Signalister - Lars-Olof Magnusson

Vi blir uppringda
Måndagen den 24 november 2008 fick vi ett samtal från Uppsala kommuns kundinformation. De hade fått ett mejl från Lars-Olof Magnusson som låg vid Infss sommarhalvåret 1947. Han var signalist och lydde i förläggningshänseende under I 8 i Uppsala.

Brev 1 av 2

Hej!

Som 1041-12-45 Magnusson låg jag vid INFSS sommarhalvåret 1947. Jag var signalist. I förläggningshänseende lydde vi under I 8 och var förlagda i baracker på ett område mellan I 8:s kaserner och Ullevål. Om jag minns rätt var vi signalister från sex olika regementen I 1, I 3, I 8, I 11, I 12 och I 17, sex från vardera.

Jag blev bataljonsmästare i fälttävlan med Marthe Andersson, Lidingö (senare nordisk mästare i orientering) som 2:a. Vi fick priser i form av presentkort och passade på att efter övningsuppehållet en dag åka ner på stan för att ta ut varor i en sportaffär.

Om jag minns rätt var det för min del ett par orienteringsskor. Vi hade bedömt att vi väl skulle hinna med detta innan vi som näst sista kompani skulle marschera till matsalen för middag. Vi var åter i som vi bedömde god tid men eftersom en del av regementet denna dag befann sig ute på övning gick utspisningen fortare än beräknat vilket gjorde att när vi återkom så höll 13:e som sista kompani på att marschera in.

Reglementsenligt skulle vi då för att få äta gå in till dagofficeren i matsalen och anhålla att få äta. Då fick man beskedet: ”Var så god ställ dig i kön”.

Vi hoppade över denna procedur och ställde oss utan att fråga sist i kön på 13:e när de var på väg till matsalen. När kompaniet kom fram var dörrarna stängde och kompaniets dagbefäl (furir eller sergeant) fick då se oss och undrade vilka vi var. Vi försökte då förklara detta men blev tillsagda att lämna kön. Eftersom vi låg inne andra omgången och det var i slutet av utbildningen var vi litet tuffa och stod kvar med försök till ytterligare förklaring. En annan officer hade sett och hört detta och gav oss uppmaningen: ”Lämna kön eller skall jag arrestera er era djävlar. Följ med in till dagofficeren!” Vi blev där uppskrivna och for nästa dag till Rosersberg för övningar.

Jag hade inte väntat annat än någon form av straff eftersom det ju var en ordervägran men blev något förvånad då vi ådömdes 14 dagars vaktarrest utan tjänstgöring. Detta uppgavs vara det högsta straff som kunde utdömas i fredstid utan att gå till civil domstol.

Såväl jag som Marthe tog det dock med ro och fullgjorde straffet på arresten i 3:e våning i I 8:s arrestlokal (som nu lär vara riven). Vi tyckte dock att straffet ej stod i proportion till förseelsen och bad att få tala med regementschefen överste Olle Norman (Vinkelolle kallad). Detta beroende på att en annan värnpliktig som gjort sig skyldig till vad vi ansåg betydligt värre förseelser fick betydligt lägre straff än vi. Straffet fick dessutom fullgöras under tid då övriga bataljonen hade ett antal dagars övningsuppehåll.

Det utlovades antingen att översten skulle komma till oss under strafftiden eller att vi skulle få besöka honom men så skedde ej. Vi begärde därför att få komma till tals efter straffets avtjänande och fick företräde för honom och jag försökte då förklara att vi ansåg straffet orättvist men fick bara till svar. ”Det går bra att gå tjänstevägen, adjö”. Eftersom det då bara var några dagar kvar till muck ansåg vi det ej lönt att gå vidare med kanske resa från Småland till Uppsala och flera dagars förlorad arbetstid.

Det kan finnas mera att berätta om detta om det kan ha något intresse. Hör av dig i så fall. Jag har också några bilder.

Hälsningar

1041-12-45 Magnusson (Lars-Olof)

Brev 2 av 2

Fortsättning...

Hej igen!

Du skriver att ni håller på att kartlägga INFSS under den tid den var förlagd till Rosersberg.

Som jag nämnt blev vi i slutet av vår utbildning 1946 på I 12 tilldelade INFSS. Detta bör betyda att vi under Uppsalatiden 1947 lydde under INFSS i övningshänseende.

Jag skrev tidigare att vi som låg där var från sex olika regementen och nämnde bl a I 11. Troligen var detta fel och skall i stället vara I 4.

Nedan ytterligare upplysningar och episoder. Jag har särskilt redogjort för arresten på I 8. Detta därför att det förmodligen inte finns så mycket skrivet om dessa förhållanden, i varje fall inte ur arrestanternas synvinkel, och att detta disciplinstraff från 1949 inte längre får utdömas av militären själva utan hänskjutits till civil domstol. Jag belyser även vissa motsättningar som kunde råda mellan olika förband och chefer inom samma förband.

Under I 12-tiden 1946 låg där också en försöksbataljon. Har inte klart för mig om denna också lydde under INFSS eller från vilka regementen den var uttagen.

Sedan 1942 fanns det endast något enstaka cykelinfanteriregemente, bl. a Svea Livgarde I 1, men som jag uppfattade det var huvudsakliga syftet med försöken att vidareutveckla användningen av cykeln till alla infanteriregementen för att snabba upp truppförflyttningen kombinerat med tolkning efter lastbil eller traktor.

Det fanns särskilda cykeltransportkärror där cyklarna lastades upp och transporterades efter truppen då denna förflyttats till fots. Vid framkomst var det ej säkert att man kunde få tag på sin egen cykel utan man fick ta en cykel i högen, ändra sadel- och styrhöjd så att det passade. Truppförflyttning med cykel innebar också att förflyttning av materiel m m måste snabbas upp.

Vi fullgjorde vår rekrytutbildning och ingick därför ej i försöksbataljonen på I 12 men fick ändå öva oss i anpassning till cykel och tolkning. Hundförarna fick som exempel ta med sig hundarna i en korg framtill och fick därför förutom sin egen utrustning en hund på 40 kg att transportera på cykeln.

Vi signalister fick öva signalförbindelse under cykelmarsch. Om jag minns rätt skulle förbindelse upprättas varje hel- eller halvtimma. Det blev påfrestande eftersom vi måste cykla fortare och förbi den övriga cykelburna truppen, upprätta station med våra 2-wattare, sända och ta emot meddelande medan truppen passerade och därefter jaga ifatt och förbi truppen på nytt. Om kastantennen hängt upp sig i ett högt träd så tog det extra tid att klättra upp och få loss densamma. Det var inte lätt att hinna med och jag tyckte inte att försöket blev särskilt lyckat. Bara ett fåtal gånger lyckades vi få förbindelse inom utsatt tid. Till saken hörde att vi fick fullgöra en stor del av morseutbildningen ute i terrängen men skulle ha behövt mer tid i lektionssalen för att komma upp i tillräcklig färdighet. Vi utbildades såväl på radio som tråd med linjebyggnad, inkoppling på civila telenätet m m, vilket också gjorde att vi fick för lite tid för att bli bra radiotelegrafister. Därtill var den radioutrustning som stod till buds ½-, 2- och 10-wattare inte särskilt lätthanterlig och möjlig att snabbt få förbindelse med.

Det sades att det vid något tillfälle gått att få förbindelse med ½-wattare mellan Frösötornet vid Storsjön och Järvafältet i Stockholm men i terrängen och praktiken fick man oftast förbindelse först då man hade optisk sikt och då var det inte mycket bevänt.

Huvudsakliga beväpningen utgjordes av pistol m/40. Jag upplevde beväpningen som svag eftersom jag allt sedan barnaåren ägnat mig åt skytte, först med luftgevär och sedan mauser m/96 samt varit med i hemvärnet sedan 14/15-årsåldern. Hade där även fått kortare utbildning på olika vapen, i närstrid, sprängtjänst, försåtsminering och fria kriget och hade mot slutet av hemvärnstiden tillgång både till mauser m/96, Kg m/21 och kpist m/37. Vapnen med tillräcklig ammunition förvarades i hemmet.

Den lätta beväpningen berodde förmodligen på att vi förutom personlig utrustning också hade den tunga radioutrustningen att släpa på.

På I 8 fortsatte cykelturerna och tolkningen. Nu hade vi bara 2- och 10-wattare och slapp ½-wattaren som förmodligen tjänat ut. Signalplutonens övningar syftade i huvudsak dels till att snabba upp radiotelegraferingen och dels till att överallt runt Uppsalaområdet upprätta stationsplatser och söka radioförbindelser.

Övriga bataljonen hade andra övningar och det var bara ett fåtal gånger som vi utnyttjades för att hålla samband vid förbandsövningar.

Om jag minns rätt skedde förflyttningen till Rosersberg, där vissa övningar genomfördes, mest som tolkning efter lastbil. Närmare I 8 blev det enbart med cykel, varför vi signalister själva döpte om oss till cyklister.

En övning innebar överskeppning från fastlandet till Väddö norr om Norrtälje. Överskeppningen skulle ske i gryningen och vi låg ute under natten och väntade på överskeppningsbåtarna, som bestod av större roddbåtar. Då själva överskeppningen klarats av samlades vi uppe på ön och möttes där av författaren Vilhelm Moberg som där hade sitt sommarresidens.

Vid en övning låg vi hela natten under bar himmel i avvaktan på att anfall skulle ske i gryningen. Under denna natt regnade det 77millimeter. Vi signalister hade inget annat att skyla oss och utrustningen med än ett fåtal trekantstältdukar, vilket innebar att batterierna till radioapparaterna blev genomblöta och uppsvällda och all radioförbindelse omöjliggjordes.

I Uppsala låg 1947 förutom I 8, Arméns underofficersskola och Försvarets läroverk. Som jag tidigare nämnt hade försöksbataljonen eget befäl men lydde i förläggningshänseende under I 8. Förhållandet mellan vårt befäl och regementschefen överste Olle Norman upplevdes som ansträngt. Vad detta berodde på har jag ej fullt klart för mig men berodde troligen på att vi legat inne året innan, var från olika håll i landet och av rekryterna upplevdes som tuffa och något disciplinlösa. Det gick inte riktigt ihop med den disciplinutbildning som rekryterna fick och med en regementschef som av oss uppfattades som pedant med disciplin överordnad all annan färdighet. Öknamnet Vinkel-Olle sades han ha fått av att under genomgång efter en fälttjänstövning ha yttrat ”jag har märkt att soldatens fotvinkel krymper i fält”.

Alltnog en vicekorpral från underofficersskola hade fått stryk. Vid morgonuppställningen blev det förhör inför stf bataljonschefen, en tuff kapten liten till växten, från Svea Livgarde I 1. Har glömt namnet. Han ville veta vem det var som slagit vicekorpralen. Ingen svarade och det gick aldrig att få utrett om det var någon från vår bataljon eller någon annan som bar skulden. Bataljonschefen yttrade då: ”Jag tycker det är för djävligt att slå en stackars vicekorpral, hade ni däremot gett översten på käften så hade jag högaktat er”. Efter detta steg givetvis aktningen för vår chef.

Barackområdet gränsade till Ullervål och låg således söder om kasernområdet. På fritiden kunde vi ta spårvagnen från Polacksbacken till centrum. Väster om barackområdet var ett öppet område. Däremellan och Stockholmsvägen fanns ett parkliknande område bevuxet med gammal grov tallskog.

En av bataljonens värnpliktiga,även god skytt, roade sig ibland med att från baracken med mausergevär skjuta strandskator som befann sig på det öppna området. Det var inte särskilt lyckat bl a med tanke på rikoschetter. Han hade dessutom undanhållit sig från tjänstgöring och gjort sig skyldig till andra förseelser, även ordervägran, men blev dömd till kortare straff med tjänstgöring. Eftersom han var skogvaktare i det civila utnyttjades han av regementschefen för att stämpla den skog som vi blev erbjudna hugga (se nedan). Det upplevdes därför att han hölls om ryggen av översten.

Vid denna tid var det brist på bränsle. Vi hade en fri hemresa var 6:e vecka, var således fria efter övning på lördagsförmiddagen och uppmanades att på eftermiddagen ge oss ut i kronans skog i närheten av förläggningen och hugga ved. Kanske såg översten detta som ett led i att vi skulle ha sysselsättning även på fritiden och inte gå omkring och drälla. Ersättning utgick med ett fast belopp per kubikmeter. Jag och en kamrat från I 12 nappade på detta och lyckades på ett antal lördagseftermiddagar med bågsåg och yxa få ihop ca 10 kbm. Det var sommar och varmt så vi jobbade och svettades med att efter huggningen trava veden som vi blivit tillsagda. Då kom en av våra kamrater, som till professionen var skogshuggare men inte själv ville hugga på sin fritid. Han skrattade gott och vi undrade vad han skrattade åt. Jo sa han: ”Det syns att ni aldrig huggit i skogen. För det ska ni veta om man sliter aldrig så hårt när man hugger så tar man det alltid försiktigt när man lägger upp traven”. Varför då undrade vi? ”Jo då skall man se till att det blir mycket luft emellan så att det går åt så litet ved som möjligt”.

En dag fick vi höra att världens då snabbaste flygplan, det engelska reaplanet Gloster Meteor skulle passera nära förläggningsområdet. Så skedde och jag minns ännu hur vi upplevde den hiskliga farten när det svepte över oss på låg höjd. Planet hade 1946 satt världsrekord i hastighetsflygning med 991 km/tim.

Till vad jag tidigare skrivit om att jag blev dömd till 14 dagars vaktarrest kan läggas att jag fick veta domen då vi var förlagda i tält i Rosersberg. En morgon kom vår dagunderofficer, en värnpliktig sergeant, som jag tävlat mot i friidrott, och väckte oss. Han meddelade att jag skulle in i buren. ”Ja, svarade jag det har jag väntat mig”. Han fortsatte nästan gråtfärdig: ”Det är inte lite heller, det är 14 dagar”. Jag tog det med ro.

Sedan blev vi upplastade på ett lastbilsflak som var mer eller mindre fullt med arrestanter och blev avlämnade till vakthavande befäl som visiterade oss, fråntog oss livrem, klocka, skosnören m m ”så att vi inte skulle hänga oss” och fick förmaning att inte smuggla in något för ”då fördubblas straffet”. Trots förmaningen tog jag med mig en liten rulle lacktråd som jag som signalist alltid bar med mig i byxfickan.

Redan vid ankomsten påtalade vi att vi ansåg oss orättvist hårt dömda och fick som tidigare nämnts löfte om att få tala med regementschefen. Till saken hörde att domen fällts utan att vi själva kommit till tals. Vi hade visserligen förhörts av dagmajoren men ej fått lämna vår egen redogörelse direkt till regementschefen vid dennes utdömning av straffet. Även om vi under arrestvistelsen blev lovade att få komma till tals infriades aldrig detta löfte. Först efter straffets avtjänande och på egen begäran fick vi träffa översten. Detta med tidigare nämnt resultat.

Arresten

Arrestlokalerna, som låg på kasernbyggnadens baksida och dess tredje våning, var fängelseliknande celler med gallerförsedda fönster, som gick att öppna, och en kassaskåpsliknande dörr med lucka för tillsyn och matdistribution. Varje arrestant hade egen cell. Inne i cellen fanns en torrklosett med latrintunna samt en säng och pall. Det första jag fick göra var att tömma latrintunnan som lämnats kvar otömd efter föregående arrestant. Sängen var i bäddat skick ca 70x180 cm och försedd med gångjärn i mitten.

Efter väckning före 0600 skulle sängen bäddas och fällas ihop och blev då med sin masonitskiva i bottnen ett bord ca 70x90 cm. Vakthavande låste sängen i detta läge med hänglås. Detta för att vi inte skulle kunna lägga oss och vila på dagen.

På bordet låg soldatinstruktioner (SoldiInf) och bibeln, vilket var enda tillåtna lektyr. Dagen tillbringades med läsning härav och annan lektyr jämte gymnastik, träning i kulstötning med hoprullade strumpor och sång. (Lacktråden släppte jag ned genom från fönstret till kamrater på marken och kunde då fira upp litet godis och någon tidning m m som gömdes i latrinutrymmet). Prick 2100 kom vakthavande och låste upp samt släckte ljuset utifrån varför natten fick tillbringas i mörker tills ljuset tändes igen ca 0545.

Efter några dagar fick vi besök av fängelseinspektören, en kapten från Stockholm. Det blev åter visitering. Skorna av, alla fickor vändas ut och in och handflatorna räckas fram och visas. Jag funderade på hur det skulle gå med lacktråden men lyckades trots vetskapen om förlängd strafftid att hålla mig lugn. Samtidigt som jag tog upp tråden och näsduken ur fickan lyckades jag få den under näsduken så att den inte syntes i min öppna handflata.

På väggarna hade tidigare arrestanter ritat ett streck för varje dag de suttit inne och detta bildade grupper om fem. Jag påtalade att vi uppfattade oss som alltför hårt dömda men inspektören lyssnade inte på detta utan yttrade efter att ha sett grupperna av streck på väggarna: ”Det syns att det bara är fängelsekunder som sitter här”. Jag tog det med ro då jag inte tyckte att det var något grövre brott vi gjort oss skyldiga till.

Efter 10 dagar skulle vi rastas utomhus en halvtimma om dagen för att det som det hette ”vi inte skulle bli tokiga”.

Jag lyckades komma på god fot med en av vakterna, en äldre något försupen värnpliktig som genom tidigare Norgevistelsefullgjorde sin första tjänstgöring trots att han var i 40-årsåldern. Han var en duktig träsnidare och jag beställde en sked och kniv som han snidade åt mig och som jag kunde ta emot och betala efter det jag släppts ut

Under vistelsen fick jag brev från min blivande fru. Med lacktråden försökte jag fira upp brevet men tappade alltsammans. Jag bad då kamraterna att göra ett paket av brevet och tråden och kasta upp. Första kastet blev för lågt. Vid andra kastet tog man i för mycket varför det inte bar sig bättre än att paketet hamnade i hängrännan uppe på yttertaket. Jag lyckades då vidtala den nämnde vakten att krypa ut genom en taklucka och hämta brevet. Senare fick jag vissa samvetskval för att han kunde ha trillat ner och slagit ihjäl sig.

Under tiden fyllde min mor 50 år. Jag lyckades smussla ut en gratulationsvers som kom lagom till födelsedagsfesten, då hon lär ha fallit i gråt över sonen ”som hamnat i fängelse”.

Då de 14 dagarna gått till ända släpptes vi ut. Det sista jag fick göra var att åter tömma latrintunnan som stått inne med sin lukt hela tiden men det kändes bättre med den egna skiten än den som lämnats kvar efter tidigare arrestant. Trots motionsförsök hade jag ökat i vikt ett antal kilo så det var inget fel vare sig på maten eller aptiten.

Som jag tidigare nämnt var både jag och Marthe medvetna om att vår vägran att lyda order skulle medföra straff men ansåg bägge att straffet ej stod i proportion till förseelsen och till det straff som andra blev dömda till för liknande eller värre förseelser. Vi hade en känsla av att våra straff också avsåg att statuera exempel.

Det sades att maten på regementet ej ville räcka till. Troligen låg det något i detta därför att regementschefen själv satt i matsalen vid flera tillfällen och övervakade utspisningen. Tydligen trodde man att vi, genom att ställa oss i ett annat kompanis matkö, sökte tillskansa oss dubbla portioner. Denna misstanke, som saknade allt fog, framfördes vid det förhör som föregick arrestbeslutet. Jag upplevde inte annat än att vi fick tillräckligt med mat. Ville man ha mer var det tillåtet att ”backa”. Trots förfrågan fick vi aldrig veta hela grunden för straffet.

Även vår bataljonsledning var frågande vilket framgick av stf bataljonschefens yttrande till oss: ”Jag tycker det är för djävligt att bataljonens bägge bästa soldater skall hamna i arresten”. I detta låg säkert något av den motsättning som fanns mellan regementschefen och bataljonsledningen. Däremot fick vi ej gehör hos ordinarie bataljonschefen, som yttrade ”Har ni burit er dumt åt får ni stå för straffet”. Stf bataljonschefen upplevde jag som den verklige chefen. Han hade fungerat som bataljonschef från allra första början och var med hela tiden och ledde övningarna på ett mycket kompetent sätt. Den som senare tillträdde hade visserligen högre grad, var major, men upplevdes mer som en skrivbordsmänniska. Vid morgonuppställningen och visitationen då han tillträdde skulle som vanligt flaggan hissas och ”giv akt” kommenderas. Han fumlade med detta, varför ställföreträdande tog befälet. Detta stärkte ytterligare vår respekt fört honom men minskade i motsvarande grad vårt förtroende för den formelle bataljonschefen.

Under Uppsalatiden kom ett beslut att värnpliktstiden skulle avkortas till 12 månader. Eftersom programmet för bataljonens verksamhet var fastlagd blev beslutet att vi skulle fullgöra våra 13 månader men att sista månaden skulle avräknas som vår första repetionsmånad. Den andra månaden fullgjorde jag 1950 vid I 12 i Eksjö med en krigsförbandsövning i Hagshultsterrängen utanför Skillingaryd. Vårt förbands huvuduppgift var avvärjande försvar. Vi fick gräva ner såväl våra tält som hästarnas uppehållsplatser i terrängen för att vid vila i görligaste mån vara skyddade för fientlig eld. Likaså fick vi gräva enskilda, manshöga skyddsgropar för skydd mot artillerield, som enligt stridsdomaren ”låg över oss med 200 granater i minuten”. Då fick vi tillgång till de relativt nya bärbara radioapparaterna RA 100 och kunde använda oss mer av klarspråk än morse.

Jämsides med mitt arbete i företaget var jag vice brandchef i borgarbrandkåren och blev troligen därför överflyttad till civilförsvaret och behövde ej fullgöra den tredje repetitionsmånaden.

Det skulle vara intressant att få veta om det finns något arkiv där straffet och anledningen därtill finns dokumenterat jämte något om försöksbataljonen 1947, dess verksamhet och befäl. Likaså förhållande till regementsledningen på I 8. Borde finnas på Krigsarkivet, möjligen hemligstämplat men bör i så fall vara frisläppt efter mer än 50 år.

Jag sänder några foton från I 8-tiden med post. Sänder även ”MINNEN OCH EPISODER FRÅN KRIGSÅREN”. Om det jag skrivit och fotona har något intresse så får du gärna använda dig därav.

Med vänliga hälsningar

L.O. Magnusson