Skjutskolans förläggning

När skjutskolan 1874 flyttade från Drottningholm till Rosersbergs slott, fick de disponera de lokaler de behövde tillsammans med ett mindre markområde.

Med 1901 års förbättrade försvarsbeslut kom undervisningen in på nya banor och elevantalet ökade. De inkvarteringsutrymmen och det markområde som skolan förfogade över började visa sig otillräckligt.

Ett alternativ hade varit att be om mer förläggningsutrymme från slottet och mer mark från kungsgården. Genom att Rosersbergs slott kunde tas i anspråk för den kungliga familjens räkning togs frågan att flytta skjutskolan till annan plats upp och genom ett Kungligt brev den 20 november 1908 fick generallöjtnant Stjernstedt och dåvarande chefen för skjutskolan major Melin i uppdrag att genomföra en utredning och ge förslag på skjutskolans förläggning i framtiden. I utredningen ingick också att se över de kostnader flytten skulle medföra.

I januari 1910 presenterade de sitt förslag. Man hade tagit hänsyn till möjligheten och lämpligheten av att förlägga skolan till någon av artilleriets skjutfält eller någon av infanteriets gamla övningsplatser. Det skulle vara en ändamålsenlig ansedd ort. När de hade gått igenom platsernas placering, ogynnsamma terrängförhållanden, kom förslagen att omfatta dels Rosersberg, artilleriets skjutfält i Skillingaryd, Karlsborg och Remmene, dels infanteriets mötesplatser Mohed, Rommehed, Axvall, Malma hed, Järvafältet samt Lindö gods i Uppland.

Lindö gods utsågs av utredarna vara den mest lämpliga platsen för skjutskolans förläggning. Ett stort antal byggnader med huvudgården skulle underlätta inkvarteringen. De taktiska och skjuttekniska förhållandena var goda. Samövning med artilleriet kunde bedrivas inom själva området, övningstrupp kunde fås från garnisonerna i Stockholm och Uppsala.

Frågan gick också till arméförvaltningen och generalstaben som anslöt sig till förslaget. Från arméförvaltningen fanns önskemål om mer markinköp för att möjliggöra större skjutningar.

Att utredningen 1908 inte ledde till några åtgärder började skapa problem för skjutskolan. 1910 redogjorde chefen i sin verksamhetsrapport om de många svårigheter som började hopa sig över verksamheten. Bland annat på grund av ovissheten om skolans förläggning i framtiden.

Med 1908 års organisation kunde skolan inte ta emot det angivna antalet elever som skulle beordras dit. Kurserna kunde inte genomföras på grund av brist på inkvarteringsutrymme och medelåldern hos eleverna skulle bli högre. Övningskompanier kunde heller inte kommenderas i den utsträckning som behövdes, inte heller kunde reparationer göras och utvidgning och nyanläggningar av skjutbanor m.m. fick vänta.

Dessa och andra olägenheter på skolan skulle för varje år göra sig allt mer märkbara och föranledde en ny utredning 1913. De sakkunniga fick i uppdrag att utföra en utredning om skolans framtida förläggning skulle bli Malma hed, Lindö gods eller någon annan plats. I maj 1914 presenterade de sitt förslag. Man hade tagit hänsyn till 1908 års utredning och platserna som de förordade var Malma hed, Lindö gods och Rosersberg.

Förläggningsorten skulle vara något så när centralt med hänsyn till landsstridskrafterna i fredstid så att kostnaderna för resor skulle kunna hållas rimliga. Önskemål fanns också att kunna ordna skjutkurser i vinterförhållande med djup snö och kyla, men att förlägga skolan till någon plats i norrland skulle inte vara ändamålsenligt. Skolan skulle inte heller vara allt för avlägset från huvudstaden. Platsen skulle vara så belägen att övningstrupp främst från infanteri, kavalleri och artilleri, skulle kunna ställas till förfogande utan extra kostnader eller tidsförlust för truppförbanden.

Goda kommunikationer främst järnväg (med normal spårvidd) skulle finnas för att slippa omlastningar. Ett väl utbyggt vägnät hade också stor betydelse ur övningssynpunkt för transporter av tyngre, skrymmande varor som ammunition, bränsle, foder m.m. En fördel var också om det fanns en sjötrafikled.

Övningsområdet

Övningsområdet skulle inte genomkorsas av allmänna vägar, järnväg eller vattenfarled. Detta skulle vara störande vid skarpskjutningar eller rent av omöjliggöra dessa i vissa riktningar. Hinder som bredare vattendrag, kärr och dyl. som inte kunde passeras utan större besvär eller med särskilt byggda anordningar skulle sätta ner övningsområdets användbarhet. Läget skulle också vara sunt och friskt, helst nära en sjö med tillfälle för naturliga bad.

För övningarna i skolskjutning m.m. skulle finnas en lämplig belägen plats för skjutning i nordlig riktning. Skolskjutningsbanorna skulle ha en längd av minst 400 m och 600 m med plats för 8 till 12 tavlor med naturliga kulfång av tillfredställande beskaffenhet. Fanns inte naturliga kulfång skulle dessa kunna anordnas för en inte alltför stor kostnad. En kulsprutebana på 600 m skulle också ingå. En smalare skjutbana på minst 2000 m behövdes för försöks och instruktionsskjutningar. På grund av spridningen vid skjutningar på långt avstånd behövdes det naturliga kulfång. Terrängen skulle erbjuda lämplig omväxling av öppna fält, höjder och skog eller dungar, så kallad mellansvensk terräng. Den skulle också lämpa sig för samövningar med artilleri, därför krävdes ett skottfällt på 2000 m.

Utrymme skulle också finnas för utveckling och framryckning i stridsform av minst 2 till 3 fältstarka kompanier vid sidan av varandra. Vidare skulle terrängen vara av sådan karaktär att flera skjutningar skulle kunna utföras samtidigt på olika platser för att kunna utnyttja övningstiden bättre.

De orter som de sakkunniga förordade:

Lindö gods (Vallentuna)

Lindö gods med sin egendom låg 30 km från Stockholm och 45 km från Uppsala. Kommunikationerna till området kunde betecknas som tillfredställande. Huvudgården låg omkring 11 km från Upplands – Väsby eller Rosersbergs järnvägsstation, 5 km från Vallentuna järnvägsstation med Rimbobanan (en smalspårig järnväg). Ett större antal landsvägar gick i övningsområdets närhet, men inte igenom det. De allmänna vägarna som följde områdets norra och södra gräns skulle försvåra en utvidgning åt dessa håll, i jämförelse med den utvidgning som var möjlig österut till Rimbobanan. Utvidgning kunde också göras åt väster och sydväst.

Malma hed (Malmköping)

Malma heds placering till de närmaste garnisonsorterna Strängnäs, Västerås, Stockholm, Örebro och Linköping var 46, 93, 112, 129 respektive 135 km med järnväg. Kommunikationerna till området kunde betecknas som tillfredställande. Järnvägsstationen vid Malma hed tillhörde den svagt trafikerade sträckan Stålboga – Skebokvarn. Avståndet till Sparreholms järnvägsstation var 9 km. Några större kommunikationsleder förutom järnvägen fanns inte i den nordvästra utkanten. Efter den södra sidan fanns dels järnväg dels landsväg. Någon utvidgning av övningsfältet åt söder skulle inte vara genomförbart. Skulle övningsfältet utvidgas fick ett andra övningsfält skapas.

Rosersbergs Slott

Avståndet till Rosersberg var 30 km från Stockholm och 40 km från Uppsala med landsväg och med järnväg 30 km. Järnvägsstationen låg i områdets östra utkant, 2,5 km från Slottet. Vägnätet var väl utvecklat, ångbåtsbrygga fanns vid slottet, nära vattenfarleden Stockholm – Uppsala. Övningstrupp kunde lätt och utan dröjsmål fås från garnisonerna i de båda städerna utan några större kostnader. Från Västerås och Strängnäs kunde trupptransport ske med båt. Dessa omständigheter underlättade även övningsfältets användning för ett stort antal truppförbands egna utbildningar. Inga större vägar gick igenom övningsområdet. I dess östra gräns fanns järnvägen Stockholm – Uppsala som hindrade en utsträckning av fältet åt det hållet. I väster bildade Mälaren en gräns och åt norr skogsklädda höjdpartier som delade området i två från varandra avskilda övningsfält. En utökning kunde bara ske åt söder.

Utredarnas förslag till plats

  • Röd markering: Rosersbergs Kungsgård.
  • Blå markering: 1908 års sakkunnigas förslag.
  • Grön markering: 1913 års sakkunnigas förslag.
  • Röd markering: 1908 års sakkunnigas förslag.
  • Röd, streckad markering: Arméförvaltningens förslag år 1911.
  • Grön markering: 1913 års sakkunnigas förslag.
  • Blå, streckad markering: Kronoegendom.

Det gynnsammaste förhållandet hade Lindö gods och Rosersberg med sina placeringar mellan Stockholm och Uppsala. Gynnsammast för Rosersberg med järnvägsstation för normalspårig järnväg inom övningsområdet och möjligheten till sjötransporter på Mälaren.

Längst från arméns fredsförläggningar av de tre platserna var Malma hed. För att undvika tidspill skulle övningstrupp till och från skjutskolan resa med järnväg som skulle bli ansträngande kostnader för övningsanslagen. Tillträde skulle kunna ske först 1920 när Södermanlans regemente hade lämnat området.

Chefen för V arméfördelningen betonade att Lindö gods, med det omfång som de sakkunniga föreslagit för övningsområdet, inte hade stora möjligheter för större artilleriskjutningar med utvidgningar mot öster.

Någon flytt av Skjutskolan till Lindö gods blev inte längre aktuell när arrendatorn hade för avsikt att behålla gården. En järnvägsträckning Stockholm - Öregrund som skulle läggas i området var också under projektering.

Något besked om skjutskolans förläggningsplats kom inte förrän 1943. Beskedet var då att skolan skulle vara kvar i Rosersberg. Före beskedet hade ytterligare utredningar gjorts av följande platser:

  • Lunda (norr om Rosersberg)
  • Standraområdet (nordväst Nora)
  • Alkvettern (nordväst Karlskoga)
  • Kungsskogen (norr Kristinehamn)
  • Pansartorp (söder Gravendal)
  • Laxå
  • Toften (norr Laxå)
  • Valåsen (Karlskoga)

Texten är hämtad från Översikt över förläggningsfrågans utveckling intill sommaren 1908, 1913, 1914 och 1917.