Specialkompaniet - Bo Johnson

Jag blev tilldelad Specialkompaniet, 1:a cykelskytteplutonen. Det där med "Special" lät ju spännande men "cykel" gav mig associationer som inte alls handlade om alla de amerikanska krigsfilmer som jag hade sett tidigare. Inte fasingen cyklade John Wayne omkring och sköt från en cykel!

Infanteriskjutskolan i Rosersberg 1959-1960

Bo Johnson (904 Johnson även kallad "Malmö")

Del 1

Dagen för inryckningen den 7 oktober 1959 startade vi mycket tidigt på morgonen från Malmö i en osande och skrällande Volkswagen, Folkabör på mitt tungomål, med Lars-Erik Löfgren som ägare och förare och Jan Jinert som bisittare. Jag satt där bak och såg framåt mot nästan ett års friluftsliv efter att ha varit instängd på en bank under 4 månader den rekordlånga och tropiskt varma sommaren vi hade det året. Ynglingarna där framme pratade oupphörligen med varandra, medan jag ostörd kunde studera landskap, byar och städer på vägen upp. De stora landsvägarna på den tiden gick alltid genom alla byar och städer. Det var före konsumlådornas och miljonprogrammens tid och Sverige såg ut som Sverige. Vilket som bekant det inte gör längre.

Ingen av oss hade någon aning om vad Infanteriskjutskolan var för något. Jag som var innerligt skoltrött efter gymnasiet befarade det värsta. Skulle man sättas på en skolbänk nu igen? Ett annat bekymmer var hur vi skulle komma upp och hitta fram men det ansvaret tog Löfgren på sig med stor framgång. Vi bör nog ha kommit fram på eftermiddagen någon gång för jag har inget minne av att vi ställdes inför krigsrätt för sen ankomst.

Mitt allra första intryck var den vackra naturen som så smått hade börjat skruda sig i höstens färger. Tänk, förflyttning på en dag från en trist industristad till ett paradisiskt landskap längre norrut än jag nånsin hade varit i mitt liv. Och så alla träbaracker och grålufsiga rekryter som ännu inte hade muckat.

Jag blev tilldelad Specialkompaniet, 1:a cykelskytteplutonen. Det där med "Special" lät ju spännande men "cykel" gav mig associationer som inte alls handlade om alla de amerikanska krigsfilmer som jag hade sett tidigare. Inte fasingen cyklade John Wayne omkring och sköt från en cykel! Löfgren hamnade på samma pluton men Jinert skulle bli granatkastare. När jag hörde det återvände jag till inskrivningsbefälet och upplyste honom om att jag under skoltiden i skarp konkurrens hade utsetts till tävlande i lilla DM i kast med liten boll. Han tittade länge på mig med en för mig då outgrundlig blick, men som jag sedan kom underfund med. Efter att först tro sig vara föremål för ett respektlöst skämt insåg han, när han såg min ärliga och oskyldiga uppsyn, att den unge mannen framför honom inte hade de mest basala kunskaper om den svenska arméns tekniska nivå. Han måste ha avfärdat mig med ett djupt känt förakt för därefter fick jag min cykel. Med ballongdäck och allt.

Vi blev först förlagda till barackerna uppe vid "Norge". Vad "Norge" stod för undrar jag fortfarande. Dit asade vi våra säckar med "lumpen" som skulle plockas upp, beskådas, provas och kompletteras med namnetiketter och annat. Det skulle sys och vi utrustades med nål och tråd. Det var ännu en besvikelse för mig som hade hoppats på en stor kulspruta med långa ammunitionsband över axeln. Som John Wayne. Men där satt vi och sydde och tjattrade som min morsas syjunteväninnor. Det här bådade inte gott.

Något som inte upphörde att förbluffa mig var alla dessa underliga dialekter som bräkte och sjöng runt omkring mig. De inryckta kom från alla landskap i södra Sverige och från stockholmstrakten. En kom från Ludvika i Dalarna. På den tiden var det ovant med andra dialekter än ens egen. I radion förekom nästan inga dialekter alls. Det var alltid ett slags konstlad "rikssvenska" eller teatersvenska som fick talas. Det var bara när man behövde någon rekvisita i form av en tönt som en dialekttalande kunde accepteras. Att då nästan för första gången i ens liv få höra livs levande människor tala östgötska, västgötska, värmländska osv. blev en ny upplevelse som fick mig att förstå att resten av Sverige, norr om Eslöv, inte alls talade som Sven Jerring.

En annan sak jag häpnade över var att många av dessa rekryter med sina underliga dialekter verkade vara helt omedvetna om detta eftersom de ofta hade roligt åt min och andra skåningars mera kontinentala tungomål. Till exempel uttryckte han från Dalarna en gång sitt beklagande över mig för min skånska. Han tyckte synd om mig för att jag inte kunde låta tuff. "Man kan inte låta tuff på skånska" sa han på sitt dalmål och med sina äppelkinder. Och han sa det med beslöjad, släpig röst från mungipan samtidigt som han sänkte sina ögonlock och försökte se ut som Alan Ladd. Utan märkbar framgång.

Den första tiden i soldatlivet var mycket behaglig och långt ifrån vad jag hade hoppats på. Det var inte snabba anfall mot fienden med skjutning från höften och heroiska kast med handgranater. Vi sysslade mest med att kvittera ut persedlar av olika slag. Vi utrustades med den nya uniformen Modell-58 med den nya stridsselen. Men istället för en bazooka eller kulspruta fick vi ett mausergevär Modell-97. Min besvikelse var gränslös. Och några krig fick vi inte utkämpa. Vi fick göra uppställningar, inrättningar, honnör och säga "ja, sergeant" när vi blev tilltalade. Och så marscherade vi, gjorde halt, intog enskild ställning och så småningom avancerade vi till språngmarsch i takt.

Ett annat trivsamt men föga krigiskt inslag var avståndsbedömningar och lägesbestämningar med hjälp av fingrar och knogar. Det där med fingrarna gav snabbt andra associationer och utlöste oanständiga skämt och fniss. Stackars befäl som måste uppleva detta mycket förutsägbara fenomen vid varje ny rekrytkull.

Vi började med att lära oss skjuta med mausergeväret och jag upptäckte till min häpnad att det var ett fantastiskt precisionsvapen, även på längre avstånd. Jag tror att vi också fick bekanta oss med AG-geväret, som man alltid klämde fingrarna på. Men sedan övergick vi till kpisten och Ksp-58. Den senare var vi nog de första i landet att utrustas med. Kpisten kallades allmänt "ärtbössa", och var en besvikelse. Den lät inte alls som i de amerikanska krigsfilmerna, hade ingen kraft eller precision och man drabbades ofta av eldavbrott. Ksp-58 var också svår att komma underfund med. Det krävdes en viss fingerfärdighet men den hade en kraft som imponerade och tyngde inte särskilt mycket på våra späda ynglingsaxlar. Alla ville vara skytt och ingen ville springa och bära på ammunitionslådorna och mata in patronbanden under skjutningen.

Efter en kortare tid uppe vid "Norge" flyttade vi ner till barackerna vid matsalen. De hade väl då utrymts av rekrytkullen före oss. Muckarna hade gjort sitt i skogen. Vid en permission i Stockholm hade vi träffat på en grupp av dem vid Stureplan och när de fick syn på våra axelklaffar med "SS" blev det en livlig förbrödring, som högst sannolikt underlättades av föregående besök på lokal. De frågade oss, som då bara hade legat inne någon månad, vad vi tyckte om InfSS. Vi sa som det var att det var behagligt, avspänt och verkade vara stärkande för kropp och själ. Ha, ha, ha skrattade de olycksbådande. Vänta bara tills ni kommer upp i skogen och så utbytte de sinsemellan blickar vars innebörd vi inte riktigt förstod då. Men det förstod vi senare, när vi kom upp i skogen.

På min lucka fick jag för första gången i mitt liv se en TV-kändis. TV var ju något mycket ovanligt på den tiden och programutbudet ytterst begränsat. Men där framför mig stod helt plötsligt ULF!

Han uppträdde på TV tillsammans med sin syster Carola i ett program som hette just "Ulf och Carola". Det var ett opretentiöst lågbudgetprogram, det ordet var inte uppfunnet då, där Ulf och Carola satt på var sin barstol och spelade gitarr, sjöng en snutt och småpratade om ditt och datt. Då behövdes inte mycket mer än så för att bli TV-idol och igenkänd överallt. Ulf flyttade sedermera till Skanör/Falsterbo där jag själv är bosatt sedan 40 år tillbaka.

Jag kom från Malmö men det fanns en till på min pluton som hette Jonsson. Det var dalmasen från Ludvika. Och för att skilja oss åt fick jag heta Malmö-Johnson och dalmasen Ludvika-Jonsson. Men så småningom avkortades det militäriskt till Malmö respektive Ludvika.

Alla andra hette vad de hette men inte jag och Ludvika. Han hade underslafen och jag hade överslafen på luckan. En dag hade vi fått ut nya skoinlägg som hade lagts på vars och ens säng. När jag kom in såg jag att han blixtsnabbt bytte ut våra skoinlägg för att han antagligen hade fått ett par för små. Jag gick omedelbart till anfall och efter en intensiv brottningsmatch avgick jag med segern. Denna match var det hittills mest krigiska vi hade upplevt på InfSS.

Men så småningom övergick det behagliga introduktionsskedet till mera krigsliknande övningar. Vi kom upp i den så fruktade "skogen". Men den var inte så hemsk som vi hade föreställt oss. Naturen runt Rosersberg är så vacker, intagande och så svenskt bondskt att den förtog alla effekter av skrämselpropagandan. Vi förflyttade oss alltid till övningsstället per ballongdäckscykel. Och sedan övade vi skyttelinje på bredden och djupet, kolonn och kanske fler anfallsgrupperingar. Det var rätt så enahanda och tjatigt. Vi lärde oss bestämma eldområde, skydd bakåt, anläggning, eld och eld upphör.

Sedan skulle det anfallas med stormavstånd och understöd av fiktivt artilleri och flyg. Vi hade en egen granatgevärspluton i kompaniet, men jag tror att granatkastarna hade ett eget kompani..I början sköts det vilt med de lösa skotten och det lät verkligen imponerande vid våra anfall. Men sedan uppstod två grupperingar. Den ena gruppen var vi som hatade vapenvård och de andra var stridisarna som ville till Gaza. Det räckte med att man avlossade ett skott så var man tvungen att rengöra hela vapnet. Och sådant gillade stridisarna, men inte jag.

Ibland sköt vi skarpt förutom på skjutbanan. Då var alla mer eller mindre nervösa utom stridisarna. De nästan frustade av upphetsning. Men det fanns all anledning att vara rädd. Det fick i alla fall jag erfara en gång. Vi skulle rycka fram och skjuta på hastigt uppdykande pappkineser.(Vad kallas sådana idag?)Plötsligt hade jag en sådan figur precis framför mina fötter. Under en tiondels sekund registrerade jag att marken framför mig var full av stenblock och om jag sköt så skulle risken vara uppenbar att det skulle bli rikoschetter. Men så långt tänkte inte en hysterisk stridis 4-5 meter snett bakom mig. Efter den där tiondels sekunden såg jag hur marken framför mina fötter pepprades av hans kpist. Jag kan fortfarande inte tro annat än att han var övertygad om att vi var inne i ett riktigt krig och den där kinesen måste till varje pris oskadliggöras. Jag stannade upp och vrålade: "Vad fan håller du på med din djävla.....!". Men precis mellan vettvillingen och mig hade plutonschefen löjtnant Grahn dykt upp. Högst sannolikt mycket nervösare än jag. Och han vrålade i sin tur: "Håll käften Johnson och gå framåt!" Jag blev mycket besviken för jag ansåg att jag hade rätten på min sida. Men det är ju klart, det var ju krig och då stannar man inte upp för sådana bagateller.

Vår kompanichef hette Sven Rydén men honom minns jag inte att vi hade så mycket direkt kontakt med under dagarna. Det var mest när kompaniet ställde upp inför dagen och kanske efter dagen också. Lite planeringssnack, lite kritik och ibland beröm. Men jag minns särskilt uppställningarna efter lördagens tjänstgöring. Då kunde han kommendera "Handskar av!" och sedan gick han längs leden och kontrollerade sorgkanterna på naglarna. Jag har alltsedan dess undrat om sådana inspektioner verkligen kunde ingå i en kompanichefs ansvarsområde.

Löjtnant Ingemar Grahn var som sagt vår plutonchef. En ganska lång, spenslig och något högdragen smålänning. Han var strikt militärisk och lät nog aldrig någon se annat än det rent yrkesmässiga i hans personlighet. Löjtnant Grahn, jag får härmed erkänna en lögn som jag gjorde mig skyldig till i slutet av tjänstgöringen i augusti 1960. De sista dagarna var vi inte riktigt sysselsatta utan togs mest i anspråk för städning och annat. En gång skulle vi leta hylsor av både mindre och större slag i ett skogsområde. Vi gick på linje och jag gick ytterst. Skogen var full av blåbär som fångade mitt intresse mer än hylsorna. Det ledde till att jag kom en bit ifrån plutonen och då passade jag på att sticka hem till luckan. När de andra kom tillbaka låg jag och gottade mig i slafen. Naturligtvis blev jag inkallad till löjtnant Grahn och blev anklagad för fanflykt. Jag nekade och vidhöll på det bestämdaste att jag förirrat mig och letat efter plutonen i timmar. Sedan blev jag övertygad om att alla hade gått hem och så fick jag göra det också. Han trodde mig inte men kunde inte bevisa något. Men jag undrar om han inte passade på att hämnas i mitt betyg, för det blev inte särskilt imponerande.

Under en tid hade vi en plutonchef som hette löjtnant Zetterlund. Han var värmlänning och, mycket riktigt, släkt med Monica. De var syskon och ganska så lika. Men några andra avtryck gjorde han inte eftersom han också var lite oåtkomlig och, tror jag, tjänstgjorde bara under en kortare tid vid InfSS.

Och så hade vi sergeant Olofsson, en skåning från kavalleriet, tror jag, för han bar alltid ridbyxor och det kan man se av fotot på plutonen. Han var lugn, sympatisk och behövde aldrig höja rösten. Han åtnjöt faktiskt respekt utan att vara särskilt militärisk. Jag undrar om han fortsatte den karriären eller blev något annat i en mjukare bransch.

Men sergeant Larsson var en mer traditionell bassedrivare. Ett gammaldags befäl med hård blick, bestämt ansiktsuttryck och stram mun. Han var så att säga hård i bettet. Han var också skåning men hade lagt sig till med lite mer militäriskt drillande "r", särskilt vid ordergivning. Ibland var han så krigisk att han kunde dra ihop ord och göra dem kortare och rappare så att man bättre skulle förstå det skarpa läget. Ett sådant ord var "bajonetten". Sergeant Larsson sa aldrig "bajonetten". Han sa "bajten". Följaktligen blev hans namn "Bajten". Sergeant Larsson, jag är skyldig sergeanten också en ursäkt för ett tilltag som jag fortfarande efter 50 år skäms mycket för. Vi var förlagda i Karlsborg under några veckor på sommaren. Där försvarade vi Sverige mot ryssen som invaderade oss från Vättern. Och det var riktigt krig. Allt var skarpt och vi hade riktigt artilleri och riktigt flyg och riktiga stridsvagnar. Och där var massor av riktigt höga generaler och säkert också utländska attachéer. En kväll var vi inne i själva Karlsborg och besökte en stor lokal med dans. Och vi var väl preparerade för eventuella erövringar. Jag lite, nej mycket, mer än de andra. Precis när vi hade gjort vår entré till lokalen så sitter sergeant Larsson där vid ett bord med ett annat befäl. Och jag satte igång. "Hallå Bajten, hur är det ikväll? Bla, bla bla bla......

Jag gapade och tjoade bara som en rejält påstruken snörtock kan göra.

Dagen efter fick jag vid uppställningen en utskällning som jag är övertygad om att han fortfarande kommer ihåg. Men jag hoppas naturligtvis att han har glömt allt för länge, länge sedan.

Sergeant Larsson, jag skäms fortfarande!

Slutligen hade vi en furir som hette Walter någonting. Han var ung och från Lappland. Eftersom han bara var några år äldre än de yngsta av oss och yngre än de äldsta av oss så hade han ibland vissa disciplinproblem. De försökte han lösa genom att så mycket han kunde efterlikna Bajten med mer eller mindre framgång. Men annars var han nog snäll och hygglig. Tyvärr är jag skyldig honom också en ursäkt. Det var en händelse också alldeles i slutet av tjänstgöringen. Han uppmanade mig att gräva ner mig för det pågick väl något krig någonstans. Eftersom vi bara hade några dagar kvar till muck så tyckte jag inte alls att det var så nödvändigt. Det blev ett lite hätskt meningsutbyte och jag uttryckte mig på ett sätt som absolut inte anstod en nyligen utnämnd korpral. Förlåt mig furir Walter, jag hoppas att denna incident också har fallit i en mycket djup glömska.

Vi bodde alldeles intill matsalen och där fanns Elsa och Maj-Britt. De var också från Lappland, från Arvidsjaur om jag minns rätt. Deras jobb att dela ut mat till rekryterna måste ha varit ganska otacksamt många gånger, för det var inte precis någon gourmetmat. Jag rasade i vikt den första tiden tills jag insåg att även jag måste äta lapskojs, blodpalt, paltbröd och andra tungusiska maträtter. Vid de tillfällen då svältdöden var överhängande kunde jag överleva genom torsdagarnas ärtsoppa eller om det blev någon korvrätt av något slag. Men på söndagarna fick vi rena lyxmåltider som tröst för alla oss med hem i fjärran delar av landet. En gång var vi på övning på Järvafältet och måste utspisas i någon befälsmatsal. Vi trodde inte våra ögon. Vi blev serverade stekt kyckling som var en maträtt som bara existerade i Amerika på den tiden. Och jag tror till och med att vi fick glass också. En obeskrivlig lyx! På fotot av personalen på Rosersberg ser jag att Elsa var kvar 1961. Var blev hon sedan av?

Infanteriskjutskolan i Rosersberg 1959-1960

Bo Johnson (904 Johnson, även kallad "Malmö")

Del 2

Vi bodde som sagt i träbaracker och i varje sådan fanns 3 luckor med vardera 8 bäddar (se Sture Heimans bilder). Det fanns också ett dagrum med TV, men denna var det sällan någon som tittade på eftersom det nästan inte fanns några program. Och i anslutning till dagrummet hade vi ett tvättrum med kisseränna. Där den ene stod och borstade tänderna stod en annan bakom och pinkade, i bästa fall bara det. De stora sakerna gjordes i källaren till en särskild byggnad. Dessa toaletter saknade dörrar. Jag vet inte om det var av besparingsskäl eller om krigsmakten hade andra funderingar kring detta. Hygienen i övrigt bestod av plutonsvis duschning någon enstaka gång i månaden och då kunde det också hända att vattnet var lite varmt, åtminstone ljummet. Någon gång var 14:e dag fick vi byta underkläder. Då fick vi några undertröjor och shortsliknande kalsonger som ansågs helt ur tiden då, men som kallas boxers idag. Det hände också att vi bytte lakan och sängöverkast och det var då jag fick höra den där gamla lumparvitsen för första gången.

Alltså sa förrådsarbetaren: "Ni som har fjälla i stan lägger era lakan där i hörnet. Och ni andra ställer dom mot väggen".

En lyx som förunnades oss någon gång i kvartalet var att byta ut halmen i madrasserna. Men jag förstod aldrig poängen med det bytet eftersom madrassen blev den samma som tidigare efter en natt. Det hade kanske något med loppor och löss att göra.

Det var på luckan den mesta av fritiden tillbringades. En del var permanent sängliggande efter varje dags tjänstgöring. Men på min lucka hade vi ofta hetsiga och mycket engagerade diskussioner om vad som hade tilldragit sig under dagen. Vi gick i detalj genom varje förflyttning, framryckning och anfall. Vi diskuterade taktik och strategi på ett sådant djup att vi lätt skulle ha kvalificerat oss för Krigshögskolan, om vi inte bara hade varit vicekorpraler. Men vi blev i alla fall furirer så småningom.

Det fanns naturligtvis många olika personligheter på kompaniet. Vad jag bland annat fäste mig vid var att det fanns en del som var ganska fåordiga. Åtminstone tyckte jag mig inte höra så mycket från dem. Men deras motsatser fanns också. Och de allra största pratmakarna fanns på min lucka. Det var 205 Hallin från Borås och 107 Folkesson från Karlskrona. De hade en pratkapacitet som jag varken före eller efter InfSS hade eller har upplevt någonstans. Deras munnar gick i ett. Den enes på bred västgötska och den andre på lika bred blekingska. När jag hade muckat hade jag länge problem med att somna hemma utan deras kakofoni. Jag skriver detta i all vänlighet för båda var trevliga och underhållande grabbar, utom vid läggdags.

En annan lite mer tystlåten herre på luckan var Ejermark från Stockholm. Han var snäll, glad och förnöjsam. Men han sydde inte igen mössan. Alla vi andra kastade oss över nål och tråd när vi ryckte in för att sy igen mössan där uppe. Annars såg man ut som en gammal beredskapssoldat. Men Ejermark gjorde inte det i början men det var mycket viktigt med den rätta stuken. Så småningom dukade han under för grupptrycket och blev som vi andra. Det tog nog inte så lång tid för på plutonsfotot som togs strax efter inryckningen är mössan som på en riktig elitsoldat. Det vill säga en InfSS-are. För att nämna något mer om Ejermark så kom en dag arméchefen på besök. Hans grad var generallöjtnant och min efterforskning säger att han hette Thord C-son Bonde. Han gick längs raderna för visitation och stannade vid Ejermark av någon anledning. Kanske för att han hade en sådan konstig mössa. Generallöjtnanten sa något till Ejermark och denne vrålade med sin kraftfulla basröst: "JA LÖJTNANT!!!". Vi trodde att han skulle ställas inför krigsrätt men så blev det tack och lov inte. Generallöjtnant Bonde skrattade och sa: "Befälselev, det var länge sedan jag var löjtnant".

Som komplement till den militära utbildningen hade jag ett oemotståndligt behov av att förkovra mig i allt annat. Jag läste alla dags- och kvällstidningar jag kom över. Minst två tidningar ingick i min utrustning när vi gav oss ut i kriget. Och av den anledningen blev jag ibland kallad "tidningsbögen". Tänk vad man kan hitta på! En annan litterär aktivitet var att gå upp till biblioteket på slottet.

Där träffade jag alltid på H-O Sjöström, en formidabel bokläsare. Han läste mer böcker än jag läste tidningar. Han blev sedan höjdare inom socialdemokratin och kompis med de stora pågarna och töserna där. Det har han skrivit om i sin bok "Klassens ljus". En annan intellektuell bjässe, han var 192 cm lång, var Malmhagen från Malmö. Jag blev djupt imponerad när jag såg honom ligga och läsa Churchills memoarer till en för oss obegriplig klassisk musik. Jag vet inte om radions P2 fanns då eller om han hade någon grammofon med sig. Han flyttade också till Skanör men gick tyvärr bort för 6-7 år sedan. Vi träffades ibland över lite whisky och pratade lumparminnen. Whisky var hans favoritdryck, men inte min. Jag led och kved men drack, för att minnas bättre.

Efter lördagsuppställningen med kompanichefens sorgkantskontroll tog vi ofta tåget in till Stockholm. Jag kommer inte ihåg om vi alltid övernattade där eller om vi ibland åkte hem igen på kvällen. Men om vi övernattade så hade vi reserverat ett rum på ett billigt hotell med centralt läge. Och där kunde 5-6 man ligga i ett rum. Några lottades att ligga i var sin säng och då låg de andra på golvet. Detta tyckte ingen var särskilt anmärkningsvärt. På eftermiddagen kunde vi gå på någon restaurang och äta lyxmat, på i mitt fall lånade pengar av morsan. Jag glömmer aldrig maten på Metropol, där vi fick pommes frites som var en nyhet på den tiden. Metropol var "Vasastans förnämsta restaurang" har jag googlat fram. Den låg på hörnet av Sveavägen/Odengatan. Idag heter det "Hard Rock Café". Tänk så utför det kan gå! På www.stockholmskallan.se finns ett härligt exteriörfoto från 1964. Det kan kanske Sven peta in här.

Stockholmsgrabben 816 Lindell var stammis på Tennstopet och där hamnade vi ibland. Och på V6. På kvällen skulle det dansas och jagas fast det senare gav inget särskilt utbyte. Töserna var inte sådana på den tiden. Det blev Nalen, någon gång Bal Palais, Sunside och något ställe som hette Sfinx tror jag. Och jag undrar om vi inte ramlade in på Sveasalen också, på David Bagares gata. Det fanns också några hembygdsgårdar i närheten av Rosersberg där det anordnades dans. Jag kommer ihåg Odensala och Upplands Väsby. Där var massor med folk och naturligtvis gott om uniformer från Rosersberg. Behovet kändes enormt och konkurrensen var stenhård. Det var inte alls behagligt att vara ung under sådana omständigheter. På InfSS har jag ett minne av dans i "övningshallen". Det var något slags lövad logdans dit traktens skönheter bjöds. Och så fanns det en liten rund dansbana nere vid vakten. Men där var nog inte dans så ofta. Kanske någon söndagseftermiddag på sommaren. Liknande de thedanser som anordnades på vissa restauranger i städerna dit bara de allra mest ordentliga gick. De andra låg hemma och vårdade sin huvudvärk.

En dag bjöds vi på bussutflykt till en liten by som hette Märsta. Där höll man på att bygga en ny storflygplats som skulle heta Arlanda. Men det fanns inte mycket att se. Bara några provisoriska hangarer och jag har inget minne av att vi såg något flygplan. Men det var alltid trevligt med en liten utflykt och vi var mycket sparsmakade. En gång blev vi generöst bjudna på teater i Uppsala. Jag tror att det var "No, no Nanette", musikalkomedin från 1920-talet. Teatersalongen blev invaderad av soldater från InfSS i sina prydliga permissionsuniformer med mössan i axelklaffen. En del placerade den där redan efter att ha smörjt in håret med brylcrème eller efter vattenkamningen. Mössan var ett gissel om man var mån om håret och huvudformen. Och det var man ju.

Ett annat uppskattat nöje var att traska den långa, långa vägen ner till byn, Rosersberg. Där fanns ett riktigt äkta 50-tals konditori. Naturligtvis med jukebox och fnittrande flickor med ankellånga kjolar och med hästsvans eller krulligt hår. Och de var mycket snälla och ordentliga, som alla flickor var på 50-talet. Där spelades alltid schlagern på topp: "Nu tändas åter ljusen i min lilla stad" med Kalle och Marie. Den var obeskrivligt populär och blev ett mångårigt örhänge. Det var bland andra Lasse Lönndahl som sjöng den 1959. Och 1975(!) kom den på svensktoppen med Gunnar Wiklund. Den spelas fortfarande ibland och varje gång jag hör den tänker jag på konditoriet i Rosersberg.

Det inträffade några tragiska olyckor under året. Vid den ena omkom en traktorförare på kompaniet. Vid uppställningen efter dagens övningar i skogen rapporterades att traktorföraren hade fastnat med en björk mellan traktorn och släpet. Han försökte göra ett ryck med traktorn för att komma loss men då slog björken ner och klämde honom mot ratten. Man hade ingen utrustning för att göra något så furir Walter tog en motorcykel för att köra ner till förläggningen och hämta en yxa. Men tyvärr var det för sent. Det blev militärbegravning. Sven har mer information om detta. Vid den andra olyckan var en officer på skjutskolan inblandad med sin tonåriga dotter. De kraschade med bilen på Stockholmsvägen. Jag kommer inte ihåg om båda omkom eller bara någon av dem. Kanske kan man finna mer om detta i något tidningsarkiv eller i Krigsarkivet.

Två gånger blev det att sätta sig i bussen igen för att paradera i Stockholm. Paraddräkten var permissionsuniformen modell-52, hjälm utan hjälmöverdrag, vita damasker och kanske vita handskar också,och jag tror att vi hade bajonett på k-pisten. Ena gången var när shahen av Persien kom. Hans shahinna var hon som skapade ett nytt hårmode med sin "Farah Diba-frisyr" Den andra paraden var för Österrikes president Bruno Kreisky. Vi var så förundrade över att han kunde tala svenska, men han levde här som politisk flykting under hela 2:a världskriget.

Och självfallet skulle även vi gå högvakt på slottet i Stockholm. Jag hade turen att hamna i patrullen. Vår uppgift var att med jämna eller ojämna mellanrum bege oss ut och inspektera de vakter som stod utplacerade i sina vaktkurer. Under dessa patrullturer kände jag verkligen att jag hade en uppgift här i livet. Jag skyddade kungen, slottet och fosterlandet. Kan det finnas något viktigare att göra för en 19-åring? Men i övrigt var det ganska oglamoröst. Under hela tiden, kanske 5 dagar, fick vi inte ta av oss kläderna. Bara kängorna. Eller kanske inte ens dom? Det var en lättnad att få komma tillbaka till ordnade förhållanden i Rosersberg.

En av de få som hade bil på kompaniet var Heiman från Mölndal. En folkavagn och den åkte jag i vid ett antal tillfällen. Det är han som är skuld till min livslånga flygrädsla. Han körde inte. Han flög. Visserligen lågt men hjulen rörde vid marken bara ibland under mycket korta stunder. Den mesta tiden var vi i luften. Men jag hade kommit i kontakt med några flickor i Sigtuna och hade inget annat alternativ än skräckfärderna med Heiman för att komma dit. Trots min fasa tjatade jag på honom att vi skulle åka till Sigtuna och varje gång vi kom ut på de smala och slingrande skogsvägarna så ångrade jag djupt mitt initiativ och förbannade flickornas dragningskraft. En gång hade vi varit i Stockholm och var på väg mot Rosersberg. Då upptäckte Heiman att bilen framför kördes av en officer på InfSS. För att djävlas med krigsmaktens representant la han sig tätt, mycket tätt bakom. Jag fick panik. De körde nästan kofångare mot kofångare. Jag protesterade och tjoade men kunde inte göra annat än att krampaktigt gripa tag i instrumentbrädan. Så som jag griper tag om stolsarmarna när jag flyger idag. Plötsligt bromsade officeren, för att djävlas tillbaka, och då dog jag, trodde jag under en 100-dels sekund. Och under den 100-delen hann Heiman också med att bromsa med en ström av hela sitt batteri av hemska kraftord. Därför blev jag förvånad när Sven Svensson skrev till mig och sa att en Sture Heiman från mitt kompani hade hört av sig efter att ha varit inne på InfSS hemsida. Dödsryttaren Heiman! Är han fortfarande vid liv?

Vi som hade långt hem såg givetvis framåt mot de lite längre permisarna med stor längtan och många upplagrade förväntningar. En sådan permis var till påsk. Tågbiljetterna var utdelade och allt var klart för avfärd då jag drabbades av halsont och hög feber. Grabbarna hjälpte mig upp till sjukan där jag fick stanna. På natten blev det kris med febern och andningsproblem så jag transporterades till Karolinska. Där konstaterades halsböld. Den skars upp och jag fick halsen full av var och blod. Sedan blev det retur till sjukan och där blev jag kvar hela påsken. Då tyckte jag att livet var mycket, mycket orättvist.

Och till slut blev det muck i slutet av augusti 1960. Och självfallet skulle vi ha muckarfest. Jag hade ingen aning om var vi hade den. Jag kom bara ihåg av vi åkte tåg dit. Men så såg jag att Heiman hade lagt in bilder på InfSS´ hemsida och det var alltså Särsta Värdshus i Knivsta, ett stenkast från stationen. Vi var rejält packade redan när vi steg på tåget i Rosersberg och jag tänker fortfarande med stort medlidande på de andra tågpassagerarna. Jag minns dem som förskrämda små tanter och farbröder när vi stormade in och drog genom hela tåget vrålande som babianer. På värdshuset skulle vi både äta och dricka. För min del blev det bara det senare. Jag blev snabbt så indisponibel att jag tillbringade hela kvällen nere på toaletten och var inte medveten om någon muckarfest förrän de kom ner och sa att nu skulle vi åka hem igen. Det är väl därför jag inte finns med på någon av Heimans bilder. Vad som man slås av när man ser bilderna är hur unga vi ser ut, så smärta vi var men också våra frisyrer. Vi hade samma frisyrer 1960 som ynglingarna har idag.

Dagen D för hemresa kom äntligen. Vi skulle bussas ner till stationen i Rosersberg för vidare utspridning.

När jag kom hem till mitt föräldrahem var jag handlingsförlamad i två månader. Jag hade inte ordnat med något jobb att komma till. Jag hamnade i en ensamhet som förvånade mig. Allt var så tyst och jag visste inte riktigt hur jag skulle känna mig. Jag borde vara överlycklig över mitt nya liv, men så kändes det inte. Det tog tid att anpassa sig till ett eget rum, ingen morgonuppstigning, ingen utrustning så fort man skulle ut om dörrarna, morsans mat istället för lapskojs, ingen uppställning, ingen exercis, inget cyklande och springande, inget plåtskåpsskrammel, inget pratande och tjoande och så TYSTNADEN.

Men det gick över som allting annat, nästan. Vad som sedan hände får bli material för mina memoarer. Men de skriver jag inte förrän jag har det mesta bakom mig. Det har jag inte än.

Slutligen vill jag be er som läser detta och speciellt er som gjorde lumpen på Rosersberg 1959/1960 att höra av er till Sven Svensson, skaparen av denna eminenta och mycket intressanta hemsida. Ring eller mejla och hjälp till att komplettera sidan med er historia, era minnen och era upplevelser.

Skanör i januari 2012

Bo Johnson