Rosersbergstrupp sköt fint vid nattövning

Publicerad söndagen den 31 mars 1940

Stockholm 30 mars. (TT) Hur svensk trupp av årgång 1940 skjuter kan kanske framför allt infanteriskjutskolan vid Rosersberg ge belägg för. Visserligen får skolans s.k. övningskompani skjuta mer än kamraterna på andra håll i landet men skillnaden är dock ej alltför stor.

Fyrtio figurer hade första kulsprutan som mål, och lika många hade kulsprutan där borta – 40 figurer voro träffade där framme och 38 i senare fallet, lyder en rapport. Detta är icke något skryt – det är nakna siffror i protokollet från en nattskjutning som utfördes på Rosersberg av övningskompaniet, sammansatt av värnpliktiga av 1940 års välövade klass.

Det var ett fantastiskt skådespel i terrängen den becksvarta kvällen. Ett kompani låg i ställningarna med uppgift att genomföra försvar av ett terrängavsnitt med avvärjande och uppehållande eld. Granatkastarnas dova smällar, ackompanjerade av artilleriets än kraftigare, och de ögonblicken efteråt flammande brisaderna svarade för den uppehållande elden mot den på andra sidorna höjderna framryckande motståndaren, och den avvärjande elden, som svarade för att ingen skulle nå fram över den öppna terrängen framför ställningarna, föll så småningom in med smattrande salvor.

En dov krevad resulterar i att hela terrängen på andra sidan – hos motståndarna - lyses upp av ett spöklikt ljus, som låter oss med blotta ögat se varje liten buske där borta. Det är granatkastarnas lysgranater, som nu låta sin ljussats sakta dala ner över fienden, blottande hans ställningar belysande målen för våra egna gevär, kg och kulsprutor. Ljuset från ovan utlöser ett furioso av eld från gevären och automatvapnen, som spårljusammunitionen ritar strömmar av ljusknippen i alla regnbågens färger genom nattmörkret. Man ser projektilerna studsa bort vid målen, när de inte borra sig in, och det hela är ett fyrverkeri som måste tillfredställa även den mest kräsne. När resultatet något senare kan avläsas i protokollet, äro siffrorna över lag så som nyss sades. Ett undantag utgjorde kanske prickskytten i en grupp. Han hade en träff på sex skott. Men – även detta verkade nästan underverk för åskådarna. Hans mål var nämligen en blinklampa, markerande en fientlig kulspruta. Han såg ej själv målet – han korrigerade efter anvisning från gruppchef.

Men Rosersbergskompaniet tränar ej blott försvarsstrid. När det ljusnat gick kompaniet till anfall. Granatkastarna, både de tunga och de lätta, vräkte sina projektiler oavlåtligt över de mellanliggande höjderna mot mål som de vanliga flackbanevapnen inte kunde nå. Kulsprutorna ”höllo ner” vissa motståndargrupper med sin flankerande eld, under de egna patrullerna, sökte sig fram mot motståndarna. Växelvis ryckte plutonerna fram, stödda av de tunga vapnen. Vad dessa ej åstadkommit bland motståndaren, det svarade gevär och kulsprutepistolskyttarna för och fanns det någon oträffad målfigur när inbrytningen ägde rum fingo handgranaterna svara för dem. Även vår nyaste automatpjäs ”igelkotten d.v.s. 20 mm pansarvärnsluftvärnskanonen, var i aktion.