Kapitel 4:2. Vid skjutning i trupp

Frånses tillsvidare målets storlek och beskaffenhet, så beror eldens verkan

  1. på den träffsäkerhet och
  2. på den eldhastighet, varmed skjutning utföres;
  3. på valet av sikte och riktpunkt samt
  4. på väderlekens beskaffenhet.

Därtill kan under vissa förhållanden terrängen utöva ett betydande inflytande på eldens verkan.

§11 Vid skjutning i trupp

Frånses tillsvidare målets storlek och beskaffenhet, så beror eldens verkan

  1. på den träffsäkerhet och
  2. på den eldhastighet, varmed skjutning utföres;
  3. på valet av sikte och riktpunkt samt
  4. på väderlekens beskaffenhet.

Därtill kan under vissa förhållanden terrängen utöva ett betydande inflytande på eldens verkan.

Träffsäkerheten beror till stor del på samma orsaker som vid enskilds mans skjutning.

Den som kommenderar elden kan dock även utöva ett betydande inflytande på träffsäkerheten.

Genom att låta truppen intaga den plats, formeringen och ställning, som under förhanden varande förhållande medgiva den största noggrannheten i riktning; genom att om möjligt låta bereda stöd för gevären o.s.v. kan han bidraga till träffsäkerhetens ökande.

Likaså beror vid angivande av salvor träffsäkerheten i hög grad på att kommandot avgives i rätt ögonblick.

Även beror träffsäkerheten till mycket stor del på, hur ordningen upprätthålles inom den skjutande truppen.

Det är redan under fredövningar mycket vanlig sak, att vid skjutning i trupp den enskilde karen skjuter med vårdslöshet, medan han känner sig utom kontroll, och kan detta endast genom en fortsatt uppmärksamhet hos befälen förebyggas.

För att åstadkomma en ordnad skjutning i fält, där i de flesta fall dödsfaran nedsätter truppens sinnesnärvaro, fodras en genom träget fredsarbete innöt vana att under alla förhållande rikta med omsorg, i förening med ett, där så för ordningens upprätthållande erfordras, ytterst energiskt ingripande av befälen.

Tänker man sig den kulkärve som uppstår, då flera skyttar rikta mot ett mål, uppfångad på ett lodrätt plan, så uppstår en träffbild, sammansatt av de träffbilder, som härröra av de enskilda skyttarnas skjutning. Höjden av denna sammansatta träffbild beror på:

  1. gevärets spridning i höjd;
  2. den träffsäkerhet, med vilket den enskilda skytten utföra skjutningen och
  3. noggrannheten av gevärens skottställning i höjdled.

Bredden på den sammansatta träffbilden beror åter på, om skyttarna få angiven någon bestämd riktpunkt eller ej.

I förra fallet tillkomma såsom bidragande faktorer;

  1. den noggrannhet, med vilken gevären är skottställda i sidled, och
  2. den noggrannhet, med vilken skyttarna utföra skjutningen.

De för beräknande av träffbildens höjd erforderliga sifferuppgifterna finnas i förut anförda tabeller. I bil. 1A finns uppgifterna om de på gevären och ammunitionen beroende felen i höjd; i tab. X de på skjutningens utförande beroende felen i samma hänseende och i tab.XIII de sannolika felen i höjd i gevärets skottställning.

Då flera anledningar finnas till fel, som skola sammanföras till en qvantitet, skall detta enligt det vanliga sätter för utförande av sannolikhetsberäkningar ske genom att hopsummera de olika felorsakernas qvadrater och draga qvadratroten ur summan. För att lära känna målhöjden upptagande 50% av träffarna (H50) i en sammansatt träffbild för ett visst avstånd, skola således det på geväret och ammunitionen, det på skjutningens utförande och det på fel i skottställning beroende H50 vart för sig upphöjes till qvadraten drages ur denna summa.

Så är t.ex. H50 i sammansatt träffbild försvarliga skyttar på 1000 m.=

√ 842 + 2502 + 1162 = 166

På detta sätt är de i nedanstående tabell införda målhöjderna upptagande 50% av träffarna vid skjutning i trupp under olika förhållande beräknade.

Bredden på den sammansatta träffbilden är underkastad betydande växlingar.

Vid skjutande av ett brett mål, t.ex. en skyttelinje, som befinner sig på så stort avstånd, att de enskilda skyttarna i densamma någorlunda tydligt kunna urskiljas och tagas till riktpunkt (inom 600 m.) blir träffbilden någorlunda jämt utbredd, möjligen med mindre förutsättningar där och var omkring mera tydligt synliga punkterna eller delar av målet men utan bestämd tätare kärna, och bibehåller oberoende av avståndet ungefär samma bredd som den skjutande avdelning. Utgöres målet åter av en sluten trupp eller av en skyttelinje, som befinner sig på så pass långt avstånd, att inga bestämda riktpunkter erbjuda sig, så visar erfarenheten, att skyttarna har en bestämd benägenhet att rikta ungefär mot mitten av målet.

Den sammansatta träffbildens bredd vid målet beror då till stor del på, om truppen är inövad att motverka denna sin benegenhet att samla elden mot mitten eller ej.

I förra fallet blir träffarna någorlunda jämt fördelade över ett område med ungefär samma bredd som den skjutande avdelning, i senare fallet fördelas de över samma bredd enligt sannolikhetslagarna (alltså med en tätare kärna i mitten och ett glesare omhölje över hela målets bredd)

Det kan även utan nämnvärt fel antagas, att i båda fallen träffbildens bredd bliver oberoende av om skjutningen är god, försvarlig eller dålig.

Det kan även inträffa, synnerligast vid skjutning på stora avstånd, att den skjutande avdelningen får åt sig angiven en viss punkt av målet såsom riktpunkt.

Rent teoretiskt taget skulle i sådant fall den sammansatta träffbilden hoppträngas vid målet till en bredd, som vore endast så mycket större än bredden av det sannolika felet i gevärets skottställning i sidled.

Vanligen kan dock icke en så bestämd riktpunkt angivas, att alla skyttarna i en avdelning kunna inrikta gevären mot en och samma punkt.

En kanon i ett batteri, en flygel på en avdelning, ett i terrängen nogorlunda tydligt markerat föremål, såsom t.ex ett enstaka träd, en större sten eller dylikt, bliva i vanliga fall den riktpunkt som angives, och den enskilde soldaten får sedan på egen hand därpå välja sin egentliga riktpunkt.

Att under sådana förhållanden träffbildens bredd skall komma att vexla högst betydligt säger sig självt. Kommer den på ena sidan att till stor del bero på, hur pass tydligt markerad den angivna riktpunkten är, och på felen i gevärens skottställning i sidled, så kommer den å andra sidan att till ännu större sel bero på skjutningens utförande.

Fastän alltså träffbildens bredd i detta fall är svårberäknelig, så tyckes det, som om man skulle komma sanningen nära, om det antages, att vid en plutons skjutning den sammansatta träffbildens bredd blir 10 gånger större än den enskilde skyttens med vanligt sätt gjort tillägg av det på skottställningen beroende felets i sidled.

På dessa grunder är nedanstående tab. uppritad

För övrigt kan det antagas, att träffarna fördela sig enligt sannolikhetslagarna så väl i höjd som sidled.

Med tillhjälp av de förut anförda sifferuppgifterna kan alltså den sammansatta träffbildens sannolika storlek (träffsäkerheten) beräknas för olika fall.

Med tillhjälp av felfördelningsschemat kan även om så erfordras en sannolik dammansatt träffbild uppritas.

Eldhastigheten bör vid skjutning i trupp kunna bestämmas av den som kommenderar elden, inom den gräns, som sättes av den för de enskilda skyttarna största möjliga eldhastigheten.

Kan elden avgivas i form av salvor har den kommenderade i sin makt att inskränka eldhastigheten till vilken grad han i viss mån bestämmes av gevärets laddningshastighet,

i viss mån av den skjutande avdelningens utbildning samt storlek och frontutsträckning.

Avgives salvor med en tropp, kan eldhastigheten vara något större än vid skjutning med en pluton i sluten ordning kunna salvorna angivas något hastigare, än so plutonen vore spridd i skyttelinje. Med 1867-89 års gevär bör man icke beräkna att kunna bibehålla god träffsäkerhet, om vid en pluton i sluten ordning flera än 4 och i spridd ordning flera än 3 salvor angives i minuten.

Vid angivande av långsam skytteeld nedsättes eldhastigheten för den enskilde mannen, dels därigenom att skyttarna i någon mån störa varandra, dels genom de uppehåll, som ofta måste göras för upprätthållandet av ordning, och torde böra beräknas till högst 4 till 5 skott i minuten.

Vid hastig skytteeld störa närliggande skyttar i någon mån varandra, varigenom eldhastigheten icke blir så stor, att den kan bliva enskild mans skjutning; 7 till 8 skott i minuten är det högsta, som torde böra beräknas i medeltal per man.

På valet av sikte och riktpunkt är eldens verkan i hög grad beroende. Eldens verkan blir störst, då sikte och riktpunkt väljas så, att målets och träffbildens mitt sammanfaller. Den minskas, om siktet tages något för högt eller för lågt, emedan träffbildens mitt då faller högre eller lägre och målet träffas av någon del av det glesare om höljet i stället för av den tätare kärnan.

Väljes ett allt för högt eller allt för lågt sikte, går hela kulkärven i förra fallet över målet, vilket blir oberört, så vida icke i senare fallet kulorna studsa och sedan träffa målet. Då man betänker, att det sällan eller aldrig är med noggrannhet bekant, är det tydligt, att ju mera krökt kulbanan är, d.v.s. ju mera kulan sänker sig på ett vist avstånd, desto svårare blir det att få kulkärvens och målets mitt att sammanfalla och sålunda att uppnå den största möjliga verkan, och desto lättare kan det hända, att hela kulkärven går över eller slår ned framför målet (förutsatt att spridningen är lika). Som för ett visst gevär kulbanan är mera krökt på de långa avstånden än på de korta, är det således svårare att uppnå största verkan på de avstånden än på de korta.

Sannolikheten att skjuta helt och hållet över eller under målet minskas visserligen i och för sig därigenom att spridningen ökas med avståndet, men, som kulbanans tilltagande krökning gör sig mer gällande än tillökning i spridningen, så ökas även med avståndet sannolikheten att skjuta helt och hållet bom.

Exempel: Antag att två skjutningar utföres med god träffsäkerhet mot knästående skyttelinje.

Vid den ena bedömes avståndet var 600 m. och vid den andra 1200 m. men i båda fallen bedömes avståndet 5% för kort, så att det verkliga avståndet i förra fallet är 630 m. i det senare 1260 m.

Av reaktionslinjerna i bil. VIII synes, att sannolikheten att träffa i förra fallet är 22% i det senare 0,5%.

Jämföras i ifrågavarande hänseende 2 gevär, av vilka det ena har flackare kulbana än det andra, så är sannolikheten att uppnå största verkan mot ett vist mål större och sannolikheten att skjuta helt och hållet bom mindre för geväret med den flackare kulbanan.

Exempel: Antag, för att underlätta jämförelsen, att totalspridningen i höjd vid skjutning i trupp med 1867 års och 1867-89 års gevär vore lika stor. Mot manshögt mål (en rad avdelningstavlor) skulle vid försvarlig skjutning och användande av 600 m. siktet sannolikheten att träffa med båda slagen gevär på nedanstående avstånd bliva:

Avstånd i meter.

Två sikten

Hur flack kulbanan än är för de moderna gevären, så är den dock icke tillräckligt rak, för att olägenheterna av fel vid avståndsbedömningen skulle vara helt och hållet upphävda.

Såsom närmelsevis rätt kan antagas, att det sannolika felet vid avståndsbedömningen utförd av en övad man är 13 %.

Vid bedömning av långa avstånd bliver därför det fel, som sannolikt begås tillräckligt stort för att hela kulkärven, även vid så pass stor spridning som vid försvarlig skjutning, skall tillstörre delen gå över målet eller slå ned framför detsamma. För att dock tillförsäkra sig eldverkan kan i sådana fall tillgripas den utvägen att öka spridningen genom att låta hälften av truppen skjuta med sikte, den andra hälften med ett annat.

Att detta är en nödfallsutväg, som icke utanskäl bör tillgripas, säger sig självt, ty den föranleder stor förbrukning av ammunition.

Vid en granskning av relationslinjerna för träffprocenten och avstånd (bil. VIII) framgår, att användandet av 2 sikten icke kan anses berättigat på avstånd inom 800 m.

På avstånd omkring 600 m. t.ex., där dubbla sannolika felet i avståndsbedömningen är omkring 150 m., är området för eldens verkan givet större.

På avstånd omkring 800 m. åter är dubbla sannolika felet i avståndsbedömningen omkring 200 m. och området för eldens verkan ungefär lika stor. På längre avstånd är dubbla sannolika felet vid avståndsbedömningen vid större än eldens verksamhetsområde.

Vid skjutning på långa avstånd och vinden blåsande från sidan kan valet av riktpunkt vara av stort inflytande på eldens verkan. Under sådana förhållanden är nämligen vindens inflytande på kullorna så stort (se tab. IV), att kulkärven kan delvis eller hel och hållen föras på sidan om målet, om detta har ringa frontutsträckning, och därigenom eldens verkan minskas eller helt och hållet utebliva. Teoretiskt taget skulle den riktpunkt, som angives för den skjutande truppen, vara belägen, som vinden för kulkärven med sig åt sidan.

Som detta i praktiken är outförbart, angives i stället såsom riktpunkt antigen den av målets flyglar, som är närmast vindsidan, eller ock, om avståndet är långt och vinden stark, ett lämpligt föremål i terrängen utanför denna flygel, vilket antages på ett ungefärligen lämpligt avstånd från målets mitt.

Exempel. Skjutning utföres mot en sluten trupp med 12 m. front på 1000 m. avstånd. Vinden blåser rätt från sidan med 5 m. hastighet och för alltså enligt tab. IV kulkärven 6,5 m. åt sidan.

Göres ingen korrektion för vinden, går alltså hälften av kulkärven på sidan om målet.

Angives däremot flygeln åt vindsidan såsom riktpunkt, så faller kulkärven ungefär mitt i målet. Vore avståndet i stället 1400 m., så förde vinden kulkärven 12,5 m. åt sidan, och det vore alltså då nödvändigt att angiva en riktpunkt på sidan om målet, för att den tätare delen av kulkärven skall falla i detsamma.

Väderlekens beskaffenhet kan synnerligast på långa avstånd utöva ett betydande inflytande på eldens verkan, både genom den ändring i skottvidd och genom den sidoavvinkling, som genom densamma kan förorsakas.

Den utövar nämligen samma inflytande på hela kulkärven under dess gång genom luftensom en enskild kula. Detta väderlekens inflytande kan motverkas genom en efter förhållanderna avpassad ändring av sikte eller riktpunkt.

Såsom i det föregående blivit framhållet kan även häftig vind genom direktverkan på gevären och på skytten försvåra en noggrann riktning och sålunda en minskning i träffsäkerheten.

Olägenheterna av detta vindens inflytande kunna minskas eller upphävas genom intagande av

stödda ställningar (knästående, liggande) eller genom beträdande av stöd för gevären.

Belysningens beskaffenhet kan även utöva ett stort inflytande på eldens verkan, därigenom att en svag belysning även en för stark och i ögonen fallande belysning kan försvåra eller till och med i somliga fall omöjliggöra riktningen.

Eldens verkan är givetvis liksom vid enskild mans skjutning i mycket hög grad beroende av målets storlek. Ju större målet är, desto större blir under samma förhållanden i övrigt antalet träffar i detsamma, ända till dess storleken över den gräns som erfordras för att uppfånga hela kulkärven, då vidare stegring av antalet träffar upphör.

Eldens verkan är även beroende av målets beskaffenhet.

Till följd av att kulans inträngningsförmåga numera är så stor, att den, på avstånd inom 600 a 700 m. avstånd ännu efter att hava genomtänkt 2 man, och på avstånd inom 1200-1500 m. efter att hava genomträngt 1 man, har tillräcklig kraft att sätta ytterligare en man ur ´stridbart skick, så bliver eldens verkan inom nämnda avstånd mot slutna avdelningar av tillräckligt djup resp. tre gånger eller dubbelt så stor som mot en enligt avdelning med samma täthet i fronten.

Mot döda föremål, jordvallar, växande träd, byggnader och dylikt, som möjligen kunna bliva föremål för beskjutning, emedan de utgöra betäckning för bakomvarande trupper, är eldens verkan naturligtvis i högsta grad beroende av det motstånd, som det i frånvarande föremålet mäktar göra mot kulans inträngningsförmåga.