”Chefens skjutning” och kavalleriskjutningen var de största händelserna vid
infanteriskjutskolan under en kursgång. Vid den förstnämnda ”lånade” skolan en
halv bataljon från Upplands regemente och Svea livgarde samt ett batteri från
Svea artilleriregemente.
Planläggningen av denna övning var alltid krävande, eftersom det var nödvändigt att utföra särskilt noga genomtänkta säkerhetsbestämmelser och verkställa mycket omfattande målanordningar. De markområden som kunde användas för ändamålet var terrängen öster om Runsa, söder och öster om Rosendal samt Norrboda.
Kavalleriskjutningen, till vilka livregementet till häst regelbundet ställde en eller två skvadroner till förfogande, leddes alltid av den äldsta kavalleriofficeraren med biträde av övriga beridna officerare. Omfattande förberedelser fodrades även för denna övning som gick ut på att visa kavalleriförbandets snabba och överraskande insättning i strid.
”Chefens skjutning” 1931 kom att bli den mest omtalad i media när någon/några hade målat hammaren och skäran på de halmdockor som det sköts på.
”Chefens skjutning” kom att bli en årlig uppvisning av moderna vapen och hur striden kom att utvecklas under åren. Besökarantalet var ofta uppemot 4500 till 5000 personer, såväl civila som höga svenska- och utländska militärer.
Chefens skjutning var inte bunden till Rosersberg utan kunde även genomföras på andra platser vilket var fallet vid den sista stora uppvisningen 1960. Under den pågående manövern vid Kråks skjutfält beläget söder om Karlsborg vid Vättern fick de moderna vapnen sina rätta spelrum som de behövde. Där var också ett nytt moment infört i den signalering som då gjordes från luften i ett lätt flygplan som normalt användes för artillerieldledning.
Vid Kråks skjutfält, Karlsborg: signalering från Luften. Bild ur Rolf Ohlsons samling. 
Signalisten var 217 Ohlson från InfSS:s signalistpluton i 3 kompaniet (Specialkompaniet). Bild ur Rolf Ohlsons samling.