Infanteriskjutskolan.se

Sommaren 1874 startade kurserna vid skjutskolan i Rosersberg. År 1875 hålls ingen kurs enligt ett tidigare beslut som sa att skolan skulle ha kurs vart tredje år. 1876 blev nästa kurs för att från 1877 vara varje år.

Under de två första åren stod skolan under befäl av generalfälttygmästaren, som 1877 övertogs av generalbefälhavaren i V militärdistriktet.

I ett tillägg till ett PM för skjutskolan 1874 fastslogs att eleverna inte bara skulle utbildas till skyttar och instruktörer för skjutbanor. Eleverna skulle även utbildas till fältskyttar med förmåga att undervisa i den skjutning, som vanligast förekom i krig.

Kommendering av elever skedde enligt delvis andra grunder än tidigare.

Under den första tiden beordrades vissa förband att skicka två elever, medan inga alls kommenderades från andra förband. Från 1883 beordrades ett visst antal elever från varje vapenslag och militärdistrikt, de flesta från infanteriet och kavalleriet men även från artilleriet, fortifikationen och flottan. Högst fem norska officerare kommenderades årligen till skolan. Även danska officerare var elever vid skjutskolan under några år.

Lärarpersonalen ökas

1877-83 beordrades förutom tre förstelärare, som ända sedan 1855 ansvarat för var sin kurs - den teoretiska, praktiska och tekniska, även andre repetitören. Andre läraren hade i första hand till uppgift att hjälpa till vid utbildningen på den praktiska kursen. Repetitörerna återigen placerades av chefen som avdelningschefer på den teoretiska och den tekniska kursen.

Eleverna utgjordes fram till 1901 uteslutande av yngre subalternofficerare. Subalternofficerkursernas längd, som till en början utgjorde 60 dagar, kom senare att successivt ökas till 70 och 80 dagar. För infanteristerna gällde till en början godkänd skjutskolekurs som befordran till löjtnant av 2:a klass. Då det snart visade sig, att kommenderingarna till skjutskolan inte kunde hålla jämna steg med officersrekryteringen och att elevernas tjänsteålder till följd av det blev allt högre, upphävdes nämnda villkor. Åsikterna om den lämpligaste tjänsteåldern för subalterneleverna växlade senare, tills den i samband med andra förändringar i kursernas beskaffenhet år 1908 bestämdes till minst 2 tjänsteår som officer.

I samband med införande av finkalibriga gevär, röksvagt krut och senare repetergevär, vapenteknikens inverkan på utbildningsmetoder och eldledning gjorde sig alltmer gällande, framträdde önskvärdheten av att ge även äldre officerare tillfälle att utöva studier vid skjutskolan.

Regementsofficerare till skjutskolan

Från 1894 inbeordrades därför till skolan regementsofficerare; de tilldelades under de närmast följande åren inga uppgifter och underkastades inga prov och kunde på så sätt inte sägas ha varit elever i vanlig bemärkelse.

Med antagande av 1898 års organisation tog regementsofficerskurserna fastare form. De inbeordrade officerarna betraktades nu som elever och erhöll en ganska omfattande undervisning samt fick i form av föredrag och ledande av övningar avlägga ett slags kunskapsprov.

Orsaken till, att dessa kurser drogs in var uteslutande, att förläggningsutrymmet inte räckte till, därför att antalet subalternelever med nödvändighet måste ökas.

Till följd av 1901 års förbättrade försvarsbesluts utbildningsarbete vid armén kom att löpa i mera ordnade banor, framträdde krav på, att inte bara bataljonschefer utan också kompanichefer borde beredas tillfälle att vid skjutskolan få kännedom om utvecklingen på skjutning och eldstrid hörande områden och om sättet för subalternofficerarnas fortsatta utbildning i nämnda övningsgrenar m.m. också att höja sin förmåga i planläggande, ledande och inspekterande av skjutövningar och i förande av bataljon, respektive kompani i eldstrid. 1908 infördes därför kurser även för kompanichefer, samtidigt som kurserna för majorer återinfördes i mera utvecklad form.

I de äldre organisationerna tillmättes åt den teoretiska och den tekniska undervisningen stort utrymme: en avsevärd tid upptogs sålunda av matematiska beräkningar, konstruktionsövningar och dylikt. Med antagandet av 1894 och 1898 års organisationer inskränktes successivt den rent teoretiska undervisningen, samtidigt som den tekniska med hänsyn till infanteriofficerarnas verksamhet vid regementena fick en mera praktisk läggning. I undervisningsprogrammet enligt 1908 års organisation har tekniken endast fått tillgodogöra sig undervisningen i skjututbildningen och eldledning.

År 1894 insmög sig taktikundervisningen på skjutskolans program. Den tog, även sedan den genom 1898 års organisation modifierats, en högst avsevärd del av skjutskolekursernas knappa tid i anspråk och gjorde ett oberättigat intrång på skjutskolans huvudsakliga uppgifter, vilka måste anses ligga i det skjutpedagogiska och det skjuttekniska området.

Möjligen kunde orsaken till detta förhållande vara att söka däri, att på grund av bristande krigshistorisk erfarenhet från strid mellan modernt beväpnade och utbildade trupper, åsikterna angående sättet för utförande av beväpnade trupper, åsikterna angående sättet för utförande av eldstrid och eldledningens handhavande inte tillräckligt kunnat utformas och vinna stadga, och att till följd därav i skjutskolans undervisningsprogram en lucka uppstått vilken den rena taktikundervisningen fick fylla.

Beträffande den mera praktiska undervisningen växlade ämnenas uppdelning på lärare. Före år 1891 var all praktisk utbildning lagd på en lärare. Samma år tillkom, som förut nämnts, ämnet taktik under särskild lärare, åt vilket år 1897 även undervisningen i skjutning med trupp anförtroddes. Enligt 1898 års organisation fördelades undervisningen efter utbildningens art så, att en lärare huvudsakligen undervisade i vad som rörde enskild mans skjututbildning, en annan i skjututbildning med trupp vid sidan av taktik.

Enligt den gällande organisationen genomfördes en ämnesindelning, som i stort sett anslöt sig till huvudkapitlen ut i den gällande skjutinstruktion grunder för eldverkan, skolskjutning, fältmässig skjutning och i viss mån är beroende på undervisningsmaterielens beskaffenhet.

Påfallande var, att man vid undervisningens uppdelning på tid och läroämnen inte skiljt isär vad som måste betraktas som denna undervisning båda huvuduppgifterna (i det följande benämnda skjutpedagogik resp. eldledning), nämligen att utbilda å ena sidan skickliga utbildare i skjutning och eldstrid, och å andra sidan skickliga ledare av eldstrid med utbildad trupp, utan att alla lärare har att, samliga inom sin ämnesgrupp, samt tidigt och i lika mån beakta bådadera. Genom en sådan anordning kunde lätt föranledas, att undervisningen kom att brista i klarhet och överskådlighet, eller att dess ena huvudföremål kommer att tilldra sig ett övervägande intresse på det andras bekostnad.