Övningskompaniet - Leif Hedbom

Vid ett tillfälle när vi var nere och gick på det gamla övningsfältet var vi inne i några bunkers. Det är 49 år sedan skjutandet och utbildandet av officerare och värnpliktiga på skjutskolan i Rosersberg upphörde. Åren som gått har tagit bort det mesta som grabbarna skrivit med krita på väggarna men i en av dem hittade vi texten ”Leif Hedbom 1/6 -59 - 88 pm - Sthlm”.

Vi har träffat

Vi tyckte att det skulle vara kul att försöka få tag på Leif och prata med honom om lumparlivet på skolan. Vi trodde inte att det skulle bli lätt men med Eniros hjälp hittade vi en Leif Hedbom i Kista utanför Stockholm. Vi hade turen att redan vid första telefonsamtalet hitta den Leif Hedbom som skrivit i bunkern 1959!

Leif hade återvänt till sina gamla hemtrakter i Bollnäs i Hälsingland och är i dag pensionär. Den 17 oktober 2009 träffade vi Leif i hans sommarstuga utanför Bollnäs till ett givande samtal.

Leif gjorde sin värnplikt som gruppbefäl under 11 månader på skjutskolans övningskompani.

Studier

Han är uppvuxen i Bollnäs. Hans far ägde en bensinmack där Leif jobbade extra. Detta gjorde att han i tidig ålder kom i kontakt med bilar. Efter avslutad realexamen i Bollnäs blev det vidare studier i Stockholm. Först vid Stockholms tekniska institut (STI), senare vid Påhlmans handelsinstitut. När det blev dags att göra lumpen höll Leif fortfarande på med studierna. Vid mönstringen, som gjordes i Stockholm, begärde han uppskov eftersom han ville avsluta sina studier först men han fick avslag. Leif hade också önskemål om att få komma till motorkompaniet men fick avslag också där. Vid uttagningen fick han komma till infanteriskjutskolan i Rosersberg dels p.g.a. att han begärt uppskov och dels för att skolan hade inryckning på hösten. Tjänsten som Leif fick var gruppchef på skyttekompaniet med inryckning på hösten 1958.

Inryckning

Resan vid inryckningen gjordes i egen bil. Vid framkomsten blev han hänvisad till en mottagning. Persedlarna hämtades i tygförrådet och sitt boende fick han i en av barackerna i område C vid manskapsmatsalen. Madrass till sängen fick man ta med sig själv om man inte ville ha kronans halmmadrass. Standarden i barackerna var inte hög. Kaminer fanns att elda i för att få värme. Dusch och toaletter fanns i andra byggnader. Normalt var det permission varje helg förutom när det var manöver eller beredskap. ”Var det inte kasernberedskap så var det brandberedskap.” Vid uppställningarna var det mycket noga med klädseln och knäppta knappar.

Tjänsten

Först fick Leif ett förordnande som vpl vice korpral, sedan fick han gå utbildning i befälsskola A och blev sedan korpral och gruppbefäl. Utbildningen gav honom 200 kronor i premie. Som gruppchef ingick också vissa åtagande som att gå matvakt i matsalen med dagbrickan runt halsen och att gå vakt i barackerna med inräkning av de värnpliktiga så att ingen fattades på kvällarna och att få tyst på dem.

Leifs grupp ingick i 1:a skyttekompaniets 1:a pluton. Uniformen var m/55 och beväpningen i gruppen var k-pist, mauser, kulsprutor och raketgevär.

Som en notis kan nämnas att Kompaniets prisskjutning gjordes på B-banan nere vid slottet.

Vid skolans motorkompani fanns det värnpliktiga som var uttagna till chaufförer fast de inte hade körkort. Det medförde att när det kom upp järnvägsvagnar lastade med lastbilar som skulle till skolan, fick Leif åka och hämta dem. Han blev även chaufför på skolans brandbil som kom att användas flitigt under sommaren 1959.

Med skarpskjutande kulsprutor på flankerna

I GSU (grundsoldatutbildningen) var det mycket skjutning och marscherande. När man marscherade var det bara att titta på kängorna framför, sen gick man som i dvala. Övningarna på skolan bedrevs över hela övningsfältet. Det var alltid skjutning med skarp ammunition, handgranatkastning och sprängövningar vid ”Stavens backe”. På övningsfältet sprängdes det ofta träd med pentyl. Vid anfallsövningarna kunde det ibland kännas lite obehagligt när man sprang med understöd av kulsprutorna på sidorna.

Man samövade mycket med infanterikanonvagnar och stridsvagnar på fältet. Även stridsvagn 102 (Centurion) var med. Den passade inte i de förhållanden som var. Den var för tung och körde fast. Man åkte också med på stridsvagnarna. Vid stridsskjutningarna hade man aldrig någon genomgång av hela övningen utan man fick bara veta vad gruppen skulle göra. Någon karta över övningsområdet fick man heller inte se så man hade ingen överblick över vad som hände. – ”Det värsta var leran när vi var på fältet och drog pansarvärnspjäsen.”

Splitter i ansiktet

Många gånger var det övningar på att rensa skyttegravar och det gjordes alltid med lös ammunition. Vid ett sådant tillfälle fick Leif någon typ av baksmäll på sin k-pist. Han fick splitter från kulan i ansiktet och togs till läkaren för operation. – det var tur att jag klarade ögonen, säger Leif. Det var ju vinter och snö, så det såg ut som en slaktplats, försätter Leif. Orsaken till baksmällen kan ha varit stopp i pipan. På ett annat regemente så var det en värnpliktig som fick splitter i ögonen vid en liknande händelse, berättar Leif. Dessa olyckor kan ha varit en del av anledningen till att man införde hylsfångare.

När det övades med napalm hade man en kappa på sig som skulle kastas av när den brann. Vid gasövningar skulle man springa med skyddsmasken på. Vid atomövningar låg man i skydd med påtagen skyddsmask och med trekanten över sig. När han gick den årliga nattmarschen var det bara att gå och koppla bort allt annat, berättar Leif.

Det övades också flitigt på Järvafältet. Leif berättar om en övning när de låg och bevakade Barkarby flygflottilj (F8) och grävde ner sig på en kulle i moränen. När han sedan flyttade ut till Kista visade det sig att man byggt höghus på den platsen (Hjulsta). Vid en manöver var Leif chef för en spaningspluton. Plutonen utgick från Rosersberg till Järvafältet på cykel som lämnades vid en förutbestämd punkt och man gick vidare till fots. I gruppen ingick även en signalist.

Mattvång på SHT

Ett trevligt avbrott i vardagen var när man fick åka buss in till Stockholm och spela baskettuneringar mot signalister från signalistskolan i Solna. Detta gjordes att antal gånger. Efteråt gick vi alltid till restaurangen SHT som låg på Kungsgatan i Stockholm och tog en drink. Det var mattvång på den tiden. Vi beställde in glass för det var billigast på matsedeln, berättar Leif.

Fritiden

Fritiden tillbringades på ”markan” och ibland smet man i väg till Sigtuna. På kvällstid ordnades kurser för grabbarna på skolan med olika inriktningar. Leif valde att gå en matlagningskurs som ordnades av husmor i manskapsmatsalen. Att laga mat bland killar var inte macho vid den här tiden. Gruppen bestod endast av 6 personer. Kursen var toppen, berättar Leif. Man fick lära sig laga allt från husmanskost till finare måltider. Maten som lagades fick man sen ta med sig och kunde äta medan de andra grabbarna åt vanlig mat. Då ångrade grabbarna att de inte gått matlagningskursen. Där kom också Leifs matlagningsintresse in i bilden. Det är en behållning från lumpen som har hängt med honom genom livet.

Sjukstugan

När det var dags för vintermanövern, som var förlagd till Rosersberg, var han inte med. Vid uppställningen som gjordes på skidor skulle han böja sig ner och knäppa bindningen på ena skidan. Vapnet som hängde på ryggen åkte ner och pipan slog honom i nacken så han stöp mitt framför kaptenen. Med hjärnskakning fördes han till sjukan. Vid ett annat tillfälle när han blev sjuk med 39 graders feber blev han kommenderad till köket. Där fick han stå och steka pannbiff, då var det inget snack om smittorisken, säger Leif. Då gick han upp till sjukan och blev inlagd. Vid ett annat tillfälle när han var inlagd på sjukan skulle hans syster gifta sig. På sin begäran om permission fick han avslag. Då var det en sjuksyster på sjukan som hjälpte honom att ta fönstervägen ut med orden: ”Du får smyga in när du kommer tillbaka”.

Högvakten

I mars månad var det dags att gå högvakt. Tre veckor före började träningen med att gå i takt. Det var ett ”jävla putsande”, allt skulle glänsa. På slottet gick man tvåtimmarspass. Att stå vakt var enormt tråkigt vilket gjorde att Leif inte orkade stå stilla. Han gjorde det man inte får göra, han började gå runt på platsen. Då hörde han vaktchefen skrika: ”post nummer fem ska ge fan i och gå ner och titta på brudarna”.

Han var också med i en regementsskyttetävling. Där ingick tre stationer skjutning med k-pist, mauser och pistol. Efter två stationer låg han bra till men sen kom pistolskjutningen som han inte fått träna på. Då sprack alltihop det var orättvist, säger Leif.

Atombomber vid Skillingaryd

I augusti månad åkte man till Skillingaryd på slutmanöver. Då ingick han i ett sprängkommando som åkte och markerade atombomber. Man hade två tunnor fulla med olja och napalm så att det blev som en atombombsdetonation. Det var ett skönt uppdrag för då slapp man springa i skogen. Tunnorna som användes var i riktigt grovt järn. Till sitt förfogande hade gruppen en lastbil där utrusningen förvarades på flaket. Gruppen hade också blivit tilldelad en bilkårist som hette Lotta.

Sommaren 1959 var en varm sommar med mycket bränder på skolans övningsfält. När man stod uppställd på lördagen i permisuniformen och var på väg så kom ofta larmet. Det var bara att byta om och köra brandbilen. Ofta var det granatkastarna som förorsakat bränderna. Man fick göra brandgator. Problemet var också att elden kröp i rötterna vilket gjorde att elden var svårsläkt. Den sommar blev det få permissioner. Hade han inte permisförbud så körde han brandbilen.

Permisförbud

På den tiden var man lite obstinat, säger Leif, vilket gjorde att det i bland blev permisförbud. Varje gång det var permisförbud brukade en överfurir som gillade att skjuta, hämta ut ammunition och så blev det skjutning på skjutbanan. Vid ett annat tillfälle när Leif hade permisförbud hämtade han också ut ammunition. Då var de ute i skogen och jagade kråkor och skator.

Befäl med social kompetens

Major Waern var ett befäl som Leif kommer ihåg och berömmer. Waern var en man med social erfarenhet och visste hur man skulle behandla grabbarna. Han tog bl.a. med dem till slottet på krigsspel i ledningsrummet som befälen använde vid övningarna. Där visade han grabbarna hur det fungerade när det användes. Det var intressant, säger Leif.

Även Sergeant Larsson var ett trevlig och bra befäl.

Permissionsresorna gjordes med bil eller tåg. De som kom från Stockholm hade det bättre förspänt än de som kom utifrån som hade svårare att ta sig hem på permisen. Att göra lumpen på Rosersberg var trevligt och kamratskapet var bra på skolan. En av killarna som kom från Ekshärad hade en enorm sångröst och varje morgon när han sjöng upp sig så sjöng han opera.

MUCK och repövningar

När det var dags för MUCK ordnades muckarfesten av personalen på markan. Avrustningen gjordes vid skolans tygavdelning.

Leif blev krigsplacerad på Gotlands regemente (P18) i Visby.

På Gotland blev det tre repmöten. Vid det tredje och sista mötet fick de börja med att bo på kasern. När så de nya rekryterna ryckte in fick de flytta ut och bo i tält. De bodde också vid Tingstäde fästning. Vid det mötet fick han ta ansvaret för underhållsdetaljen.

Han blev inte bara krigsplacerad på P18 utan även i statens energiförsörjnings beredskapslager. Det var oljereserven som fanns i bergrum. Där fick han också göra ett antal repmöten. Då måste det ha blivit något fel, berättar Leif.

Efter det militära

Efter lumpen började han jobba vid BP (British petroleum) på huvudkontoret. Där jobbade han på avdelningen för internationella affärer med ansvar för försäljning till flygbolag och rederier världen över. Under tiden hos BP jobbade han också vid industriavdelningen där han ansvarade för försäljning av smörjmedel till marinen. Han var också med om att sälja smörjmedel till Ryska handelsflottan under kalla kriget. Den ryske representanten brukade Leif träffa ute på Djurgården. Under tiden på BP fick han också en ingenjörsutbildning i maskinteknik. Hos BP blev han kvar i 10 år.

Nästa anställning blev vid Mobil där han jobbade med kemikalier. Vid ett tillfälle skulle ett nytt bolag ha visning på Grand Hotell av en ny produkt. Det var en ny kemikalie som skulle kunna användas som rostskyddsmedel och som skulle sprutas på bilen underifrån i biltvätten. Presentationen skulle ske av en professor via en tvsändning från Amerika. Professorn visade sig vara Leifs gamla lumparkompis ”sanlös” Andersson som flyttat till Amerika och blivit professor! På Mobil blev Leif kvar i 10 år.

Därefter startade Leif företaget Värmecenter i Sverige AB. Företaget har han kvar än idag. Han har också haft företag inom fasadtvättning och handlat med biltvättar. Trots sin ålder har han inte slutat arbeta. Just nu är det arbete med att utveckla utrustning för sophanteringen i Bolivia. Man ska göra biogas av de enorma sopbergen som man har. Enligt en rapport som Leif nyligen läst dör sex av tio barn före 10 års ålder på grund av föroreningar i vattnet. Tungmetaller frigörs från soporna vid regnväder och går ner i grundvattnet.

Vi tackar Leif för det trevliga samtalet och den information han har hjälpt oss med.