Kapitel 3:3. Spridningsserier

Vid de serier, som utföres för vinnande av kännedom om vapnets spridning, måste största uppmärksamheten fästas vid, att alla utom vapnet varande orsaker till kulornas spriding i möjligaste mån undanröjas, på det att de fel, som ligger hos själva vapnet och ammunitionen, måste tydligt framträda.

§8 Spridningsserier

Vid de serier, som utföres för vinnande av kännedom om vapnets spridning, måste största uppmärksamheten fästas vid, att alla utom vapnet varande orsaker till kulornas spriding i möjligaste mån undanröjas, på det att de fel, som ligger hos själva vapnet och ammunitionen, måste tydligt framträda.

Skjutningen bör därför utföras under så gynnsamma och för de olika serierna under så lika förhållande som möjligt. De avstånd på vilka spridningsserierna skola utföras, även som set antal skott, som ut i olika serier skola ingå, bestämmas med hänsyn till skjutningens ändamål och den grad av noggrannhet, som fordras av resultaten. Ju säkrare uppgifter som erfordras, desto närmare bör seriernas avstånd ligga till varandra, och desto flera skott bör anslås till varje.

I allmänhet torde erforderlig noggrannhet vinnas, om serierna skjutas exempelvis på 200, 400, 800, 1200, 1600 och 2000 m. samt med ett skottantal av omkring 20 skott i varje serie. Vid synnerligen viktiga och fullständiga skjutningar torde serierna på de kortare avstånden förläggas med 100m. skillnad i avstånd och på längre avstånden med 200m. skillnad.

I detta fall bör antalet skott uppgå till minst 30 för de serier, som på de kortare avstånden; på övriga avstånd bör skjutas 40 a 50 skott i varje serie.

Skjutning med stöd för geväret eller med detsamma insatt i skottstol, intill 1600m, upptages träffarna vanligen på lodrät inrutad tavla med riktprick. Skall skjutningen utsträckas på större avstånd, iakttagas träffarnas anslag mot vattenyta eller mot för ändamålet särskild mark.

Skottresultaten upptecknas för varje serie antingen ut i en skottlista (skjutprotokoll) eller på ett rutat papper, varvid i sistnämnda fall erhålles en träffbild. Genom sistnämnda förfaringssätt bliva de vunna träffresultaten bättre åskådliggjorda än det förstnämnda.

Ut i en skottlista (se fig.13) angives träffarnas lägen genom deras koordinater i förhållande till två mot varandra vinkelräta axlar.

Har skjutningen utförts mot lodrät tavla, tages vanligen tavlans undre och vänstra kanter till axlar. I skjutprotokollet antecknas o övrigt avståndet, på vilket serien skjutits, vapnets nummer, ammunitionens tillverkningsår den begagnade uppsättningen och väderleksförhållandena. Skall en träffbild upprättas över en träffyta, så kunna, för underlättande av träffarnas intecknande, tavlans rutor betecknas på sätt figur 13 visar.

Det rutade papper, på vilket träffbilden skall intecknas, bör vara en kopia av tavlan, ut i lämplig skala förminskad, och varje ruta försett med samma beteckning som motsvarande ruta på tavlan.

Intecknandet av träffarna sker då utan svårighet.

Förekommer till exempel ut i den ruta, som betecknas med 2b tre träffar, intecknas de lätt efter ögonmått ut i motsvarande ruta 2b på pappret.

Sannolika felens bestämmande

a) Genom beräkning

Är träffresultaten införda ut i en skottlista, beräknas sannolika felen för avstånden för avståndet i fråga på följande sätt.

För att finna medelträffpunkens läge nedsummeras s och h kolumnerna, och summorna[Σ(s) och Σ(h)] divideras med träffarnas antal (m), då qvoten anger medelträffpunktens koordinater (S och H).

Nu anser man vidare, att medelträffpunktens läge är det rätta, ty det är genom den punkten, som medelkulbanan anses gå, och det är nämnda bana, som ligger till grund för alla beräkningar angående eldvapnet.

De träffar, som ej ligga i medelträffpunkten, har därför gjort fel från medelträffpunkten räknat; hur storleken av dessa fel bestämmes, framgår av fig. 14, som föreställer en lodrät måltavla, på vilken medelträffpunktens läge (mt) samt de båda första i protokollet antecknade träffarna var utsatta.

Av figuren syns, att

1) träffens fel i sida från medelträffpunkten räknat

är s-S och i höjd h-H.

2) I sida S-s och i höjd H-h

Alla de övriga enskilda träffarnas fel uträknas på samma sätt, alltid positiva, och antecknas i protokollet (se ovan), varefter fs- och fh – kolumnerna nedsummeras, då summorna av alla de enskilda träffarnas fel i sida Σ(fs) och i höjd Σ(fh) från medelträffpunkten räknat erhålles. Dessa summor divideras med träffarnas antal (m), då medelfelen i sida [Σ(fs)] / m och i höjd [Σ(fh)] / m erhålles. obs

Sedermera får man se sannolika felen med stöd av formler hämtade från sannolikhetsläran. Dessa formler är:

f′s = 5/6 (Σ(fs) / m) ......................(15)

fh = 5/6 (Σ(fh) / m) ..................................(16)

eller med andra ord: sannolika felen erhålles genom att ta 5/6 av medelfelet. Sedan f′s och fh  är funna kan man erhålla sannolika felet i radie därav, att

f′r = 1/8(f′s + f′h) ..........................(17)

För att finna sannolika felet i längd måste nedslagsvinkeln för avståndet förut vara bekant.

Är denna ψ och abc (se fig. 15) medelkulans bana samt bd och be lika med sannolika felet i höjd, så är i triangeln bdc f′h = de tang ψ men dc måste vara lika med f′ι, ty de träffas av halva antalet kulor, och om dessa fortsätter sin bana, kan man utan något egentligt fel anta, att de skola falla mellan d och f ; men i c faller medelträffpunkten, och dc är lika med cf , varav framgår, att dc är sannolika felet i längd och att

f′ι = f′h / tang ψ  .................................(18)

Har träffarna ej upptagits på en lodrät tavla utan på en vågrät yta, ett förfarande, som vid skjutning på mycket stora avstånd kan ifrågakomma, införas i skottlistan träffarnas lägen, bestämda genom koordinater i ett rätvinkligt axelsystem, där x-axeln utgör skärlinjen mellan skjutplanet (lodplanet genom kärnlinjen) och vågplanet genom mynningen, och z-axeln är en uti vågplanet och genom mynningen dragen rät linje, som bildar rät vinkel mot x-axeln.

På ovan angivet sätt beräknas medelträffpunkten koordinater, de enskilda träffarnas fel i längd och sida från medelträffpunkten räknat, samt medelfelen.

[Σ(fs )] / m och [Σ(fι ] / m

Sannolika felen erhålles därefter enligt formerna

f′s = 5/6 ( Σ(fι) ) / m och f′ι = 5/6 ( Σfι / m )

samt om nedslagsvinkeln är känd

f′h = f′ι tang ψ

b) Sannolika felens bestämmande genom konstruktion.

Är en träffbild upprättad, bestämmes medelträffpunktens läge därigenom, att en horisontell rät linje uppdrages på träffbilden så, att lika många träffar kommer att ligga över som under densamma; därefter uppdrages en vertikal rät linje så belägen, att densamma får lika många träffar på vardera sidan. Skärningspunkten mellan dessa båda axlar angiver medelträffpunktens läge.

Upptager träffbilden ej lika många träffar, som serien innehåller avskjutna skott, så bör man, innan ovan nämnda axlar uppdrages, söka på grund av träffbildens läge på tavlan, ävensom med stöd av vid målet under skjutningen gjorda anteckningar bilda sig ett omdöme om, åt vilket håll över, under, till höger eller till vänster som bom-skotten gått i förhållande till tavlan.

Axlarna uppdrages därefter så, att skotten (träffar och bommar) fördelar sig på ömse sidor om dem.

Sedan medelträffpunkten är funnen, kan sannolika felet i höjd erhållas på det sätt, att man numrerar träffarna efter deras avstånd från den genom medelträffpunkten gående horisontella axeln. (Det skott, som ligger närmast nämnda axel, betecknas med 1, därefter 2 o.s.v.)

Omfattar serien m skott så utgör avståndet från den träff, vars nummer är m/ 2 till den horisontella axeln genom medelträffpunkten sannolika felet i höjd.

Uppdrages på vardera sidan om och på nämnda avstånd från medelträffpunkten en horisontell gränslinje, så inneslutes inom dessa gränslinjer halva antalet avskjutna skott, och avståndet dem emellan är 50% spridning i höjd (H50).

På analogt sätt erhålles sannolika felet i sida (f′s) samt 50% spridning i sida (B50). Är en träffbild upprättad över en horisontell träffyta, uppdrages den ena axeln parallell med, den andra vinkelrät mot skottriktningen, varefter förfares på ovan angivet sätt för sannolika felens bestämmande.

Skulle bomskott förekomma i serien, söker man  efter föreliggande omständigheter fullständiga träffbilden, varefter med en sålunda fullständigade träffbilden förfares på ovan angivet sätt.

Sannolika felet i radie (f′r ) finnes genom att med medelträffpunkten till medelpunkt slå en cirkel, som jämt innesluter hälften så många träffar som serien innehåller avskjutna skott. Lättast verkställes denna konstruktion genom att med medelträffpunkten till medelpunkt godtyckligt (med blyets) upprita en cirkel, som innehåller den tätare delen av träffbilden; med ledning av denna cirkel kan man sedan utan svårigheter bestämma, vilken träffpunkt skall beröras av den cirkel, som jämt innesluter halva antalet träffar.