Underhållstjänst - rapport

Bataljonens motto var lätthet och rörlighet. Betraktade man den infanterist, som fältutrustningslistorna föreskriver får man följande bild. Det är en man med en mängd persedlar. Det är remmar på kors och tvärs. Det hänger och dinglar och skramlar uppifrån och ner på alla sidor.

Texten är hämtad från den rapport som kapten S. Bramdal skrev i samband med försöksbataljonen. Texten är förkortad och moderniserad.

Organisation av försök och försöksteknik.

Bataljonens motto var lätthet och rörlighet. Betraktade man den infanterist, som fältutrustningslistorna föreskriver får man följande bild. Det är en man med en mängd persedlar. Det är remmar på kors och tvärs. Det hänger och dinglar och skramlar uppifrån och ner på alla sidor.

Det är ett helt företag att få på sig alltsammans och ännu värre att få det av sig. Det verkar som om de, som åstadkommit denna utrustning levt i okunnighet om varandra; en har hittat på ett fodral och hängt den i en rem, en annan har hittat på andra fodral och andra remmar utan tanke på övriga detaljer i remmar. Försöken med materielen har först prövats vid olika förband. Därefter med en persedel i taget. Något gemensamt system har inte funnits under åren 1930 – 1946 och att bygga ett sådant system inom försöksbataljonen var inte möjligt.

Utförande av försök.

Gamla rapporter som tagits fram över försök har bestått av deltagarnas synpunkter över materielen. Därefter har regementsledningen sammanställt dem som sedan vidare befordrats. Personerna som deltog i försöken hade inte de kunskaper om materielens användbarhet som fodrades.

Försöken måste ledas av en person, som inte har något personligt intresse av resultatet men däremot är teknisk och statisk kunnig. Proven ska läggas upp så att de uppfyller sina ändamål. Försök med enstaka materiel bör aldrig utföras annat än i det systemsammanhang där det skall ingå (det finns inte någon del, som inte är beroende av en annan). En idé kan vara att truppen själva får ställa sina krav på materielen. Det har den ännu inte fått göra beroende på att kontakten mellan ”folket i busken” och myndigheterna i Stockholm varit bristfällig. Inom industrin har man bl.a. försökt skapa kontakt och samla idéer i idélådor.

Dansk modell.

(Utdrag ur ”Arbejdsøkonomi” av Mogens Jakobsen, S.A. Reizel 1942) Att arbetaren skall vara med och lämna in förslag på förbättringar på arbetsplatsen - det är arbetarna som känner sin arbetsplats bäst. De förslag som kom in blev sedan föremål för grundligt tekniskt och ekonomiskt studium. Förslag som inte gick att använda, ”mindre bra” eller oanvändbart återgick till förslagsställaren med en förklaring. Ett sådant upprop från arméledningen skulle överlämnas till varje man.

Försöksledning.

Man måste sluta upp med att skicka ut färdigbyggd materiel på försök så som hittills skett. Det måste finnas en försöksledning, som själv – enligt ovan får sköta försöken och lägga dem där det passar. Denna försöksledning måste ha lov att ändra materielen efter hand. Vidare måste det skapas ett organisatoriskt fast samband mellan alla agerande i materielprocessens olika skeden: konstruktion – försök – tillverkning – användning – reparation – kassation. En var i ett senare leds agerande har nämligen alltid något att lära de föregående, både ifråga om teknik och ekonomi. Man måste säkerställa materielens fortskridande förbättringar eller att komma i närheten av det optimum i fråga om summa materielkostnaden.

Tjänstevikten för en soldat blir över 23,2 kg. Då har man också räknat in kpist, 4 magasin, magasinsväskan, livrem och 200 ptr. Vikten för 50 ptr är 3,8 kg. Någon uppmätning av energiförbrukning har inte varit möjlig att göra under försöksbataljonen. Den ammunition som medfördes under övningarna var lös ammunition vilket medförde en lättnad med 2,5 – 4 kg.

Fältutrustningslistans system har tydligen varit grundat på följande principer.

  1. En soldat behöver ”kläder”, d.v.s. skydd mot kyla, regn och dyl. Traditionsenligt har kläder, ”uniform”, icke andra funktioner än de nämnda. De har utformats såsom underkläder, ”uniform” och ytterplagg.
  2. Anordningar för medförande av vapen och ammunition, toalettartiklar, ombyten, skyddsmedel, etc.

Som ovan nämnts har de kommit till vid olika tider och oberoende av varandra. Principen har lett till ganska egendomliga resultat. På så sätt har vi kvar från 1890-talet seden att förvara gevärsammunitionen på magen, liksom vår oförändrade ammunitionsgördel som kom till efter gamla förebilder från en tid då man utförde eldstrid stående eller knästående. Två världskrig har gått utan att man ändrat sättet att medföra ammunition trots att man numera behöver magen att ligga på.

En ny princip ifråga om kroppsbördans utformning bör därför vara, att kroppsbördan skall utgöra en enhet, som fyller alla de funktioner i ett sammanhang, som krävs. Ett förutsättningslöst betraktelsesätt medför då, att begreppet ”uniform” måste utgå. De persedlar man bär på kroppen kan tillika vara förvaringsplatser för allehanda föremål, möjligen samtidigt skydd mot mer än kyla.

Kroppsbördans utformning måste stämma överens med det militära rörelseschemat för kroppen.

Man måste fastslå, att vad vi nu har enligt fältutrustningslistan är systemlöst och icke lämpligt för den moderna striden. Inte heller kan dessa delar i sin nuvarande utformning plockas om, så att det blir ett användbart system.

Utgångsläget för utrustningen i den ordningen att:

  1. ett tal för kraftbehovet fastställs,
  2. en för detta kraftbehovs uttagande medgiven maxivikt på kroppsbördan fastställs efter vetenskaplig utredning samt
  3. utrustningssystemet studeras fram inom ramen av denna vikt.

Trots det har det vid försöksbataljonen gjorts obetydliga försök att med användande av den materiel som utgångsläge skapa förbättringar. Det har bestått i införande av stora ytterfickor på vapenrocken och fältbyxorna avsedda såsom förvaringsplatser för ammunition, livrem, ombyten och dyl.

Försöken med benfickor på byxorna

Försöken med benfickor på byxorna utfördes under en marsch. I varje byxficka förvarades 40 stycken gevärspatroner. Försöken fick avbrytas på grund av att ammunitionen skavde på benen. Detta gjorde att försöken aldrig slutfördes.

Försöken med fickorna på vapenrocken

Försöken med fickorna på vapenrocken där fickorna var mycket rikligt tilltagna. När den avsedda materielen kommit i fickorna putade dessa så långt ut, att armarna aldrig kunde föras i naturlig ordning och fickans läge i höjdled gjorde det alltför svårt och tidsödande att komma i dem. Anordningen framgår av bilderna.

Den väsentliga skillnaden i fickornas ansättning i höjdled i jämförelse med skidlöparblusen framgår av denna bild. De är några ytterst betydelsefulla centimeter, som gör åtkomligheten god på det ena och dålig på det andra plagget.

Omplockning av persedlarna

Omplockning av persedlarna utfördes i en mängd variationer. Ingen av dem var lämpliga. Alla hade sett gemensamt att ryggsäcken var borttagen (förs på bil) och att soldaterna ändå medförde vad han behöver vid årstiden och på breddgraden försöken rörde sig. Men hur denna materiel än plockades om kommer den att utgöra ett så betydande hinder för de kroppsrörelser, att det inte är möjligt att ha det så. Hela samlandet av erfarenheter har på ett par undantag när gett negativa sådana. Förr eller senare konstaterar man, att bitarna inte passar ihop. Några av de mest gångbara sätten visas här nedan.

Undantag är regnskydd m/42 och kokkärl m/40 (m/95). Regnskyddet är en i nästan allt väsenligt ändamålsenlig lösning av två – eller om man så vill fyra – problem: skydd mot väta och skydd mot kyla såväl enskilt som i grupp. Det utgör dessutom den maskering för den enskilde soldaten som han i vanliga fall saknar. Beklädnaden måste nämligen vara spräcklig. Den användes antingen helt fritt från kroppen (tält), eller buret fritt utanpå all annan utrustning, enbart trätt ”över huvudet”. I de båda fallen passar det väl ihop med det övriga eftersom det är relativt oberoende av detta. Men enbart medförande av det (oanvänt) innebär en svårighet, eftersom de övriga persedlarna inte är ordnade för det ändamålet. Regnskyddet som sådant är alltid en god lösning.

Kokkärlet används inte heller i föreningen med andra persedlar annat än när det medföres och inte är i bruk. Det är tillräckligt för ”servering” av lagad mat. I rostfritt stål är det ganska tungt men för övrigt lämpligt. (frånsett benägenheten för vidbränning)

Fotdamasker och benfickorna

Fotdamasker och benfickorna kan tas bort. De lämnar det skydd mot väderlek och nötning, som behövs, och i princip torde det – med hänsyn till kroppens utsöndring – vara nödvändigt att bevara dess nuvarande avgränsning som kläder betraktat. Risken för skavning gör benfickorna olämpliga som förvaringsplats för annat än småsaker (personliga tillbehör). Däremot bör skapas skydd mot väta och kyla på de mest utsatta punkterna. Detaljerna har inte hunnits med under försöksbataljonen men hänvisar till de studier som utförts av kaptenen Cronholm, I17, lärare vid InfSS. Samma sak gäller huvudbonader, som han ägnat ingående studier åt.

Resultaten från årets försöksbataljon utmynnar i följande förslag.

  1. En stridskåpa bör konstrueras, som uppfyller alla taktiska krav ifråga om form och färg (spräcklighet). På den får icke resas några krav på utseende av andra hänsyn än stridens. Den ska om möjligt utgöra skydd mot radioaktiv verkan och kosmisk strålning. Skydd mot väta är icke nödvändigt, eftersom detta skall erhållas av regnskydd m/42. I kåpan skall vara inbyggda förvaringsplatser för allt vad soldaten behöver medföra under strid och strids förberedelser. Samtliga dessa ska vara lätt åtkomliga vid alla kroppsställningar. Kåpan skall medgiva full frihet för armar, hals och bålmuskulatur vid vapnets hanterande och den skall kunna tas av – och ska även kunna tas på, på några sekunder. Kåpans tyngd skall vila jämnt fördelad över axlarna utan att beröra halsen. Den bör vara överströdd med små fastsättningsanordningar för maskeringsmateriel.
  2. Det nödvändiga ytterliga skyddet mot köld, särskilt under den kalla delen av året, måste tillgodoses med under kåpan burna plagg, varvid bl. a. storväst bör konstrueras och försökas. Det är givetvis möjligt att använda vapenrocken eller kappfodret till vidare. Dessa studier har inte hunnits med under försöksbataljonen.
  3. Det bör i systemet införas en genom ett handgrepp löstagbar anordning för medförande av all övrig utrustning, d.v.s. ammunition, verktyg, skyddsmask, optiska instrument och dylikt. Denna anordning kommer att bestå av en rem omkring livet och där vid fästade anordningar som löper över axlarna. Dessa får korsas på ryggen men aldrig över bröstet.

Ammunitionen

Ammunitionen skall medföras i förpackningar som fungerar som förbrukningsmateriel som förpackas i direkt användbart skick redan på fabriken. (lådorna bör även vara förbrukningsmateriel och icke större än normalt handbörda för en man). I denna förpackning måste även kravet på fuktskydd vara löst.

Genom Kapten Bramdals försorg framställdes det enstaka exemplar av materielen. Enligt hans åsikt var det:

att det materialet inte avser vara någon slutgiltig lösning av problemen utan i första hand ett diskussionsunderlag för fortsatta studier och försök,

att materielen i mångt och mycket i fråga om materiel och detaljer är gjorda av vad som kunnat skaffas i tider som dessa och

att således densamma endast avser att visa tankegångarna i princip med klart fasthållande att utformningen i detalj måste finstuderas.

Stridskåpan och de övriga anordningarna visas på följande bilder: