Överbefälhavaren: Forskningsarbetet på svenskt a-vapen bör snabbt utvidgas

Publicerad lördagen den 4 oktober 1958

STOCKHOLM 3 okt. (TT.) Det är nödvändigt att undvika ytterligare tidsförlust med forskningsarbetet på ett svenskt atomvapen och tillstånd att utvidga forskningsprogrammet bör därför begäras av 1959 års riksdag, uttalar ÖB i sitt yttrande över försvarsmyndigheternas anslagsäskande för budgetåret 1959-1960 som överlämnades på fredagen.

I yttrandet redogör ÖB för sin syn på den militärpolitiska och militärtekniska utvecklingen sedan förra årets utredningar och inverkan utvecklingen kan få på försvarets framtida utformning samt för synpunkten på atomvapenfrågan.

Ett svensktillverkat atomvapen kan tillföras krigsmakten först under senare hälften av 1960-talet om den erforderliga forskningen – förprojekteringsarbetet med insamlandet av data och beräkningsunderlag – igångsätts genast. Tillståndet bör begäras för att denna verksamhet skall kunna planläggas rationellt och för att statsmakterna skall kunna disponera behövligt tekniskt och ekonomiskt underlag för att efter hand ta ställning till frågor som svensk atomvapentillverkning heter det.

Mot den bakgrunden har ÖB anmodat försvarets forskningsanstalt (Foa) att i sina förslag till äskanden anmäla erforderliga forskningsåtgärder för att snarast få fram det behövliga underlaget.

Vid en presskonferens på torsdagen i försvarsstaben under ledning av dess chef generalmajor Curt Göransson, generaldirektör Martin Fehrm i Foa och en mängd både civil och militär expertis undersöka ÖB:s synpunkt att bifall till forskningsanstaltens framställning inte föregriper ett framtida beslut om anskaffningsfrågan.

”Balanserat” försvar.

Samtidigt som man konstaterar att såväl invasions- som luftförsvaret med atomvapen skulle erhålla en betydelsefull förstärkning är det nödvändigt att framhålla att vårt försvar inte ensidigt får byggas upp kring atomvapen. Vi får inte tvingas att i varje läge utnyttja atomvapen i avsaknad av andra vapen. Syftet är ett ”balanserat” försvar, heter det.

”Kan svenska atomvapen utgöra ett hot mot andra stater?” är ett avsnitt betitlat. ÖB konstaterar att en dylik teori om atomvapnens provocerande verkan måste förutsätta att stormakterna inte litar på vår alliansfria politik och fruktar att vi i en krigssituation förleds att understödja ena parten liksom att vårt försvar är så byggt att sådant möjliggörs.

Detta är felaktigt framhåller ÖB. Genom att tänkbara angripare förfogar över atomvapen minskas vår relativa motståndsförmåga. Motivet för ett svenskt atomvapen är att denna förmåga inte ytterligare skall nedgå. Krigsmakten inom ramen för 1958 års försvarsbeslut är byggd efter deras defensiva linjer och förblir så även om den förses med atomstridsmedel. Den kan endast uppfattas som ett hot mot stridskrafter som angriper oss.

Inte heller kan en stormakt, till vars gränser vi har tekniska möjligheter att sända attackplan med atombomber, uppfatta det som något militärt hot vilket motiverar ett angrepp. De flygplan och vapen som vi kan tänkas förse med atomladdningar av taktisk och defensiv natur hotar endast en angripare.

”Urtavla värre än atombomb.”

Hypotesen att en angripare lättare skulle gripa till atomvapen om vi förfogar över sådana bemöts av ÖB med påpekandet att d en förutsätter anfall på oss. En anfallande makt eftersträvar att snabbt nå sitt mål och använder de mest stridsekonomiska vapnen, i stor utsträckning kärnvapen – vare sig Sverige förfogar över sådana eller ej.

En allvarlig fråga är om användningen av svenska atomvapen innebär risk för mänskligheten.

Om Sverige skaffar 100 atomladdningar av en storlek motsvarande de ursprungliga japanbomberna skulle detta vara ett betydande krafttillskott för den svenska krigsmakten. Om alla dessa behövdes till landets försvar blev det ett globalt radioaktivt utfall uppgående till c:a tiondelen av radioaktiviteten från ett enda av de utförda större kärnvapenproven.

Under åberopande av FN:s ”strålningsrapport” säger ÖB att användningen av svenska atombomber inte medför sådana risker att dessa bör utgöra ett hinder för undersökningar syftande till införandet av atomvapen i krigsmakten.

I rapporten hävdas att självlysande urtavlor åstadkommer en i genetiskt hänseende betydelsefull dos som är c:a 3 gånger så stor som den beräknade genomsnittsdosen från hittills utförda kärnvapenprov. De här prövade laddningarna har haft ett energiinnehåll som lågt räknat är 10 gånger större än ovan antagna 100 bomber.

I krig använda svenska atomvapen skulle därför under rimliga förutsättningar kunna åstadkomma genetiska verkningar som endast är en bråkdel av verkningar som accepteras då vi använder självlysande urtavlor skriver ÖB.

Ett svensktillverkat atomvapen kan dels utprovas under jord – utan materiella skaderisker -, dels på hög höjd över något ödemarksområde.

I det ”underjordiska” fallet kan viss spridning av radioaktivitet inte uteslutas men det kan hållas under kontroll på ett helt annat sätt än vid explosioner nära markytan. Man får klart för sig om vapnet fungerar och bildar sig en uppfattning om atomladdningens styrka.

Fullständiga uppgifter om styrka och verkan av en viss atomladdning erhålles vid ett prov över ödemarksområden på hög höjd. Skadegörelse av helt annan art än att träden fälls inom ett visst område behöver inte uppstå. Inte heller torde direkta skadeverkningar av radioaktiv stålning befaras – en viss global spridning av radioaktivitet kan inte undvikas, men den genetiska verkan bedöms som obetydlig i jämförelse med den ständiga, naturliga radioaktiviteten.

Mot kostnadsbakgrunden måste atomvapnen bedömas bli billiga i förhållande till sin effekt.

Enligt alternativ Adam beräknas totalkostnaderna uppgå till ett par procent av den ekonomiska ramen där anskaffningskostnaderna för atomvapen är inräknade. Förprojekteringen beräknas till c:a 6 milj. Kr per år utöver för forskning om verkan och skydd erforderliga medel.

Sammanlagda medelbehoven för krigsmakten enligt äskandena, som princip tillstyrks av ÖB, uppgår till 2,860 milj. Kr. Efter avdrag för löne- och prisstegringar blir detta 2,790 milj. – d. v. s. äskandena överstiger den av riksdagen fixerade kostnadsramen med c:a 10 milj. Kr., men det är ännu oklart om denna summa skall räknas inom kostnadsramen.

Om vi skjuter på igångsättandet av detta forsknings- och förprojekteringsprogram, som dock är en ekonomiskt liten del av hela programmet, betyder det att vi berövas möjligheten till val för eller emot atomvapen vid en viss tidpunkt, sade generaldirektör Fehrm. Detta arbete kan betraktas som en fullmakt för alla eventualiteter – utan att ett senare beslut av statsmakterna föregrips.

I fråga om det förberedande forskningsarbetet klargjordes vidare att man i största möjliga utsträckning ämnar överlåta beräkningar och expertundersökningar på företag och institutioner utom Foa, något som är motiverat bl. a. ur personalsynpunkt.

Foa:s äskanden 38 milj. kr.

Försvarets forskningsanstalts äskanden för nästa budgetår, 1959-1960, lyder på 38,07 milj. kr., vilket är drygt 11 milj. kr. mer än innevarande budgetårs anslag på 26,1 milj. kr.

Högsta prioritet ges till forskningen rörande atomvapen och dessutom skall problem beträffande robotvapen och hjälpmedel i form av spanings- och stridsledningssystem, särskilt med hänsyn till undervattens- och luftkrigföringen, ges hög prioritet.

Av en ÖB-studie 1957 framgår även ”att vi måste förbereda oss mot kemisk och biologisk krigsföring” varför dessa områden måste ägnas ett fortsatt ingående studium.