Kapitel 1:2. Grunder för riktning

Genom riktning avser man att ge vapnet en sådan ställning i förhållande till målet, att medelkulan går igenom den punkt av målet, vilken man önskar träffa, träffpunken. Antag för enkelhetens skull, att denna punkt och riktpunkt sammanfalla i mynningens horisont, samt att utgångsriktningen sammanfaller med kärnlinjen, varigenom sålunda den vinkel, kärnlinjen bildar med våglinjen (elevationsvinkeln) är lika med utgångsvinkeln.

Antag för enkelhetens skull, att denna punkt och riktpunkt sammanfalla i mynningens horisont, samt att utgångsriktningen sammanfaller med kärnlinjen, varigenom sålunda den vinkel, kärnlinjen bildar med våglinjen (elevationsvinkeln) är lika med utgångsvinkeln.

Riktning består i att
1) bringa kärnlinjens lodplan så mycket åt sidan om riktpunkten att avdriftens inflytande upphäves;
2) giva kärnlinjen den mot avståndet till målet svarande elevation.
Riktmedlen är sikte och korn.

Emedan kulbanan ej ligger uti utgångsriktningens lodplan, vilket här enligt det gjorda antagandet sammanfaller med kärnlinjens lodplan, skjutplanet, är tydligt (se fig. 3), att om kornspetsen (k) är belägen i sistnämnda plan, måste siktskåran (m), befinna sig utom detsamma, för att man, i sida räknat, skall träffa den punkt (C), på vilken vilken man riktar. Vinkelräta avståndet från siktskårans mittpunkt till skjutplanet kallas sidosättning. Är kornet ej beläget i skjutplanet, förstås med sidosättningen skillnaden mellan siktskårans och kornspetsens vinkelräta avstånd från skjutplanet. Den mot avdriften på ett vist avstånd svarande sidosättningen kan tydligen (se fig. 3) beräknas enligt analogin.

s: I = a : D

varav erhålles

s: (al)/D......................(4)

där

ssidosättningen i mm.
I avdriften mellan sikte och korn, uttryck i mm.
aär avdriften i m.
Davståndet (skottvidden) i m.

För att vid höjdriktningen ge kärnlinjen den mot avståndet svarande elevation fodras en viss uppsättning, härmed förslås skillnaden i höjd över kärnlinjen mellan siktets övre kant och kornspetsen. Av fig. 4 syns, att då O är vapnets mynning, K kornspets, G är siktrännan, M riktpunkt, vilket här även antages vara träffpunkt, så går kulbanan i början under siktlinjen G K M, skär denna linje nära framför mynningen, går därefter ovanför siktlinjen, till dess den på större avstånd för gången skär densamma. Vid eldhandvapen är kornvinkeln så liten i förhållande till utgångsvinkeln, att densamma kan i allmänhet försummas, vilket framgår av nedan stående uppgifter för 1867-1889 års gevär.

Avstånd i m.3004005001000
kornvinkeln i sekunder 141195
utgångsvinkeln i sekunder928140319806413

Att försumma kornvinkeln a är detsamma som att antaga linjerna K M och O M sammanfaller.

Man kan sålunda, då avstånden ej är mycket små, såsom t e x under 100 m utan fel antaga, att K är banans begynnelsepunkt och att K, K är kärnlinje.

På detta sätt får man triangeln G, K, K den s. k. visirtriangeln i direkt förening med kulbanan, på sätt som framgår i fig. 5. Uti visirtriangeln G, K, K utgör linjen K, K avståndet mellan siktpunkterna, räknat på kärnlinjen, vilket avstånd betecknas i det följande med ι; G, K är uppsättningen (u), d. v. s. skillnaden mellan siktets och kornets höjd över kärnlinjen; vinkeln G, K, K, är elevationsvinkeln (E), vilken här anges vara lika stor som skjutvinkeln (e)

Av figuren syns att

u = ι tang E...............(5)

här framgår, att elevationsvinkeln och därmed skottvidden växer, då uppsättning ökas.

Riktpunken och den avsedda träffpunken har hitintills antagits i mynningens vågplan.

Vid de små utgångsvinklar som vid eldhandvapens begagnade ifrågakomma, kan man betrakta kulbanan som en med utgångsriktningen fast förenad till formen oförenlig linje.

Detta förhållande åskådliggörs genom fig. 6.

På ovan angivet sätt är medelst sänkningar tre kulbanor uppritade; utgångsriktningen för kulbanan O, A, B ,C är horisonten, under det att utgångsriktningen för banan O, A′, B′ C′ bildar med horisonten en liten positiv elevationsvinkel och den för banan O, A″ B″ C″ en liten negativ elevationsvinkel, s.k. depressionsvinkel.

Av figuren kan man se, att motsvarande stycken på de tre kulbanorna, exempelvis styckena A′ B′  A B och A″ B″ praktiskt tagit är lika och har samma lutning i förhållande till resp. utgångsriktningar d. v. s. att kulbanorna  O A B C, O A′ B′ C′ och O A″ B″ C″ kongruenta.

Denna sats gäller endast under det gjorda antagandet, att utgångsvinklarna ej är större, än som vid skjutning med eldhandvapen ifrågakomma. Noga räknat blir kulbanan mera krökt ju större utgångsvinkeln är, skjutes en kula vertikalt uppåt, består banan av två med varandra sammanfallande räta linjer; skjutes en kula lodrätt nedåt, utgörs banan av endast en linje.

Detta förhållande framgår påtagligt, om kulbanan framställs medelst en ribba med fästa trådar. Genom kulbanans vridning kring mynningen framgår i övrigt följande två satser:

1) för att träffa ett överhorisontellt (underhorisontellt) mål se (fig. 7)

M′ (M″) måste kulbanan O M vridas uppåt (nedåt) en vinkel lika med terrängvinkeln M′ O M (M″ O M).

2) Vid kulbanans vridning uppåt förminskas den nedgående grenens lutningsvinkel . Med lutningsvinkel i en viss punkt av banan föreslås den spetsiga vinkeln mellan horisonten och tangenten till kulbanan i nämnda punkt.

Till följd av kulornas kongruens kan en kulbana även vridas omkring nedslagspunkten. Detta inträffar, då målets läge antages oförändrat, men vapnets mynning befinner sig högre eller lägre än träffpunkten (målet). Av banans vridning kring riktpunkten följer:

1) vid vridning uppåt kommer den del av banan, som befinner sig framför riktpunkten, att höjas, den del, som befinner sig bakom denna punkt sänkes.

2)Vid vridning uppåt förökas den nedgående grenens lutningsvinkel med vridningsvinkeln; vid vridning nedåt blir förhållandet omvänt.

3) För en given ändring i anläggningshöjd blir kulbanans vridningsvinkel mindre ju större avståndet är.

Kulbanans vridning kring nedslagspunkten kan därför, så den orsakas av truppens olika ställningar (liggande, knästående eller stående) endast på kortare avstånd 400m utöva ett märkbart inflytande.