KEJSARBESÖK PÅ ROSERSBERG

17 november 1954 – en tidsbild samt mycket kuriosa.

Kejsare Haile Selassie av Etiopien – Lejonet av Juda - besökte denna dag Infanteriskjutskolan, InfSS, på Rosersberg ledsagad av sin värd, kung Gustaf VI Adolf.

Någon vecka tidigare hade den förevisningsövning som skulle äga rum på InfSS vid detta etiopiska statsbesök presenterats i TV av min far, nybliven skolchef på InfSS. Dåvarande Radiotjänst hade just inlett försökssändningar av television i Sverige. Direktsändningen gick tidigt på kvällen från en liten studio i gamla A 1vid Valhallavägen. Det var i den kaserndel (senare radions grammofonarkiv under en tid) som låg närmast mot dåvarande Statens Normalskolas gula tegelbyggnader, därefter övertagna av musikhögskolan. På den gråaktiga generalstabskarta i 1:100 000 över Rosersberg, som fanns före 60-talets 50 000-del, var ritat anfallspilar och förbandssymboler. På den svart-vita TV-bilden i väntrummet utanför studion var det inte alldeles enkelt att se de militära finesserna. Men så var vi också med om en av de första försökssändningarna av television i vårt land inför detta unika kejsarbesök!

Senast slottet hade nyttjats av en kunglig person var då prins Gustaf Adolf en sommar omkring 1930 gick på Infanteriskjutskolan i den del av kavalleriofficersskolan som inte genomfördes på Strömsholm. Han bodde då i drottning Desirées sovrum i västra delen av slottet med utsikt mot den stora pelousen nedanför Hoglandsterrassen mellan trädalléerna (här ställdes Skjutskolans trupp upp vid särskilt högtidliga tillfällen som t ex ”Krigsmans erinran”). I gavelfönstret åt väster kunde prinsen med blicken följa vägen förbi den välskötta trädgårdsodlingen framför Drottninghuset och dåvarande underofficersmässen i Kungshuset tills vägen försvann in i Engelska Parken. Vägen grenade sig snart därefter vid den numera igenlagda tennisbanan. (På ängen därbortom restes stången i glatt midsommarfirande på 40-talet men nära intill inträffade också, på vikens svaga is en tidig vinterdag, en tragisk olycka. En vältränad officer på skidor kom i full fart från backen på Runsa-sidan tills isen brast under honom. Vaken ska ha vittnat om hans kamp för att försöka nå land.) Rakt fram fortsatte vägen till de två badhusen för officerare resp underofficerare snett innanför ön Gibraltar. Simmade man dit och vågade klättra upp på klippön, trots alla huggormar, kunde man se tegelröda rester av den konstgjorda borgruin som finns avbildad på en av tavlorna i slottsmatsalen. Snett därbortom fanns, den under senare decennier två gånger nedbrunna och däremellan återuppbyggda, av alla på InfSS ihågkomna ”Nävergrottan” - Carl XIII Kättils Grotta - med frimurartecknen på berget ovanför. Den frimurarvurmande Carl XIII hade sin sängkammare i andra delen av slottet i förhållande till det rum prins Gustaf Adolf disponerade. Från drottning Desirées sängkammare kunde prinsen - utan att behöva vandra genom slottsgemak och stora slottstrappan - ta en genväg via den lilla trappan från det vackra kabinettet utanför drottningen sovrum, ner mot vestibulen, innanför vilken officersmässen låg i Junoflygeln. En liggande skulptur av Juno fanns långt senare under många år i det schackgolvsmönstrade rummet längst ut i flygeln enligt beslut av kung Gustaf VI Adolf. (Decenniet innan den kom på plats, på 40-talet, ska den ytterst begåvade, men därför också kontroversiella, översten Axel Gyllenkrok ha suttit ”förvisad” till just detta rum för att bl a med hjälp av en soldat ur InfSS skriva reglementet för hur vapenställningarna skulle se ut avseende den nyanskaffade kulsprutepistolen modell 45!)

Inför kejsarbesöket den 17 november började slottsförvaltningen värma upp slottet en månad i förväg - från mitten av oktober. På morgonen och förmiddagen, före den lunch kung Gustaf VI Adolf föranstaltat om på slottet, gick det åt fyra kubikmeter ved för att mata alla de kakelugnar som utnyttjades! Värmefläktar kördes så långt elpropparna tillät!

Kung och kejsare anlände i hovstallets gamla Daimler som också användes vid drottning Elisabeths statsbesök 8 – 9 juni 1956 i samband med Ryttarolympiaden 10 – 17 juni.

(Den olympiska elden fördes då, 1956, på en av etapperna genom Sverige, av InfSS; tre officerare till häst red från Sigtunahållet via Sandvik och en liten ridväg på ”slottssidan” av Stavens backe över fälten fram till Husarbron och upp till öppningen i balustraden mot slottets borggård. Facklan i försteryttarens hand flammade i midnattsmörkret när officeren anmälde för skolchefen att han bar den olympiska elden på en del av dess väg mot Stockholm - en enkel högtidlighet i närvaro av församlingen av utländska militärattachéer i Sverige. Den lilla ceremonin skedde i samband med en av de årliga representationsmiddagarna för dessa och andra viktiga gäster. Ofta var försvarsindustrin representerad liksom grannarna Ankarcrona på Runsa och Rinnman på Vallstanäs, som beredvilligt upplät sin mark vid behov. Det dukades i den, vid denna tid, profana ”kyrksalen”. Man promenerade över Hoglandsterrassen till mässen i Junoflygeln efter middagen; träden i fonden av pelousen, alldeles bortom de halvcirkelformade murfundamenten från äldre tiders grandiosa byggplaner, var strålkastarilluminerade och i ”ljusöppningen” mellan träden - ute i Rosersbergsviken – brann en levande eld på en flotte, ankrad halvvägs till Rosendal på andra sidan vattnet).

Daimlern användes likaledes vid drottning Elisabeths statsbesök 1983 - den finns alltjämt som en dyrgrip i hovstallet.

Alltnog – skolchefen mötte majestäterna i denna Daimler på vägen nedanför den inklädda läktare -”Lejonburen”- som byggts upp för de höga gästerna. Han räknade med att kungen skulle sitta på höger sida i bilen för att enkelt kunna stiga ur bilen före sin gäst. Kungen satt mycket riktigt på höger sida men detta var frånsidan av bilen med den färdriktning som valts. Kungen fick därför tränga sig förbi kejsaren, som satt till vänster, så att han kunde komma ut ur bilen före sin gäst och på ”rätt” sida av bilen (och inte ut i den sluttande vägslänten på andra sidan). Istället för att köra via gamla stallet hade kortegen nämligen, direkt efter Johnsons affär och järnvägsövergången, svängt höger in på grusvägarna som så småningom ledde via Norrboda till förevisningsplatsen mitt för Fågelsången. Det kan ha berott på att kung och kejsare var 10 minuter sena; kanske trodde adjutanten att man skulle tjäna in någon minut med detta vägval. Förseningen medförde att det flygförbud som rådde över stora delar av landet fick förlängas (som jag minns det berördes bl a Bromma, vid den tiden Stockholms internationella flygplats). Flygförbudet föranleddes av att flyg från hela Sverige deltog (i den så vitt jag känner till största flyguppvisning som arrangerats i vårt land) – mer än 150 J 29 och A 32 Lansen skulle sättas in för att ”slå tillbaka” motståndaren. Förseningen innebar att hela denna massiva flygarmada fick dirigeras i en jättecirkel över en stor del av landet för att tidsmässigt fylla ut förseningen, när nu tidsplanen förskjutits, för att inte komma fram 10 minuter för tidigt. Ledare för denna mastodontuppgift var Torsten Rapp (senare ÖB), då överste och chef tredje flygeskadern, som med en flygradio bakom ”Lejonburen” dirigerade flygets rörelser mm. Chef för flygets insatser var annars generalmajoren Björn Bjuggren, den legendariske chefen för Sveriges attackeskader, som vid något tillfälle uttalat sig om att agera värd för uppvisningen för kejsaren, givet sin rang och denna mycket stora flyginsats. Det blev inte så; min far och Bjuggren hade kämpat i många orienteringslöpningar i I milo (senare Södra Militärområdet) som unga officerare och var gamla idrottskamrater. Självklart var det chefen InfSS – låt vara då fortfarande överstelöjtnanten Bengt Uller – som skulle vara värd för denna av InfSS ordnade extra stora ”Chefens skjutning”. Chefens skjutning genomfördes sedan några år varje november för eleverna vid Försvarshögskolan, inrättad 1951/52 för den högre totalförsvarsutbildningen (där Sverige alltsedan dess – fram till efter millennieskiftet - var ledande i världen). Nu hade denna förevisningsskjutning förskjutits något i tiden för att passa in i ”Kejsarprogrammet”. Det fanns nämligen behov av att fylla ut en dag under statsbesöket och InfSS var redan då arméns viktigaste institution för att utveckla taktik och stridsteknik – med ett innehåll fjärran från den år 1874 inrättade, ursprungliga skjutskolan! Dessförinnan hade Rosersbergs slott, skildrat av Snoilsky, enbart utnyttjats för högre hovfunktionärers sommarboende sedan drottning Desirées frånfälle den 17 december 1860 på Stockholms slott; 93 år och 11 månader före kejsarbesöket.

(Det var naturligt med ett militärt inslag med tanke på den viktiga roll svenska officerare med sedermera generallöjtnanten Viking Tamm i spetsen fullgjort för att organisera en krigsskola strax utanför Addis Abeba och utbilda etiopiska officerare under 30-talet före det italienska angreppet 1935. Officerarnas lojalitet till kejsaren var sedan avgörande när denne återkommit efter andra världskriget för att han skulle kunna säkra Etiopiens fortsatta självständighet mot krafterna bakom den brittiskt dominerade etiopiska polismakten.)

Den som planlade och ansvarade för denna, den kanske största förevisningsövning vi haft, var dåvarande majoren, sedermera överstelöjtnanten, Axel von Heijne. Min far kom till Rosersberg och blev skolchef först den 1 oktober, bara en och en halv månad tidigare.

De höga gästerna blev alltså mötta vid Daimlern – och vandrade upp till ”Lejonburen”. Snön var som vanligt i mitten av november på 50-talet några centimeter och temperaturen en bit under noll. Alla militärattachéerna i Stockholm m fl honoratiores, Försvarshögskolans elever liksom vi vanliga åskådare (ledigt från skolan) satt på bänkarna nedanför. ”Lejonburen” var inglasad och ordentligt uppvärmd med infraröda värmelampor. Icke förty hade någon, kanske hovmarskalken, känt sig oroad nog för att ringa ut till skolchefen på morgonen och – trots försäkran om att behov absolut icke förelåg – begära att arméns fårskinnspälsar skulle finnas tillgängliga. Detta krävde att man snabbt måste ”bryta sig in” i ett mobiliseringsförråd (de ord min far använde - om det var bokstavligt vet jag inte, men InfSS hade inget eget mobiliseringsförråd; i det fall tillsyningsmannen verkligen var tillstädes fick han nog en ganska kort instruktion om att öppna förrådet; att få ut någon ansvarig från det förband förrådet tillhörde lät sig naturligtvis inte göras med de tidsförhållanden som rådde – övningen skulle ju börja omkring kl 1000.) Detta föranledde min far att med viss syrlighet visa kungen var i ”Lejonburen” de fårskinnspälsar låg som ”hovet” krävt en och en halv timme tidigare (vilket inte togs väl upp av vissa i kungens omgivning).

När så kung och kejsare var på plats anföll angriparen från terrängen norr om Gällöfsta på andra sidan Mälaren, över Skarven med understöd av tre ”kärnvapen”. (Detta säger något om hur man såg på nyttjandet av taktiska kärnvapen på 50-talet. Så sent som på 70-talet lärde amerikanerna ut: ”Go nuke” i sin officersutbildning om förbandet körde fast mot fienden - de hade ”granatkastaren”, Davy Crocket, som kunde ha atomstridshuvud, ända ner till bataljonsnivån! I detta fall rörde det sig om ofarliga napalmfyllda bensinfat som sköts upp med sprängmedel från en djup grop som grävts i marken och exploderade i något som såg ut som en kärnvapensvamp.)

Snart efter ”kärnvapenexplosionerna” syntes tre fientliga stridsvagnar – fientlig spaning, som upptäckte våra svenska förband och snabbt drog sig tillbaka mot Fågelsången. Dessa tre stridsvagnar var några av vårt lands första, ännu fåtaliga, stridsvagn 81 Centurion. De kördes sedan dolt för åskådarna norr- och sedan österut, korsade den väg den kungliga Daimlern passerat ungefär en halv timme tidigare och förenade sig med den egna, svenska skyttebataljon (reducerad) som stod i UFA - Utgångsläge För Anfall - med täterna omedelbart bakom ”Lejonburen”. Under tiden beskrev skolchefen för kung och kejsare vad egen spaning kunnat fastställa av fiendens gruppering. Detta skedde genom att med spårljuseld från kulsprutor samtidigt ”peka ut” var i terrängen fienden upptäckts. (För alla eventualiteters skull fanns ett specialtillstånd från Kungl. Armétygförvaltningen. Det innebar att om någon av centurionstridsvagnarna skulle drabbas av motorhaveri eller av annan anledning inte kunde ta sig iväg från den plats där de först uppträtt som fientlig spaning, så fick vagnen överges där den stod trots att den därigenom skulle utsättas för de kommande flyganfallen och stormelden - besättningen skulle i så fall ha uppsökt ett mycket kraftigt skyddsrum som fanns ute i terrängen.)

Allt gick bra. I våg efter våg anföll svensk attack på låg höjd, med alltså mer än 150 flygplan, angriparens terräng. Bland det mäktigaste jag kan erinra mig,

Därefter sköts stormelden med ett tungt granatkastarkompani jämte åtminstone en haubitsbataljon grupperad på Runsas mark en bit söder om Rosersbergsviken. De tre stridsvagnarna, infanterikanonvagnar och stormartillerivagnar framryckte på ömse sidor om ”Lejonburen”. De bekämpade uppdykande mål – tätt följda av två anfallande skyttekompanier. En ytterst väl organiserad och genomförd övning av Axel von Heijne.

Kungen gav sedan lunch på slottet. Kungen med uppvaktning nyttjade därvid dörren till vänster (som då normalt användes vid besök) när man kom upp i trappen. Den ledde in i en liten vestibul och sedan till drottning Desirées gröna ”syrum”. Kejsaren däremot använde dörren rakt fram (den som numera normalt används vid slottsguidningarna) direkt in till nedre drabantsalen för att kunna förbereda sig inför lunchen i slottets matsal, rummet innanför. Min mamma och syster stod därefter, under lunchen, i sidodörrarna i denna drabantsal och kunde därifrån skymta in i matsalen och följa begivenheterna. (Kejsaren hade låtit köpa varma handskar som låg tillsammans med hans uniformsrock mm. Tråden efter prislappen fanns kvar och min mor fann sig föranlåten att ta bort den.) Efter kaffe mm i Röda salongen begav sig kungen och kejsaren åtföljda av min far till hans tjänsterum, rummet längst åt nordväst en trappa upp, i frökenflygeln, för att där kunna ta emot ett telefonsamtal kl 1230 från kejsarens äldste son, hertigen av Harrar, som var kvar och bevakade tronen i Addis Abeba. Kejsaren stannade mycket vänligt upp på vägen över borggården så att vi barn och andra som var åskådare kunde få bra kort med våra lådkameror. Innan dess hade vi kunnat beundra den fina bilen med kungens magnifika kommandotecken målat på de plåtflaggor som var monterade på framflyglarna. Den stod parkerad nedanför borggården till höger mot köket, beläget i källaren, till den dåvarande officersmatsalen (den gamla två våningar höga slottsteatern med sin spiraltrappa i sydöstra hörnet upp till de gamla skådespelarlogerna - senare sovutrymmen för mässpersonalen; en interiör som helt utplånades p g a den 1961inledda ombyggnaden när ett nytt våningsplan byggdes).

Efter lunchen och avfärden - då allt var slut - fick vi andra komma upp och se slottsmatsalen och Röda salongen. Lakejerna, som dagens hovvaktmästare då benämndes, gav oss (alltsedan dess välbevarade) souvenirer i form av tändsticksaskar med kungens monogram mm. Med detta avslutades detta ytterst minnesvärda besök. Slottets båda övre, kungliga våningar återvände till sin törnrosasömn. De vaktades troget och noga av den förträfflige slottsvaktmästaren Eriksson, som med sin hustru hade sin tjänstebostad i bottenvåningen av Frökenflygen.

Redan då var ju en flyttning av skjutskolan aktualiserad p g a den blivande storflygplatsen vid Halmsjön, vad som senare blev Arlanda. En elektrisk gnista tände gaser av lack och fernissa i en förödande brand av en nästan färdigrenoverade byggnad, vars källarrest sedan kallades ”skyskrapan”. Branden, 1954, ökade trycket på en flyttning. Några år innan InfSS skulle lämna Rosersberg lyckades min far få ut försvarsutskottet för att se skolans anläggningar. Utskottet rev därefter upp sitt just fattade beslut om att förlägga en nyinrättad civilförsvarskola till Sigtuna. Man förordade efter besöket istället Rosersberg med de helt överlägsna utbildnings- och övningsförutsättningar den nya civilförsvarsskolan skulle kunna få där. Detta var– inte minst - en stor lättnad för alla civilanställda och andra som inte skulle kunna flytta med InfSS till Kvarn den 1 oktober 1961. De kunde nu få fortsatt arbete utan att behöva bryta upp från sina hem i Rosersberg.

Lennart B:son Uller, Rosersberg 1954 - 1959

Överste och överadjutant (fd. tjg)

Januari 2014