Om fem år

Publicerad fredagen den 22 maj 1959

Fyra till fem år in på 1960-talet anses amerikanerna vara färdiga med ett robotvapen, som skall kunna försvara Amerika – från den amerikanska kontinenten. Därmed skulle baseringen i Europa bli obehövlig – för USA:s eget vidkommande.

Sådana vapentekniska avslöjanden kastar ett visst långtidsperspektiv över de frågor, som nu avhandlas i Genève. Tanken på amerikanernas bortdragande från Europa, vilket väl någon gång måste ske, oroar sexmakterna och kommer de östtyska sovjetagenterna att vädra morgonluft. Utsikten i fråga ger också sitt perspektiv åt nedrustningsfrågorna. Västmakterna, inklusive Amerika, vill nog sörja för att kontinenten förses med egna atomvapen, innan USA tar tillbaka sina egna. Det gäller här taktiska atomvapen, vilkas konstruktioner inte kräver några nya experiment av det slag, man nu försöker döma ut i kärnprovskonferensen i Genève.

Om fem år – skall man tro att Tyskland då fått sina båda halvor återförenade? I varje fall tror ingen, att man kommer någon vart med den frågan i Genève. Från en del håll ifrågasätts rent av om regeringarna och folken i Västeuropa är så ivriga på den punkten, som det låter i deras förslag. För någon tid sedan skrev en engelsk författare, att ett enat Tyskland skulle bli för stort och starkt, det skulle komma att dominera Europa än en gång, både ekonomiskt och politiskt. Boken har inte blivit mycket refererad, ty Tysklands enande uppfattas allmänt i västern som en officiell samvetssak. Från franskt håll har emellertid liknande betänkligheter hörts i dessa dagar.

Och tyskarna själva? Östtyskarna, frånsett den lilla klicken kring Grotewohl och Ulbricht, längtar ”heim ins Reich” och det är inte att undra på. Det hör till efterkrigsvärldens grymma orättvisor, att de, liksom deras grannfolk i öster, skall hållas instängda bakom diktatursmaktens ridå. Men västtyskarna föredrar nog att sitta i lä av NATO och sexmaktsgruppen framför ett ovisst öde utanför dessa organisationer och i förening med ett Östtyskland, där kommunisterna inte voteras ut genom fria val och garanterad säkerhet.

Sovjet å sin sida hyser förmodligen ändå större fruktan för ett Tyskland, enat i frihet och utom räckhåll för dess tvångsmakt.

Sådana ömsesidiga perspektiv måste ovillkorligen lägga sin sordin på förhandlingarna i Genève. Det är märkligt hur ”nästa möte” kommit att dominera tänkesätten, både öppet och underförstått. Väggarna i Palais des Nations tycks ha öron, och de har avlyssnat samtal, där ultimatum mötts med ultimatum: Gromyko har råkat antyda att 27 maj närmar sig – dagen för fristens utlöpande enligt Chrusjtjovs novemberdiktat; Herter, Dulles lika skarptungade efterträdare, har replikerat: talar ni i den tonen, kommer vi inte till något toppmöte.

Från Paris sekunderar de Gaulle med vägran att resa till San Francisco, dit Chrusjtjov lär vilja förlägga statschefsmötet. Detta tilltänkta evenemang skall dock bli av, det menar tydligen alla numera; det kan användas som tillhygge i den nu pågående konferensen, men också som en undanmanöver, ett uppskjutande – för att inte utrikesministrarna skall komma alldeles tomhänta hem, och kanske för att låta frågorna få tid att dämpas.

Till hösten, då toppkonferensen skall hållas, har måhända kärnvapenfrågan avancerat ytterligare något fram mot ett överenskommet provstopp. Men vapnen finns redan, och robotmekanismerna kan fulländas utan atomsfärförgiftande atomsprängningar. Tekniken går sin väg i iltempo, så fort, att ingen kan förutsäga någonting om hur det kan se ut om fem år.