Kapitel 4:1. Vid enskild mans skjutning

Frånses tillsvidare målets storlek och beskaffenhet, så beror eldens verkan vid enskilds mans skjutning på:

  1. gevärets skjutegenskaper;
  2. karlens skjutfärdigheter;
  3. valet av sikte och riktpunkt;
  4. noggrannhet av gevärets skottställning.

§10 Vid enskild mans skjutning

Frånses tillsvidare målets storlek och beskaffenhet, så beror eldens verkan vid enskilds mans skjutning på:

  1. gevärets skjutegenskaper;
  2. karlens skjutfärdigheter;
  3. valet av sikte och riktpunkt;
  4. noggrannhet av gevärets skottställning.

Vinden kan, som i det föregående är nämnt även utöva inflytande på eldens verkan.

Gevärets skjutegenskaper har i det föregående varit föremål för utredning.

Karlens skjutfärdighet bedömes av den träffsäkerhet och hastighet, varmed han kan avgiva sin eld.

En skytt skjuter alltid med mindre träffsäkerhet d.v.s. med större spridning än den som har sin orsak i vapnets och ammunitionens beskaffenhet.

Orsakerna härtill är fel i inriktningen och oro i avtryckningen. Fel i inriktningen består där i, att siktlinjen fattas på orätt sätt, att geväret lutas åt sidan, och att siktlinjen inte hålls rätt och stadigt.

Enligt hos oss gällande bestämmelser skall siktlinjen fattas på det sätt, att kornets spets syns mitt i siktskåran samt i jämnhöjd med siktets överkant. Vid det praktiska utförande av den föreskrift begås emellertid lätt fel, antigen genom att kornspetsen hålles högre (grovt korn)

eller lägre (fint korn) än siktets överkant, eller genom att den hålles lågt (klämmes) på någon av sidorna. Dessa fel gör att geväret i verkligheten får en felaktig inriktning. Då t.ex. kornet tages för fint (fig.27), inriktas geväret något för långt åt vänster o.s.v.

Exempel 1.Antag att, såsom på (fig.26) framställes, kornet tages 1 mm. för fint, så är detta detsamma som att uppsättningen tagits 1 mm. för lågt.

Stycket (x), som kärnlinjens förlängning vid målet inriktas för lågt, får på 300 m. avstånd och under förutsättning att, såsom fallet är vid 1867-89 års gevär. Avståndet mellan sikte och korn är 585 mm. ur följande analogi x: 300 = 1: 585; x = 512 mm.

Exempel 2. Antag att, som i fig. 27, kornet klämmes 0,5 mm. åt vänster, så riktas kärnlinjen under kornspetsen 0,5 mm. för långt åt vänster. Då avståndet mellan sikte och korn är 585 mm. och avståndet från kornet till målet antages vara 300 m., så kan det stycke (x) som kärnlinjens förlängning inriktas för långt åt vänster vid målet, beräknas analogien

x : 300 = 0,5:585; x = 256 mm.

Fattas siktlinjen orätt men lika vid olika skott, så föranleder detta naturligtvis ingen ökning i spridningen utan endast en ändring av medelträffpunktens läge; men fattas siktlinjen olika vid olika skott, så ökas spridningen.

Belysningen kan ha inflytande på eldens verkan, dels genom att en svag belysning försvårar eller rent av omöjliggör riktningen,

dels därigenom att en stark belysning kan föranleda misstag vid densamma.

Anledningen härtill är, att de skarpt belysta delarna av kornet eller siktet synas större, än de i verkligheten är (se fig. 28).

Till följd av detta vilseleds skytten lätt att vid inpassning av kornet i siktskåran föra det för långt åt den icke belysta sidan.

Här av uppkommer en förflyttning av träffbilden åt motsatt håll mot det från vilket belysningen kommer.

Faller belysningen med lika styrka på både sikte och korn, så uppstår ingen ändring i inriktningen, men faller den endast på kornet eller endast på siktet eller mindre stark på en av dem, så vilseleds skytten lätt att fatta siktlinjen orätt.

De uppkomna felen är emellertid i allmänhet av ringa praktisk betydelse at kunna genom uppmärksamhet från skyttens sida förekommas eller åtminstone minskas.

Exempel. Belyses kornet starkt snett uppifrån vänster, så syns kornets rygg och vänstra sidan större än de är, och skytten kan förledas lockas att klämma kornet 0,25 mm. åt höger och ta det 0,3 mm. för fint.

Storleken av de uppkommande riktningsfelen på 300 m. avstånd kan beräknas ur analogierna

fs : 0,25 = 300:585; och fh: 0,3 = 300: 585; härav erhålles fs = 128 mm. och fh = 154 mm.

Om geväret under riktningen lutas åt endera sidan, så kommer kärnlinjen i ett annat läge i förhållande till siktlinjen än det vid siktets konstruktion beräknande.

Lutas geväret t.ex. åt höger (se fig.29) så kommer kärnlinjen för långt åt vänster och, om någon uppsättning användes , kärnlinjens bakre del längre åt vänster än dess främre del, ty avståndet från siktskåran till kärnlinjen är då längre än avståndet från kornspetsen till kärnlinjen.

Lutas t.ex. vårt gevär vid riktning med 1500m. siktet 5° åt höger, så kommer, när avståndet

från siktskåran till kärnlinjen är 62, 67×sin 5° = 5,5 mm. för långt åt vänster, men kärnlinjen under kornet endast 21,2×sin 5° = 1,8 mm. för långt år vänster.

Kärnlinjens förlängning kommer alltså att gå till höger om siktlinjen. Denna kärnlinjens och med även kulans avvikning i sidled från siktlinjen blir tydligen större, i samma mån som uppsättningen är stor och lutningen stor samt avståndet till målet stort.

Vill man beräkna sidoavvikningens storlek, kan lutningsvinkeln ske ur analogien x: uppsättningen x sin. lutningsvinkeln = avståndet till målet: avstånd mellan sikte och korn.

Insättes här i de tidigare exemplet tagna siffrorna, med ändring för visiravståndet, som här är 645 m., så erhålles

x : 41,47 × sin 5° = 1500 : 0,645 ; x = 8410 mm.

Men vid inriktning av ett åt sidan lutat gevär är det icke endast i sidled utan i höjdled som kärnlinjen kommer orätt i förhållande till siktlinjen.

Lägges t.ex. geväret helt och hållet på sidan (lutningsvinkeln = 90°), så skulle kärnlinjen, om siktlinjen antages vara horisontell, tydligen icke få någon elevation, och även vid mindre än den vid siktets konstruktion beräknade.

Vid skjutning med ett gevär som vid riktningen lutas åt sidan, kommer alltså träffarna icke enbart för lågt åt det håll geväret lutas utan även för lågt.

Vill man beräkna, hur mycket för lågt träffarna falla, så kan det ske ur analogien x: uppsättningen – (uppsättningen x cos. lutningsvinkeln) = avståndet till målet: avståndet mellan sikte och korn.

Insättes här de förut som i exemplet tagna siffrorna, så erhålles

x : 41,47 — (41,47 × cos. 5°) = 1500: 0,647; x = 367 m.

Lutas geväret vid riktningen åt någondera sida men lika mycket vid olika skott, så föranledes naturligtvis ingen ökning i spridning, utan blått en ändring av medelträffpunktens läge; men lutas geväret åt olika håll och olika mycket vid olika skott, så ökas spridningen.

En viktig anledning till ökning av spridningen är, att skytten inte håller siktlinjen inriktad på riktpunkten utan avfyrar skottet, fastern han ser, att geväret inte är rätt inriktat.

Orsakerna kan vara , oförmåga beroende av otillräcklig övning, svaga kroppskrafter, dåliga anlag samt bristande sinneslugn, eller större eller mindre grad av slarv.

Förmågan att hålla siktlinjen rätt och stadig inrikta stegras i allmänhet genom intagande av stödda ställningar och genom beredande av stöd för geväret.

En av de mest betydande anledningarna till ökning av den på skytten beroende delen av spridning är i avtryckningen.

I samma ögonblick som skottet avfyras, inträder det hos skytten ofrivilliga rörelser för att möta rekylen eller för att minska obehaget av denna eller andra vid skottlossningen framträdande företeelser.

De vanligaste felet är att högra axeln föres framåt och vänstra handen drar nedåt, att högra ögat häftigt blinkar eller t.o.m. slutes o.s.v.

Någon gång ser man dylika ofrivilliga rörelser framträda, redan innan avtryckningen hunnit fullt utföras; ofta inträda de under den korta, men dock mätbara tid, som åtgår från avtryckningen till dess kulan lämnar mynningen.

De framträder vanligast vid skjutning i stående ställning och minst vid skjutning med stöd.

Att vänja skytten att förekomma dem är ett av skjututbildningens första mål.

Den ökning av spridning, som de förorsakar, är i regel nedåt och kan vara högst betydande.

Dessa och möjligen även andra anledningar till fel samt skyttens större eller mindre förmåga att övervinna dem, att träffsäkerheten är mycket olika hos olika skyttar; och den vexlar även betydligt hos samme skytt, beroende på, om han skjuter stående eller i stödd ställning (knästående, liggande); om han är vid full kroppskraft eller mer eller mindre uttröttad; om han är lugn sinnesförfattning eller ej o.s.v.

Det finns visserligen enskilda skickliga skyttar, som skjuta med sådan träffsäkerhet, att spridningen blir obetydligt större, än den spridning som har sin orsak i vapnets och ammunitionens beskaffenhet, men i vanliga fall är den på skytten beroende tillökningen i spridning under samma omständigheter i övrigt växer i samma förhållande som avståndet, så att, om t.ex. denna tillökning i H50 eller B50 på 100 m. är a cm. så är den på 200 m. 2 a cm. på 1000 m. 10 a cm. o.s.v.

Vill man klassificera den träffsäkerhet, med vilken en skjutning är utförd, så kan man med stöd av erfarenhet kalla den

1) god, då på 100 m. den av skytten beroende tillökningen i H50 är 9 cm. och B50 är 5 cm;

2) försvarlig, då ökningen av H50 är 25 cm. och B50 13 cm. och

3) dålig, då ökningen av H50 uppgår till 75 cm. och B50 till 40 cm.

angivande storlek av den på skytten beroende ökning av spridning (överskrift till tabell)

Vill man sammanslå denna på skytten beroende spridning med den på geväret och ammunitionen beroende spridningen, så skall det enligt det vanliga sättet för sannolikhetsberäkningar ske genom att hopsummera se olika felorsakernas qvadrater och draga qvsdraten ur summan.

Exempel. För att lära känna H50 vid skjutning av enskild man med 1867-89 års gevär på

500 m. avstånd skall alltså gevärets H50 på 500 m. (35 cm. se bil. 1A) upphöjas i √ och hopsummeras med skyttens H50 på 500 m. (42 cm., se tab.X) samt √ drages ur summan.

√ 1225+1764 = 55 cm.

På sådant sätt är värdena i nedanstående tabell beräknade, med undantag av de första kolumnen, som har erhållits vid direkt anställda försök.

Spridning vid enskild mans skjutning.

Uträknas med stöd av de i förestående tabell upptagna siffrors storlek av träffytorna för bättre hälften av träffarna, på det sätt som beskrivs i boken är angivet, så erhålles följande värden.

Genom att taga medeltal av måtten på träffytornas axlar vid god och vid försvarlig skjutning, erhålles mått på träffytorna vid medelmåttlig skjutning.

Eldhastigheten är beroende av:

  1. vapnets konstruktion;
  2. den hastighet, med vilket skytten utför laddningshandgreppen;
  3. den tid, han behöver använda till anläggning, riktning och avtryckning.

Hos alla något så när tidsenliga bakladdningsgevär är det inflytande, som vapnets konstruktion utövar på laddningshastigheten, ungefär detsamma, möjligen med någon liten överlägsenhet för regelmekanismerna. Repetergevärens konstruktion medger större laddningshastighet än enkelladdarnas. För de äldre repetergevären med framstocksmagasin är dock denna överlägsenhet inskränkt till den tid som åtgår till tömmande av magasinet, ty omladdning av detta går så långsamt, att det för en omedelbart följande eldgivning är förmånligast att använda geväret såsom enkelladdare. På de nya repetergevären med paketladdning kan däremot magasinet så hastigt omladdas, att laddningshastigheten även vid pågående eldgivning blir större (50 till 100 %) än för enkelladdaren.

Den hastighet, med vilken skytten utför laddningsgreppen, beror huvudsakligen på (patronväskans konstruktion utövar även ett stort inflytande på laddningshastigheten) på den grad av färdighet där i, han genom övning vunnit. Laddhastigheten är något lägre i liggande ställning än i stående och knästående och nedsättas, då skytten är ansträngd samt kyla.

Den tid, skytten behöver använda till anläggning, riktning och avtryckning, är först och främst beroende av den grad av färdighet däri, han vunnit genom övning.

För samma skytt växlar den dock betydligt, beroende på den grad av noggrannhet, med vilken riktning och avtryckning måste utföras, och på skytten är ansträngd eller ej.

Mot små, otydligt synliga mål blir alltså eldhastigheten mindre än mot stora, lätt synliga, och den sjunker hastigt vid ihållande eldgivning, synligast om skytten inte har stöd för geväret.

Eldhastigheten och träffsäkerheten stå i vist sammanhang med varandra, så att eldhastigheten inte kan drivas över vissa gränser utan nedsättning i träffsäkerheten från god till försvarlig och från försvarlig till dålig.

Var gränserna ligger, beror till största delen på soldatens utbildning. För 1867-1889 års gevär kan följande ungefärliga siffror angivas. En omsorgsfullt utbildad soldat bör vid gynnsamt förhållande under de första minuterna avgiva 3-4 skott i minuten med bibehållande god träffsäkerhet, 5-7 skott med medelmåttlig och 8-10 skott med bibehållande av försvarlig träffsäkerhet. Fortsätter man eldgivningen längre, sjunker siffrorna snart till resp. 2-3, 4-5 och 6-7 skott i minuten.

Valet av sikte och riktpunkt utövar ett betydligt inflytande på eldens verkan. Den största verkan uppnås, då sikte och riktpunkt väljs så, att träffytans mitt sammanfaller med målets mitt. I vanliga fall väljs siktet antingen på grund av uppmätning av avståndet till ett föremål i terrängen och bedömning av målets plats i förhållande till detta föremål, eller på grund av bedömning av avståndet direkt till målet.

Är avståndet till målet kortare än det bedöms vara, kommer träffytans mitt högre än riktpunkten, är det längre, kommer träffytans mitt lägre. Måttens storlek i dessa hänseenden beror på felbedömningens storlek och på kulbanans krökning.

Ju större felbedömningen och ju mera krökt kulbanan är, desto längre faller träffytans mitt från riktpunkten. Är felet i avståndets uppskattning stort och därtill kulbanans krökning stor i förhållande till målets höjd, så kan helst om träffsäkerheten är stor, fall inträffa, då hela träffbilden kommer utom målet och således eldens verkan blir = 0.

Den naturliga riktpunkten är den punkt där man vill träffa, således i vanliga fall målets mitt.

Dock finns ofta anledningar att välja en annan riktpunkt.

De vanligaste anledningar är;

  1. Att siktet inte kan ställas in så, att det noggrant motsvarar avståndet, varför ett mot detta närmast svarande delningsstreck väljs, och riktpunkten tages så mycket över eller under den punkt man vill träffa, som bedömes erforderligt för att dit förlägga träffpunkten;
  2. att målet rör sig åt någondera sidan, i vilket fall riktpunkten måste förläggas så långt framför målets mitt, som målet hinner förflytta sig rätt sidan under den tid kulan behöver för att tillryggalägga vägen till målet.

    Uppgifter om rörelsehastigheten hos män och ryttare i olika takter finns i exercisreglementena; uppgifterna om skjuttiderna i bil 1A;

  3. att det kan förutses, att vinden skall utöva inflytande på kulan under hennes gång genom luften, varför riktpunkten förläggs så långt från den punkt man vill träffa, som det bedöms erforderligt för att nå träffpunkten. Uppgifterna angående vindens inflytande på kulan i tab.IV.
  4. att det föreskrivits att rikta på den lägsta synliga punkten av målet.

Av fel i gevärets skottställning föranledas fel i medelträffpunktens läge, vilka fel ökas i samma förhållande som avståndet till målet.

Om t.ex till följd av fel i skottställning medelträffpunkten faller a cm. för högt och b cm. till vänster på 100 m. avstånd, så växa dessa fel till 2a och 2b cm. på 200 m. avstånd: till 10a och 10b på 1000 m. avstånd o.s.v.

Det inflytande, som härav förorsakas på eldens verkan, är stort, i samma mån som felet i skottställningen är stort, träffsäkerheten stor och målet litet.

Hur omsorgsfullt gevären än tillverkas och vårdas, är dock mindre fel i skottställningen oundvikliga. Orsakerna härtill är flerahanda.

Tiden och tillgången på ammunition m. fl. omständigheter medgiva icke en ytterlig noggrann skottställning; för att undvika filning på gevärets regleras skottställningen medelst ombyte av korn, och sådana finns icke med mindre skillnad i höjd än 0,5 mm.; somliga gevär förlara av en eller annan orsak sin skottställning, och de uppkomna felet blir icke genast iakttaget och rättat o.s.v.

För 1867-89 års gevär kan med stöd av erfarenhet antagas, att det på grund av fel i skottställningen uppkomma sannolika felet i medel i medelträffpunktens läge på 100 m. är 12 cm. i höjd och 9 cm. i sida

angivande sannolika felet för medelträffpunktens förflyttning på grund av sannolika felet i skottställning.

Det inflytande väder och vind utöva på kulan under hennes gång genom luften är redan avhandlad i kap. kulors spridning. En stark vind kan därtill genom det inflytande den utövar direkt på vapnet och på skytten försvåra riktningen och minska träffsäkerheten, synnerligast om den blåser från sidan och skjutningen sker utan stöd i knästående eller stående ställning.

Detta ogynnsamlika inflytande är omöjligt att till sin storlek, men skytten kan göra sig mindre beroende av detsamma genom att bereda sig stöd för geväret eller åtminstone intaga liggande ställning.

Eldens verkan är i högre grad beroende av målets storlek. Ju större målet är, desto större blir under samma förhållanden i övrigt antal träffar i detsamma, ända till dess storleken överstiger den gräns, som erfordras för att uppfånga alla de avskjutna kulorna, då vidare stegring av antalet träffar helt naturligt upphör.

Eldens verkan är även beroende på målets motståndskraft mot kulornas inträngningsförmåga.

Mot levande mål, som ej är skyddat av någon betäckning, så som en jordvall, en mur e.d., är kulans inträngningsförmåga fullt tillräcklig, även på det längsta, på vilka enskilds man skjutning kan ifrågakomma.

Målets motståndsförmåga är alltså endast i det fall av betygenhet, att det utgöres av ett föremål, bakom vilket en motståndare funnit betäckning.

Till de i tekniska kursen angående kulans inträngningsförmåga lämnade uppgifterna lägger här några som har särskild mansskjutning. En jordvall som icke är 75 cm. tjock lämnar ingen säker betäckning. Är jordmånen lös eller torvblandad, kan därtill fordras ända till 1,5 m. tjocklek. Väggar av trä är i regel oanvändbara såsom skydd, likaså väggar av enkel tegelsten, om de kunna beskjutas av flera mot samma punkt riktade skott. Växande träd ger endast i det fall användbar betäckning, att de är ovanligt tjocka (över 50 cm.) samt trädslaget hårt.

Beräkning av sannolik träffverkan vi enskild mans skjutning.

Under sin verksamhet såsom undervisare i skjutning och därmed i sammanhang stående tjänstegrenar har officeren icke sällan behov av att kunna klargöra för sig och andra betydelsen av det inflytande, som vid skjutningen ingripande faktorer utöva på eldens verkan. Även kan ofta den sannolika storleken av denna verkan under olika förutsättningar vara av vikt eller intresse att känna för meddelande av föreskrifter (t.ex. om eldens utsträckning) och bedömande av beskaffenheten av vid skjutningar erhållna resultat.

Utredningar av ovannämnda slag kunna visserligen åstadkommas genom anställande av för ändamålet anordnande skjutförsök, men denna metod är oftast omständlig, tidsödande och dyrbar och därför föga lämplig att uteslutande använda, även om så kan och får ske.

Den åstundade utredningen därför i de flesta fall åstadkommas genom beräkningar, grundade på stödjepunkter, som erhållits genom praktiska försök.

Dylika beräkningar kunna, på sätt förut beskrivna i kap. II §5, antingen ske grafiskt eller genom sifferräkning.

Såsom exempel på utförandet av en gravfisk beräkning anföres:

1) Hur stor är sannolikheten att med 1867-89 års gevär träffa en till hälften synlig motståndare på 300 m. avstånd, då träffsäkerheten är god, och sikte och riktpunkt är valda så, att målets och träffbildens mitt sammanfalla?

Med stöd av uppgifterna i tab. XI uppritas, på sätt i kap.11 §5 (sidan som schema utvisade den sannolika fördelningen av träffarna i höjd och sidled) beskrivits, en sannolik träffbild lägges en halvfigur, uppritad på genomskinligt papper och så, att träffbildens och figurens mitt sammanfalla, var efter antalet träffar som falla inom figurens konturer räknas (fig 30 pl. 1)

Eldens sannolika verkan blir såsom synes i detta fall 73%.

2) Hur stor är sannolikheten att med 1867-89 års gevär träffa en till hälften synlig motståndare på 300 m. avstånd, då träffsäkerheten är försvarlig, geväret skjuter högt, kornet klämmes 0,25 mm. åt höger, vinden blåser från vänster med 4 m. hastighet, men riktningen sker mitt på målet ?

Med stöd av uppgifterna i tabell XI uppritas en sannolik träffbild för försvarlig skjutning på 300 m. avstånd.

En på genomskinligt papper uppritad halvfigur lägger över träffbilden i och för avräkning av träffarna.

Träffbildens och målets mitt få därvid icke sammanfall, utan skall till följd av felet i skottställningen halvfigurens mitt läggas 35 cm. (se tab. XIII) under träffbildens mitt.

Som kornets klämning åt höger och vinden föranleder en avvikning av 40 cm. åt höger, skall således halvfiguren placeras så, att dess lodlinje kommer 53 cm. till vänster om träffbildens lodlinje.

Vid avräkning att träffarna synes att träffprocenten uppgår till cirka 3% (fig 31 pl. 1)

Följande tabeller är beräknade enligt den grafiska metoden. För att så vitt möjligt hålla träffprocenten vid dess sanna värde, är de vid beräkningarna använda figurerna framställda utan beklädnads, och andra persedlar (fig 32 pl. 1)

Nyttig verkan.

Såsom i det föregående är nämnt, bör eldens verkan icke bedömas uteslutande på grund av träffsäkerheten utan även på grund av eldhastigheten. För att få ett lämpligt uttryck i siffrorna pkå eldens verkan, kan man därför multiplicera träffprocenten mot ett vist mål med eldhastigheten per minut.

Det värde, som sålunda erhålles, benämnes nyttig verkan.

Det högsta graden av nyttig verkan kan ernås, än genom att eftersträva stor träffsäkerhet om och på bekostnad av eldhastigheten; än genom att eftersträva stor eldhastighet om och på bekostnad av träffsäkerheten.

Det är målets storlek i förening med kännedom om avståndet, som härvid i vanliga fall är det bestämmande.

Exempel. En liggande obetäckt motståndare skall beskjutas på 200 m. avstånd. Ernås (åstadkomma) större nyttig verkan genom att skjuta med en eldhastighet av 4 skott i minuten med god träffsäkerhet, eller 6 skott med försvarlig, eller 10 skott med dålig ?

Avståndet är känt.

Enligt tabell XIV är sannolikheten att träffa ifrågavarande mål på 200 m. avstånd vid god skjutning 76%, vid försvarlig skjutning 36% och vid dålig skjutning 5%, och den nyttiga verkan blir alltså resp. 76×4= 304, 36×6= 216; 5×10= 50

Gränser för den enskilda eldens utsträckning.

För att förekomma ett gagnlös skjutande på allt för långa avstånd givas i allmänhet bestämmelser angående gränser, utöver vilka den enskilde karlen icke får utsträcka sin eldgivning mot de vanligaste i fält förekommande målen.

Dessa gränser är alltid godtyckliga och kunna sättas enligt flera olika principer.

Vanligen bestämmas de så, att en mycket skicklig skytt kan sätta flertalet träffar inom målet eller inom en målet omfattande rektangel, eller och, såsom hos oss är vanligt, så, att träffytan för bättre hälften av träffarna (se tabell XII) faller helt och hållet inom målet.

Vill man fasthålla denna princip, så synes det befogat att räkna med träffytorna vid medelmåttigskjutning, och gränserna för eldens utsträckning skulle i sådant fall bliva:

  • mot liggande betäckt (till fjärdedelen synlig) man, 150 m.
  • mot liggande obetäckt (till tredjedelen synlig) man 200 m.
  • mot knästående (till hälften synlig) man, 300m.;
  • mot upprätt (helt och hållet synlig) man, 400m.;
  • mot grupp av 2 tätt vid sidan av varandra stående män, 500m;
  • mot enskild ryttare 600m.