övningsfältet.

Skyddsvärnet vid handgranatskastning. Foto: Mattias Svensson
Truppföring av befäl. Bildkälla: Krigsarkivet
Kartablad södra övningsområdet. "1 min stormeld (grön signal) 10 skott". Karta från Sture Heiman

När kompanierna var färdigutbildade stod de till officerskursernas förfogande. Kurserna skulle dagen innan deras övningar beställa vilken truppuppsättning de behövde.

Övningsprogram från officerskurs där kompanierna deltog. Källa: Krigsarkivet

Högvakt

Kompanierna var mycket inne i Stockholm när det var statsbesök till kungen, och även högvakt ingick i tjänsten. Förberedelserna inför högvakten påbörjades vid skolan tre veckor innan. På slottet var det rullande schema dygnet runt, med 2 timmars pass med uppgift att vakta det kungliga slottet.

Högvakten i mars 1959. Foto: Leif Hedbom
Högvakten 1959-1960. Foto: Bo Johnson
Högvakten 1954. Foto: Lars Wedberg

Matstrejker

I slutet av 1940-talet var missnöjet stort med maten som serverades. Den stat som var uträknad på storleken på portionen var för snålt tilltagen, de värnpliktiga blev inte mätta. Även kvalitén på maten var man missnöjd med.

Den 27 april 1949 kunde man i DN läsa en artikel om hur missnöjda de värnpliktiga vid InfSS i Rosersberg var med maten och att 300 man gått ut i matstrejk kvällen före. Anledningen hade varit att det serverats oätbar soppa och sur fläskkorv enligt manskapet. Man reagerade emellertid inte bara på maten utan på de dåliga sanitära förhållanden i matsalen där råttor sågs springa omkring ”vid så gott som vid varje måltid” och att fåglar flyger omkring ”och förorenar och ställer till obehag”.

”Dagen efter strejken blev kompanierna uppställda plutonsvis och utfrågade om de tänkte fortsätta strejka? Svaret befälet fick var att om inte maten och de sanitära problemen i matsalen blev bättre skulle strejken fortsätta. Detta fick till följd att befälet klippte deras matkuponger för de två kommande dagarna. ”

Senare förekom flertalet matstrejker på grund av missnöjet med de sanitära problemen som var i manskapsmatsalen. Fåglar flög in och omkring något manskapet tyckte var ohälsosamt då fåglars avföring kunde hamna i maten. Under en period serverades bara makaronilådor till maten. Det fick grabbarna att matstrejka under en hel vecka.

Att vara inkallad

På kvällen 25 januari 1949 besökte Radiotjänst InfSS för att anordna en radiodiskussion under rubriken ”Att vara inkallad”, en debatt om de värnpliktigas problem.

Initiativet till kvällen hade tagits av Radiotjänst utan medgivande av chefen för Armén som däremot ansåg att en officer skulle närvara under diskussionen.

Lyssna på utdrag ur intervju från kvällen (på Sveriges radios hemsida).

Kompaniassistent

Från 1950 skulle det finnas en kompaniassistent vid varje kompani inom armén. Kompaniassistenten skulle utses av en kompanichef efter namnförslag från manskapet vid kompaniet. Assistentens uppgift var att hålla kompanichefen underrättad om manskapets önskemål och synpunkter rörande utspisning, fritid, bildnings och förströelseverksamhet, trivsel i förläggningen och fritidslokaler och liknande förhållande. Vid varje kompani skulle också finnas en kompaniexpedition som förestods av en kompaniadjutant. Kompaniadjutanten skulle oavsett om det var en underofficer eller en överfurir delta i utbildningsarbetet i den utsträckning kompaniadjutantens tjänst tillät.

Nattmarsch

På hösten var det dags att pröva uthålligheten på soldaterna genom en mörkermarsch som pågick hela natten. Med full stridspackning gick kompanierna genom Rosersbergs skogar och tjärnar, ibland med vatten upp till knäna i mörker, blött som det brukar vara på hösten.

Låg man på granatkastarpluton skulle man förutom sin egen stridspackning även ha med en 8 cm granatkastare och tre förpackningar 8 cm vinggranater och ett spett. Materielen fick man byta med varandra under marschen. Stödplattan till granatkastaren hade en sådan utformning att den var omöjlig att bära på ryggen utan man var tvungen att bära den med händerna.

Ingen stridsaktivitet rådde och fältlystring var beordrad. Marschen gick under namnet ”dödsmarschen” bland de värnpliktiga.

Höstmanöver

När hösten kom åkte kompanierna till Skillingaryd i Småland på manöver. Undantaget var 1959 då man vid en stor manöver vid Kråks skjutfällt, Karlsborg, var med och drev ryssen tillbaka ut i Vättern.

Förläggning, manöver i Skillingaryd, ca 1956. Foto: Ingemar Mattsson.

Centrala bytesförrådet

Det centrala bytesförrådet för intendenturtjänsten var fram till branden 1954 förlagd i den östra vinden på Kasern 1. Efter det att kasernen brunnit ner flyttades förrådet till en uppbyggd barack på kasernområdet.

I bytesförrådet fanns allt från personlig utrustning, undantaget tvättbytespersedlar såsom kalsonger o dyl., till uniformer för permissionsbruk. Behövdes en permissionsuniform begärdes en sådan fram i varje enskilt fall hos chefen för centralförrådet.

Var 14:e dag byttes underkläder. Då fick man några undertröjor och shortsliknande kalsonger. Även lakan och överkast byttes med jämna mellanrum och så även halmen i madrass och kudde.

1950 infördes en busslinje mellan slottet och Rosersberg station för de värnpliktiga, befäl och anställda vid skolan. Biljetten kostade 35 öre för enkel resa.

Materielvård

All personal, befäl som meniga skulle ägna största uppmärksamhet åt materielvård och handhavande. Materielen fick inte utsättas för större nötning eller påfrestning än tjänsten absolut krävde.

Det var förbjudet att utan särskilt tillstånd använda kronans materiel utanför tjänsten och i övrigt använda den för icke avsett ändamål.

Det var också förbjudet att utan tillstånd använda kronans motorfordon och cyklar utom tjänsten t.ex. för förflyttning mellan tjänstgöringsplats och bostad.

Fysisk träning

1944 väckte skjutskolan ett förslag att bygga om ladugården, som då var ett förråd för intendenturmateriel till en samlingslokal och gymnastikhall. Från kasernbyrån påtalade man att det skulle blir dyrare att bygga om än att bygga nytt. Något som gjorde att det inte blev någon gymnastikhall och den fysiska träningen blev förlagd utomhus.

Man hade istället skogsövningar iklädda överdragskläder (grötställ) och stridsele. Även marscher med full packning gjordes. Man var också ute och sprang plutonsvis, då ofta på måndagsmorgnar.

Under vintern fanns det skidspår på tre och fem kilometer. Var man en duktig skidåkare kunde man få låna löparskidor på skolan.

Fysträning i grötställ och stridsele m1959. Foto: Göran Löndahl.

Det fanns ett handbollslag på skolan som mötte Svea livgarde i Sörentorp eller Signalskolan i Uppsala.

Kompaniets handbollslag. Bildkälla: Bertil Nyh.

Värnpliktig personal skulle under sin tjänstgöring få en kortfattad arbetsmarknadsorientering och om så önskades en yrkesvägledning.

Halva tjänstegörningstiden

Efter halva tjänstgöringstiden fick man kalla sig för ”Basse” för då var man bättre än de nyinryckta. Det hände ibland att man firade ”halvmuck” med en fest. Den stora ”Muckarfesten” kom när tiden närmade sig slutet .

”Muckarfesten”, Särsta Wärdshus i Knivsta. 24 augusti 1960. Bild från Sture Heiman.

Avrustningen

När så slutet av tjänstegörningstiden närmade sig började avrustningen. I linnekläder (grötstället) började man gå igenom all utrustning så inget fattades före inlämning. Vid olika platser vid olika tider skulle kompanierna återlämna sitt material, en byggnad som användes ofta var sommarstallet.

Genomgång med Sergant Larsson inför inlämning av materiel. Bild från Bertil Nyh.
Noll dagar kvar. Bild från Bertil Nyh.
Lumpen lämnas in. Bild från Bo Johnson.
Avresa efter MUCK. Bild från Bo Johnson.

Så kom den sista dagen när allt var över, man stod där civilklädd med betyg och resehandling och gick på bussen från infanteriskjutskolan till Rosersbergs station. I december 1960 ryckte de sista kompanierna ut från Infanteriets skjutskola, InfSS, i Rosersberg.