Det värfvade garnisonsmanskapet

Publicerad lördagen den 13 maj 1899

(Ett interview för U. N. T.)

Då garnisonsregementenas kadrer rekryteras uteslutande från landsbygden och ingen ort finnes hvilken ej släpper till sin kontingent, torde det ha sitt inträsse att från säkert och opartiskt håll erfara något om förhållandena vid garnisonsregementena samt de unge männens framtidsutsikter och öden, sedan de tjänat ut.

Omdömet om garnisonsmanskapet har ej alltid varit det allra bästa och säkerligen ha många föräldrar, då de sändt sina söner till garnisonsorterna, gjort detta med om och allt annat än glada känslor.

Vi träffade för en tid sedan en person, hvilken, genom en mångårig beröring med den värfvade stammen, mer än de allra flästa känner till skuggor och dagrar från garnisonslifvet. Vi kunde ej häller låta tillfället gå oss ur händerna att till honom framställa en del frågor, hvilka han benäget besvarade.

Då våra värde läsare af dessa rader förvisso genast finna hvem personen är, är det onödigt att säga hans namn.

Hans namn har under många år gång efter annan varit synligt i prässen, enär han sedan öfvertio år tillbaka verkat för att hjälpa garnisonsmanskapet efter uttjänt kapitulation samt sträfvat för att i allmänna opinionen höja detta manskap.

Som man vet, har detta rätt väl lyckats honom, men svårigheterna ha ej varit lätta att öfvervinna, enär fördomarne mot förra tiders garnisonssoldater, hvilka i allmänhet ej värfvades bland de bättre af vår allmoge- eller arbetareklass, voro och delvis ännu äro på vissa håll ganska stora.

Vår sagesman berättar, att han v id sina besök i hufvudstadens militäretablissement vid uppvisningar, fästligheter därstädes eller andra tillfällen fick den uppfattningen att redan för en femton år tillbaka manskapet var betydligt

bättre än dess rykte,

fastän förhållandena då i mångt och mycket ännu hade betydligt af den gamla surdegen kvar, hvilket allt berodde dels på gamla traditioner hos den tidens manskap, som kvarstod i tjänsten flera år, och dels på, att värfningen då skedde äfven bland städernas lösa befolkning.

En ton af råhet och öfversitteri mot de yngre gjorde sig då gällande och en ej ringa grad af penalism florerade. ”Det gamla folket”, hvars tjänstgöring inskränkte sig, förutom under exercistiden, till vaktgöring och handräckningskommendering inom etablissementen, hade allt för mycken tid öfrig, att ej frestelsen skulle falla på att ställa till trakasserier och elakheter mot rekryterna, då dessa kommo in. I och med uppkomsten af de nya kasärnetablissementen med den utmärkta snygghet, trefnad, utrymme och komfort, som där råder, minskades så småningom råheten, de gamle, ofta försupne bland de äldre manskapet trifdes ej bland de nykomne från landsbygden, hvilka dels ej funno det stormande lifvet tilltalande, dels till följd af de många öfningar och sysselsättningar, hvilka på senare åren tillkommit, ej ha tid att ägna sig åt sina äldre kamraters sällskap. Detta oaktadt räknade de äldre, en del korpraler ej undandtagne, ej för for att ”låna” klockor, kläder m.m. af de nykomne, hvilka persedlar de ej endast genast pantsatte, utan därtill äfven sålde pantsedlarne. De yngre vågade ej knysta eller anmäla saken, ty då skulle de blifvit misshandlade af alla de gamle, hvilka vanligtvis litet hvar fått sin andel af de rusdrycker, som anskaffats för de sålunda bekomna pänningarne. När dessa på sådant sätt behandlade genomgått sina skolor, blefvo de i sin tur inte mycket bättre mot sina yngre kamrater.

På vår fråga hurdana nu förhållanden voro, upplystes, att allt nu var helt annorlunda.

Värfningen

Sker numera med största urskiljning. Ingen undantages, som ej har hedrande betyg,och ej nog därmed, man fordrar, att den, som ska värfvas, lämnar intyg öfver ej endast hvarest han vistats under minst senast förflutna ett och ett halft eller två år, utan ock om sin sysselsättning under denna tid. Vidarekomma alla rekryter numera in samtidigt på hösten; de förläggas då i särskilda logement, där till desammas uppfostran och utbildning kommenderadt underbefäl af manskapet förlägges af befälet. Det är en hederssak för dessa underbefäl att skydda och försvara de i deras vård lämnade ynglingarne. Därför är det ej värdt, att någon af de gamla folket kommer in och  i dessa logement i afsikt att ställa till bråk eller krångel med där inneboende. Logementsbefälet gör i så fall genast rent hus. Vid en del regemente förläggas till och med korpralskolans elever på samma sätt.

Det första året

Upptages af rerytskolan och den årliga exercisen. Andra året är afsedt för korpralskolan, det de flästa approberade rekryterna i regel kommenderas. Af det tredje och sista året äro hösten och vintern anslagna till underofficersskolan, hvartill de i korpralskolan approberade kommenderas. Då i regel manskapet lämnar regementet efter de tre årens förlopp med undandtag af ett fåtal, som rekapitulerar och detta i vanligaste fall för att vinna befordran till underofficer, har flertalet af detsamma sålunda under sin treåriga tjänstetid under två och ett halft år varit upptaget af sina skolor, så att rätt ringa tid af dagen kunnat disponeras på annat sätt. Vid alla regementen anordnas  allt emellanåt på aftnarne  nöjen och förströelser. Inder vintermånaderna hållas föredra af officerarne eller

Fäster och samkväm.

Vid dessa samkväm förekommer i allmänhet en dramatisk afdelning, hvarvid därtill lämliga bland manskapet uppträda. Under de veckor, som åtgå för repetitioner och förberedelser, äro dessa sysselsatta med instuderandet af sina roller. Som detta sker i logementen eller dagrummern, få de andra kamraterna äfven ett tidsfördrif, ty dessa följa med stort inträsse, huru den eller den kamraten läser, sjunger eller agerar för att öfva sig. Vid dessa tillställningar biträda oftast antingen sångaren från operan eller dramatiska artister, bekanta till officerarne, eller äro engagerade trollkarlar, förevisare af kinematografer m.m. För att manskapet vid de olika regementena skola bli bekanta med hvarandra äro dessa samkväm inbjudna kontingenter från andra regementen. Dessa gäster undfägnas då med hvarjehanda goda saker, olika på olika ställen, såsom kaffe med dopp, punsch, äpplen, smörgåsar och öl m.m. Värdskapet utöfvas då på det hjältligaste af truppen vid det regemente där fästen hålles; man vet ej huru väl man ska kunna visa de främmande gästfrihet. För att gästerna skola få så mycket mer, afstå värdarne mången gång af sin andel i trakteringen. Under sommarmånaderna roar sig manskapet å de respektive regementenas idrottsplatser och förberedelse till de stora idrottstäflingarne uti sidrottsparken inför de kungkliga och en till flera tusen uppgående åskådareskara ur alla samhållsklasser. Med allt detta vill man att truppen skall finna trefnad hemma inom sina kasärner. Men man förmenar dock ingalunda densamma att

På lediga stunder

Gå ut och se sig omkring i staden och omgifningarne. Museer och samlingar besökas å söndagarne mycket flitigt af garnisonssoldater. Djurgården med sitt Tivoli samt slätten och Grönalund äro äfven mycket besökta. Händer det, att någon å dessa platser ej uppför sig mönstergilt, får han sitt välförtjänta straff, hvilket till och med skärpes så att han för längre eller kortare tid blir förbjuden att sticka sin näsa utom kasärnen. Då det nu vore så väl stäldt för manskapet både i afseende å sysselsättningar och förströelser, framstälde vi den frågan huruvida det ofta vore fallet, att manskapet hade skada i stället för gagn af att ha sökt anställning vid särskildt regementena i Stockholm, äfvensom för hvilka frestelser de unga militärerna i vanligaste fall duka under. Lika opartiskt och rent ut som under hela det långa samtalet svarade kaptenen, att det stora flertalet hade

En gifven fördel

Af att hafva blifvit garnisonssoldater, såvida de haft håg, lust och förmåga att genomgå skolorna samt i sin vandel och lefverne varit karaktärsfasta. Ty den undervisning, som meddelas – i främsta rummet vid artilleriregementena – i underofficersskolorna är af den omfattningen och praktiska nytta, att de unga männen kunna efter sitt afskedstagande sättas att sköta sådana platser och komma i sådana aflöningsförhållanden, att hvarken de själfva eller deras anhöriga kunnat tänka sig dylikt, då ynglingarne drogo från hemmet för att påtaga soldatrocken. I sammanhang härmed omnämndes, att bland många andra platser, å Munksjö pappersbruks kontor antagits flera f. d. garnisonssoldater, hvilka där förvärfvat godt anseende för både duglighet och hedrande vandel. Sedan allmänheten och myndigheter landet rundt kommit under fund med den både i ekonomiskt och andra afseenden stora fördelen att tillgodogöra sig f. d. militärerna,  och åtminstone hvad Stockholms garnison beträffar, man ordnat för beredande af tryggad framtid åt sådana f. d. garnisonsoldater, hvilka däraf gjort sig förtjänta, är att hoppas, att allt fler och fler af de uttjänta måtte vinna anställningar. Ty, då vi hafva äfven en värfvad stam,  som skall hållas fulltalig, torde det ej kunna anses orättvist, att de ynglingar, hvilka från 17 – 18 års ålder ägna sig åt krigareyrket med uppoffrande af de yrken och anställningar hvaråt de ägnat sig, blifva tillgodosedda. De frestelser, för hvilka garnisonssoldaterna först och sist äro utsatta, äro

”vin och kvinnor”.

Tack vare dels nykterhetsrörelsen och dels militärernas ungdom, är det fåtalet, som falla för dryckenskapslasten. Däremot är det fruntimmersbekantskaper, som i allmänhet och svårast komma de unga soldaterna på fall. Om ej vi ej visste, att vår sagesmans uppgifter äro fullt korrekta, skulle vi anse hvad som i denna sak meddelades, såsom öfverdrifter. Det är ej endast på lägsta trappsteget af sedligheten stående kvinnor – benämnda bärglärkor, gräsbiterskor m.m. – som stryka kring kasernerna för att draga till sig de unga militärerna, utan tjänsteflickorna äro ej stort bättre. Dessa sistnämnda gå så långt, att de låta göra portnycklar, hvilka de lämna sina gossar, för att dessa bekvämt och när som helst kunna på order infinna sig. Ett annat sätt, hvilket dock ej är fullt så vanligt, är, att de älskogskranka damerna sända en droska till den eller den kasernen med tillsägelse att hämta korpral den eller den eller gardist den eller den. Blir nu en yngling omhändertagen af endera sortens kvinnor och han ej vill förlora den skönas gunst och därmed ofta förenade ekonomiska fördelar, samt ej äger tillräcklig karaktärsstyrka att i främsta rummet sätta sina pligter och sint tjänst, lämnar han allt vind för våg blott för att parera tid och mötesplats, som hans hulda härskarinna behagat förelägga honom. Det händer t.ex. att manskap, som varit utkommenderadt att patrullera, på kvällarne träffat flickor, som följt dem till kasernen, dit den patrullerande efter fullgjort uppdrag skall begifva sig för att aflämna rapport. Sedan rapporten aflämnats och han väl hunnit byta ut kommenderingsdräkten, beger sig den unge mannen utan tillstånd samt på otillåtna vägar ut till den väntande damen. De vägar som anlitas äro de mest olika; ej ens stuprännor och åskledare drar man sig för att använda. Under tiden, som han är ute, förättas visitation, därvid han upptages som frånvarande och arresteras vid hemkomsten samt ådömmes straff. Har en ung militär sålunda kommit in i tjinonas våld, hjälper inga hvarken förmaningar eller straff om hon är nog hänsynslös att uppmana till olydnad. Rörande

Kamratandan

Och samhörighetskänslan f. d. militärerna emellan yttrade sig vår sagemsan på det allra varmaste och lifligaste. Så berättade han, att, under det arbetena på Söder pågingo för Saltsjöbadens järnväg, genom hans bemedling omkring ett sextiotal f. d. militärer vunnit anställning vid dessa arbeten. Till en början utplanterades f. d. militärerna här och hvar i lagen, men de trifdes ej, hvarpå särskilda lag af f. d. militärer bildades. Här sammanträffade representanter från olika regementen, hvilka under tjänstetiden mången gång legat i lufven på hvarandra. Men nu var allt sådant glömdt. Man var nu kamrat. Från befälet vid dessa arbeten hette det om militärernas lag, att aflöningen kunde på aflöningsdagarne utdelas huru tidigt på dagen som helst. Man lämnade därför ej arbetet, utan höll ut till den föreskrifna tiden. Vidare fingo militärerna det vitsordet, att de ej firade frimåndag, utan i tid och ordentligt på måndagen liksom andra dagar infunno sig vid arbetet. Om sin verksamhet att

hjälpa de uttjänta

till platser yttrade han sig helt kort i öfrigt. Många hafva missbrukat hans förtroende, men då allt varit ute och ingen annan hjälp stod att få, besökte de honom åter. Ofta blefve de för andra gången hjälpta. Då alla resurser varit ute har han gått till ångbåtskaptenerna och tiggt för resa för sådana, på det de, ehuru påkostade för dem själfva, dock måtte komma till sin hemtrakt. Särskildt betonades, att det var alldeles själfförvålladt och alldeles onödigt att komma i sådana omständigheter, om man vill sköta sig.

Nu har en kommission tagit sig an omsorgen att skaffa platser. Men genom denna kommission kan ingen annan vinna anställning än underbefäl af manskapsklassen, som tjänat i fem år och varit befordrade i två år.

Med detta arrangemang vill man bereda korpraler och likställda en sker utkomst, när de tjänt ut sitt öde, när kapitulationstiden blir slut. Det synes vara ganska goda vilkor, att först erhålla en utmärkt skolundervisning gratis, under lärotiden föra ett, man kan säga, komfortabelt lif, hafva några hundra kronor i behåll vid afskedet samt då erhålla platser, hvarom hvarken soldaterna själfva eller deras anhöriga kunnat göra sig ens den aflägsnaste föreställning, då ynglingen tog värfning, och detta allt endast för en femårig tjänst, där regementet vill draga någon nytta af det förut utbildade underbefälet för den undervisning detsamma åtnjutit.

Thure S.