Infanteriskjutskolan.se

Chefens skjutning

”Chefens skjutning” och kavalleriskjutningen var de största händelserna vid infanteriskjutskolan under en kursgång. Vid den förstnämnda ”lånade” skolan en halv bataljon från Upplands regemente och Svea livgarde samt ett batteri från Svea artilleriregemente.

Infanteriskjutskolans brandorganisation 1952

I brandchefens uppdrag ingick att upprätta en eldsläckningsplan, verkställa besiktningar ur brandskyddssynpunkt, under den varma årstiden vid fara för skogsbrand reglera övervakning av övningsområdet och efter brandtillbud eller brand upprätta rapport som skulle sändas till fortifikationsförvaltningen. Även kontroll av brandmaterial genomfördes av skolans brandchef med hjälp av brandbefäl från Solna – Sundbybergs brandförsvar.

Kapitel 1:1. Kulbanans form och orsaken till densamma

Kulbanans form är beroende av utgångsriktningen, utgångshastigheten, tyngdkraften, luftmotståndet och rotationen. Den vid skottlossningen utvecklade krutgasen driver kulan i en riktning, som bestäms av den ställning, loppets medellinje eller kärnlinjen i detta ögonblick innehar. Kärnlinjens riktning före skottlossningen sammanfaller sällan med utgångsriktningen.

Kapitel 1:2. Grunder för riktning

Genom riktning avser man att ge vapnet en sådan ställning i förhållande till målet, att medelkulan går igenom den punkt av målet, vilken man önskar träffa, träffpunken. Antag för enkelhetens skull, att denna punkt och riktpunkt sammanfalla i mynningens horisont, samt att utgångsriktningen sammanfaller med kärnlinjen, varigenom sålunda den vinkel, kärnlinjen bildar med våglinjen (elevationsvinkeln) är lika med utgångsvinkeln.

Kapitel 2:1. Kulors spridning

Om en skjutning kunde utföras skott efter skott under fullkomligt lika förhållande, så skulle alla avskjutna kulorna gå samma väg; kulbanorna skulle sålunda sammanfalla med varandra och träffa samma punkt. I verkligheten är detta omöjligt, förhållandena under en skjutning är aldrig fullkomligt densamma, banorna sammanfaller heller inte utan sprider sig.

Kapitel 2:2. Sannolikt fel och 50% spridning

Med träffyta föreslås avskärning mellan kulkärven och ett plan, målet. Allt efter planets läge sägs träffytan vara lodrät eller vågrät. Den punkt, ut i vilken medelkulbanan skär nämnda plan, kallas medelträffpunkt. Antecknas på ett papper ut i lämplig skala träffytan, och utsättes träffarna, så erhålles en träffbild. Träffytan är i allmänhet oval.

Kapitel 2:3. Träffsannolikhet och dess bestämmande

Med träffsannolikheten (Tr) förstås förhållandet mellan träffarnas och de avskjutna skottens antal. Detta förhållande uttryckes vanligen genom ett decimalbråk; träffsannolikhet kan även uttryckas genom procent träffar (träffprocent) av de avskjutna skotten.

Kapitel 3:1. Uppmätning av kulans utgångshastighet

Apparaten utgöres i huvudsak av en vertikal, cylindrisk pelare, vid vilken är anbringade två elektromagneter, av vilka den övre i magnetiskt tillstånd uppbär en lång metall stav, den så kallade kronometern, och den nedre en något kortare metallstav, s.k. registreraren.

Kapitel 3:2. Avvikningsvinkelns bestämmande

Geväret insättes i en riktställning och placeras så, att mynningen kommer på 5 m. avstånd från en lodrät tavla. På tavlan uppspännes ett millimeterrutat papper, på vilket uppdrages två horisontella streck på sådant avstånd från varandra, att då det ena skäres av kärnlinjens förlängning, träffas det andra av siktlinjen.

Kapitel 3:3. Spridningsserier

Vid de serier, som utföres för vinnande av kännedom om vapnets spridning, måste största uppmärksamheten fästas vid, att alla utom vapnet varande orsaker till kulornas spriding i möjligaste mån undanröjas, på det att de fel, som ligger hos själva vapnet och ammunitionen, måste tydligt framträda.

Kapitel 3:4. Ballistiska beräkningar och konstruktioner

Sedan man på ovan angivet sätt skaffat sig kännedom om vapnets utgångshastighet och avvikningsvinkeln, beräknas med de i bil. III befintliga ballistiska tabeller följande mot olika skottvidder svarande kulbanestorheter , nämligen: uppsättningar, utgångsvinklar, nedslagsvinklar, skjuttider och sluthastigheter.

Kapitel 4:1. Vid enskild mans skjutning

Frånses tillsvidare målets storlek och beskaffenhet, så beror eldens verkan vid enskilds mans skjutning på:

1. gevärets skjutegenskaper;
2. karlens skjutfärdigheter;
3. valet av sikte och riktpunkt;
4. noggrannhet av gevärets skottställning.

Kapitel 4:2. Vid skjutning i trupp

Frånses tillsvidare målets storlek och beskaffenhet, så beror eldens verkan

1. på den träffsäkerhet och
2. på den eldhastighet, varmed skjutning utföres;
3. på valet av sikte och riktpunkt samt
4. på väderlekens beskaffenhet.

Därtill kan under vissa förhållanden terrängen utöva ett betydande inflytande på eldens verkan.

Kapitel 4:3. Terrängens inflytande på eldens verkan

De moderna gevärens flacka kulbana och den stegring i eldverkan, som genom densamma ernåtts, möjliggöra på ena och tvinga på andra sidan tillett långt omsorgsfullare begagnande av terrängen såsom skydd än förr var nödigt.

Kapitel 4:4. Beräkning av sannolik träffverkan vid skjutning i trupp

Beräkningar av eldens verkan vid skjutning i trupp utföres i samma syften, som omnämnts angående enskilds man skjutning, och på liknande sätt.

1. Skall träffverkan beräknas mot ett mål formerat på två led, fördubblas det antal träffar som faller inom konturerna av främsta ledet, för så vitt avståndet icke överstiger 1200 m.
2. Skall träffverkan beräknas mot ett mål, som består av flera avdelningar som stå bakom varandra, beräknas den i varje avdelning för sig.

Kapitel 4:5. Beräkning av erfoderlig ammunitionsmängd

Dels för att kunna bedöma, om det ändamål, som eftersträvas med beskjutandet av ett mål, rättfärdigar den uppoffring av ammunition, som dess ernående kan komma att kräva, dels för att kunna bestämma den styrka, som bör avdelas till målets beskjutande för att inom lämlig tid ernå den eldverkan som erfordras, är av vikt att närmelsevis veta, hur många skott som måste avgivas för att erhålla 1 träff.

Kurser för områdesbefälhavare

En vårdag 1941 blev jag uppkallad till kronprins Gustav Adolf, skriver Gustav Petri i sin bok Mina hemvärnsår, som ville ha information om hemvärnets utveckling.

Kurserna vid skjutskolan i Rosersberg 1874-1901

Infanteriskjutskolan var under sina första år uteslutande en undervisningsanstalt av mera tillfällig sammansättning. När den visade sig fylla ett verkligt behov vid armén fick även dess organisation fastare konturer. Redan tidigt framhävdes två uppgifter som en infanteriskjutskolas förnämsta uppgifter, nämligen att utbilda till skickliga skjutledare och skickliga eldledare.

Skjutskolan grundas

Vapenteknikens utveckling under 1800-talet medförde förändringar för infanteriet. Slaglåsgevär med räfflade pipor och spetskulor kom vilket förde med att skottvidden fördubblades.

Skjutskolans övningsområde

När Rosersbergs slott utsågs till förläggningsplats för en skjutskola 1874, blev utbildandet av skickliga skjututbildare och skickliga eldledare skolans främsta uppgift. Här lades största vikt vid att eleverna fick en så stor personlig skjutfärdighet som förhållandet medgav. I övrigt spelade teori – teknik en stor roll. En väsentlig tid upptogs för matematiska beräkningar, konstruktionsövningar od.

Stridsskolorna med avdelningar

Under överste Leuhusens tid som skolchef vid skjutskolan skedde den definitiva ombildningen till stridsskola. Omvandlingen genomfördes 1947, då stridsskola I och II började anordnas. Dessa utvecklades så småningom till bataljonschefskurser (stridsskola I för brigadchefer) med elever varje år från arméns samtliga truppslag men också från marinen.

Teoretiska kursen från 1892

Den teoretiska kursens uppgift är att genom tillämpning, företrädesvis på vårt eget gevär, av de allmänna skjutteorierna ge officerarna den kännedom om eldens natur och verkan, som är nödvändig för en rätt eldledning i fält.