Kapitel 2:1. Kulors spridning

Om en skjutning kunde utföras skott efter skott under fullkomligt lika förhållande, så skulle alla avskjutna kulorna gå samma väg; kulbanorna skulle sålunda sammanfalla med varandra och träffa samma punkt. I verkligheten är detta omöjligt, förhållandena under en skjutning är aldrig fullkomligt densamma, banorna sammanfaller heller inte utan sprider sig.

De kulbanor, vilka uppstår då en skytt avgiver eld mot ett givet mål, bildar tillsammans ett givet mål, bildar tillsammans en hornformigt böjd kägla, vars spets ligger i vapnets mynning.

Denna kägla benämns enkel kulkärve. Den bana, som kan tänkas förlagd mitt ibland kulkärvens alla banor, kallas medelkulbana.

Avgives av en anledning samtidigt eld mot ett givet mål, så gå även under antagande att alla vapnens utgångsriktningar är med varandra parallella kulbanorna ej jämnlöpande med varandra mot målet utan sprider sig. De på detta sätt uppkommande kulbanorna bilda en s. k. sammansatt kulkärve.

Kulbanornas spridning ut i en enkel kulkärve orsakas av ojämnhet ut i utgångshastighet, olikhet ut i utgångsriktning samt rubbningar ut i kulans bana.

a) Ojämnhet i utgångshastighet beror bland annat av

1) Krutladdningarnas olika beskaffenhet. Laddningarna har aldrig fullkomligt samma vigt, detta företrädesvis härrörande därav, att laddningarna mätas och ej vägas; krutet i laddningarna varierar med avseende av fukthalt, täthet, kornstorlek och övriga egenskaper.

2) Ojämnheter i antändningsmedlets verkan. Ju kraftigare eldverkan verkar, desto fler korn som tändas på en gång; detta orsakar ändring ut i sättet för laddningens förbränning och utövar därigenom inflytande på utgångshastigheten.

3) Olika motstånd vid kulors rörelse i loppet. Kulorna kan ej tillverkas så att de har absolut lika diameter, utan varierar densamma mellan vissa fastställda gränser (toleranser). Tydligt är, att en kula som ligger vid den högre toleransgränsen, måste göra större motstånd än en kula med minidiameter. Motståndet i loppet är beroende av kulans mantelmaterial, av kulans vigt samt, i hur ringa grad, även av mängden krutsmuts, som samlats i pipan. När motståndet inverkar sättet för laddningens förbränning, måste ovan angivna förhållande även i viss mån orsaka ojämnheter i utgångshastighet.

4) Vapnets och ammunitions temperatur. Ju kallare ammunitionen och vapnets är, desto lägreutgångshastighet erhålles.

b) Olikheter i utgångsriktning beror bland annat av;

1) Pipans vibrationer. Man har genom försök ådagalagt, att såsom i det föregående redan är nämnt, kulan i allmänhet ej lemnar vapnets mynning ut i kärnlinjens riktning utan efter en annan linje, utgångsriktningen. Denna riktning avviker från kärnlinjen såväl i lodled som i sida; dock är avvikningen i den förra riktningen vida större än i den senare.

Uppmätning av avvikningsvinklar visar, att dessa för olika vapen växla med avseende såväl i storlek som riktning. Under det sålunda 1867 års gevär har negativ avvinkningsvinkel, är densamma positiv vid 1867-89 års gevär, 1867 års karbin, 1871 års revolvrar och 1887 års revolver. Denna olikhet synes bero av pipornas olika längd och godstjocklek, krutgasens tryck, kulans vigt, bandens lägen, om vapnet är insatt i skottstol, om skjutningen sker med stöd eller på fri hand, m fl. omständigheter, som utövar inflytande på pipans vibrationer.

Även vid samma vapen variera avvikningsvinklarna till följd därav, att flera av de omständigheter, utav vilka vibrationerna är beroende, ej alltid är lika.

2) Fel som av skytten begås vid riktning och avfyrning.

För dessa orsaker till spridning redogörs i kap IV.

c) Rubbningar i kulans bana orsakade av yttre förhållande. Av stort inflytande på kulbanans form och läge och således även på spridningen är luftens täthet samt vindens styrka och riktning. För att underlätta bedömandet av den betydelse några av ovan anförda förhållande kunna hava på spridning även som på avvikelserna från vapnets normala bana d. v. s. den medelkulbana, som under normala förhållande skulle erhållas  anföras i det följande åtskilliga för 1867-89 års gevär gällande uppgifter.

a) Den förändring i skottvidd, som för 1867-89 års gevär för olika avstånd orsakas av en ändring i utgångshastigheten av en meter, framgår av nedanstående tabell, ut i vilken även upptages motsvarande förflyttning i höjd av träffpunkten.

Tabell 3 - Avvikelser i höjd och sidled

Om utgångshastigheten för ett skott avviker med ett visst antal meter från den antagna medelhastigheten (630 m.), kan man finna ett ungefärligt värde på skottviddsförändringen och träffpunktens höjdförflyttning genom att multiplicera de i tabellen angivna värdena med de antal meter, varmed skottets utgångshastighet skiljer sig från 630 m.

Enligt de bestämmelser, som tillämpas för godkännande av ammunition till 1867 års gevär, får medelutgångshastigheten för en serie om 10 skott ej avvika mer än 10 m. från gevärets normala utgångshastighet. Av ovanstående tabell framgår, att på 300m. avstånd med 10 m. hastighetsförändring svarande träffpunktsförflyttning i höjd uppgår till 5 cm., vilket mått sålunda angiver, hur mycket medelträffpunkten för en viss serie kan vid skjutning på 300 m. avstånd vid normal temperatur (+5°) avvika från den normala medelträffpunkten.

När största skillnaden i utgångshastighet mellan skott i samma serie ytterst undantagsvis överstiger 15 m. mot vilken hastighetsskillnaden svarar på 300 m. en träffpunktsförflyttning i höjd av 7,5 cm., kan sålunda vid nämnda temperatur ett enskilt skotts träffpunkt avvika i höjd från den mot siktet svarande normala medelträffpunkten med c:a

5 + (7,5 / 2) = 9

En slutsats, som man kan dra härav, är, att sådana mindre olikheter i utgångshastighet, vilka medgives vid ammunitionens godkännande, och vilka aldrig kan undgås, ur praktisk synpunkt ej har mycket att betyda. Beträffande det inflytande, som vapnets och ammunitionens temperaturer utöva, synas de, visserligen ofullständiga, undersökningar, som med 1867- 89 års gevär i detta avseende utförts, ger vid handen, att en temperaturförändring hos geväret (pipan) av 5° orsakar ungefär 1 m. ändring i utgångshastighet, samt att mot en ändring i patronens temperatur av 1°. Ju lägre gevärets temperatur är, desto mindre syns dock patronens temperatur inverka på utgångshastigheten.

b) Uppgifter om vindens inflytande vid skjutning med 1867-89 års gevär.

Nedan stående tabell upptager dels den förändring i skottvidd, som en med eller motvind av 1m. hastighet orsakar, dels den förflyttning i sida, som en sidovind av 1m. hastighet åstadkommer på olika avstånd.

Tabell 4 - Vindens påverkan på avvikelsen

Har vinden en annan hastighet än 1m. kan den av vinden orsakade förändring i träffpunktens läge erhållas genom att multiplicera de i tabellen avgivna värdena med vindhastigheten.

Ett ungefärligt värde på den skottviddändring, som orsakas av 1m. medel (mot) vind kan erhållas enligt följande regel:

Qvadraten på avståndet uttryckt i hm. multiplicera med talet 2 som angiver skottviddändringen i cm. T. ex. för 1,200m. avstånd:

12² · 2 = 288 cm. = 2,9m

Formler för en noggrann beräkning av genom vinden orsakade träffpunktsförflyttningar återfinns i tabell VII. Till ledning för bedömande av vindens hastighet kunna nedanstående tabell angivna uppgifter.

Tabell 5 - Vindbedömning

1)vindstötar av 8 till 10m. hastighet gör varje noggrann skjutning omöjlig.

c) Skottviddändringar, orsakade av olika täthet hos luften.

Såsom i det föregående avgivits, är luftens täthet beroende av lufttrycket, varpå barometerståndet ger ett värde, av temperaturen och av fuktighetshalten.

Av dessa faktorer utövas luftens fuktighalt och barometerståndet jämförelsevis ringa inflytande på skottvidderna; temperaturen åter är av större betydelse. För ett ungefärligt bedömande av de skottviddsändringar, som vid 1867-89 års gevär orsakas av temperaturväxlingar, kan använda nedanstående formel.

Denna formel bör andvändas för större avstånd än 1500m. eller för högre temperaturer än +15° Celsius.

x = (D-2) (t-5/5)...............(6)

där

DSiktets avstånd i hm.,
tDen rådande temperaturen (enl. Celsius)
xDen skottviddsändring som orsakas av en på grund av temperaturen härrörande större eller mindre täthet hos de luftlager, genom vilken kulan framgår.

Utföres skjutning med 1867-89 års gevär på 1000m. (siktet 1000) vid en temperatur av -10° så bliver enligt nämnda formel.

x = 10 - 2 ((-5 -2)/5) = 24

som angiver den av ovannämnda orsak härrörande förminskningen i skottvidd. Noggranna värden på mot olika skottviddsförändringar för 1867- 89 års gevär återfinns i tabell I D.

Exempel utför en ungefärlig beräkning av den skottvidd, som med 1867-89 års gevär bör vid användande av 1000m. siktet erhållas första salvan innan vapnet upphettats då skjutning utföres i motvind vindhastigheten 5m. och vid en temperatur av -10°.

1) Inflytande av gevärets temperatur.

Emedan gevärets temperatur i ovanstående exempel skiljer sig med 15° från den normala (5°), och då mot en temperaturskillnad av 5° svarar en ändring i Vo: av 1 m. så blir nedsättningen i Vo: 3m., mot vilken nedsättningen svarar enl. tabell III en minskning i skottvidd av 3,9 m.

2) Inflytande av ammunitionens temperatur.

Mot en temperaturändring av 1° svarar 1m. ändring i Vo ; sålunda bliver nedsättningen i Vo: 15m., mot vilken nedsättningen svarar enl. tabell III en minskning i skottvidd av 19,5m.

3) Den ändring i skottvidd, som orsakas därav att luftens täthet vid 10° är större än vid den temperatur (+ 5°) för vilken gevärets sikte är graderat, finns enl. formen (10-2) 10-5 = 24m.

4) Den av vinden orsakade skottviddsminskningen blir enligt den antagna regeln 5. 102 . 2 = 1000cm. = 10m.

Sammanställes ovanstående beräkningar, erhålles som ungefärligt värde på skottvidden: 1000

(3,9 + 19,5 +24 + 10) = c:a 943m.

Görs samma undersökning för skjutning vid användande med 1800m. siktet, finner man som ungefärligt värde för skottvidden 1800-( 4,5 + 22,5 + 56,6 + 27,5)= 1800 – 111 = 1689m.

Av ovanstående exempel framgår, att temperaturen och framför allt vindförhållandena utöva särskild vid skjutning på de större avstånden, ett mycket betydande inflytande på skottvidderna, varför eldens verkan på dessa avstånd alltid blir ganska oviss.

I det föregående angivna orsakerna till den vid en enkel kulkärve förekommande spridning utövas helt naturligt även inflytande på spridning vid den sammansatta kulkärven; dock tillkommer i sistnämnda fall andra förhållanden såsom gevären olika skjutegenskaper, skyttarnas olika sätt att rikta m.m., vilka orsakar bidraga att ytterligare öka spridningen.

Dessa förhållande närmast kap IV.