Två återfunna runstenar

Publicerad måndagen den 2 november 1959

Ett intressant fynd av runstenar har gjorts vid infanteriskjutskolan, Rosersberg. Redan för några år sedan hade överfurir K. E. Andersson tyckt sig kunna se runor och runslingor på en jordfast sten som befann sig nedanför en höjd alldeles intill den väg som leder till manskapets badplats vid Rosersbergsviken. Detta kom han att meddela kapten Kurt Skoog, vilken i sin tur förde supponerade upptäckten vidare till skoladjutanten kapten C. G. Malmgren, som fick sitt intresse väckt för saken och som definitivt ville lösa gåtan.

Det var i söndags som kapten Malmgren gick på upptäcksfärd till det aktuella området. Den förmälda runstenen kunde han inte återfinna. Men han hittade något annat. Inne i ett hart när ogenomträngligt busksnår såg ha en lång sten ligga, och när han tittade litet närmare efter tyckte han sig kunna upptäcka runor och runslingor på den. Tillsammans med kapten Skoog besökte han strax härefter åter platsen för att få bekräftat att det verkligen var den av överfurir Andersson upptäckta stenen. Så var dock inte fallet, denna fanns på några få meters avstånd från den liggande stenen. Plötsligt befanns sålunda att man helt plötsligt stod inför två nyupptäckta runstenar. Det blev telefonbud till landsantikvarie Nils Sundquist i Upsala.

- Det var verkligen spännande att tillsammans med kaptenerna Malmgren och Skoog besiktiga platsen, säger landsantikvarien. Sedan ett lätt röjningsarbete utförts kunde jag snart konstatera att den liggande stenen var en runsten som varit ”försvunnen” i många år. Det finns en avbildning av stenen från början av 1600-talet, så god att både runor och runslingor tillåtit en tolkning och nöjaktig datering av runstenen. Denna av fornforskaren Aschaneus utförda ritning har tillkommit innan Rosersbergs slott byggts, vilket gör att först i ett senare tillägg på ritningen från 1600-talets mitt Rosersberg kommit att nämnas i uttalandet om runstenens belägenhet. I det stora verket Sveriges runstenar har den återfunna stenen beteckningen U 423 och det kan vara av intresse att citera vad runverket säger om den: Runstenen är endast känd genom M. Aschaneus’ uppgifter i hans beskrivning över fornminnen i Norrsunda socken. Den stod ”wijdh Norsa Söder Ängz gjärdsgård, nedanför wäderqwarnen, wijdh that gambla båtz ländeställe, ått Norsa eller Nortzar”. Enligt en senare på samma sida gjord anteckning av Aschaneus stod den ”nu östan Rosenbärgz huss, millan Ängzgården och Wederquarns backan, vid sin graf”. Denna senare anteckning innebär icke, att stenen blivit flyttad. Det är endast en ny orientering med anledning av att Rosersbergs slott blivit uppfört (1634 – 38). Runstenens plats har sålunda varit Ö om slottet, nedanför väderkvarnsbacken, nära den vik som ännu sköt upp på östra sidan av Rosersbergs slott. På en gravyr i Erik Dahlbergs Svecia Antiqua et Hodierna, som visar slottet från Ö, finnes Väderkvarnsbacken med sin väderkvarn synlig. Det är förvånande, att den stora runstenen har kunnat så helt försvinna; den var helt okänd redan för antikvarierna under 1600-talets senare hälft. Möjligen har den fallit omkull och efterhand blivit dold och glömd. I så fall kan man hoppas, att den förr eller senare kommer i dagen. Men tänkbart är givetvis också, att den blivit sönderslagen och använd som material i någon av de många byggnader, som under 1600-talet uppfördes vid slottet.

Stenen var enligt Aschaneus ”Natura huitgrå stenslagh”. Den var 4 alnar hög och 4 – 5 kvarter bred, sålunda en ganska hög (omkr. 2,40 m.) men smal sten. På toppen var ett stycke löst med inskriftens översta del.

Inskriften (enligt Aschaneus): ”Kättil lät resa denna sten efter Gye, sin fader. Gud hjälpe hans ande och Guds moder.”

Återstår att nämna några ord om den av överfurir Andersson återfunna runstenen på det fasta blocket. Ristningen är anbragt på den släta yta på blocket som uppblocket spruckit ifrån. Tyvärr är stått sedan ett större parti av runorna svårlästa, men det synes som om en tydning kan bli möjlig efter det att noggrann undersökning av varje runa företagits av språkexpert. Vad som gör att man måste vara försiktig med bedömandet av återfunna, förut helt okända runstenar inom Rosersbergsområdet är att på plats här redan finns en runsten, som framställts i senare tid med syftemål att skapa en romantisk miljö kring en ”grotta”, påpekar landsantikvarien, som till slut vill passa på att uttala ett tack även till befäl och värnpliktiga från Sörmlands regemente i Strängnäs, som ligger inne vid Infanteriskjutskolan och som visat stor beredvillighet att röja upp kring de återfunna runmonumenten.