Infanteriskjutskolan.se

Texten är hämtad från den rapport som kapten S. Bramdal skrev i samband med försöksbataljonen. Texten är förkortad och moderniserad.

Senare gjorde man särskilda försök med större förplägnadssäkerhet genom en utökning av reservlivsmedel från ett dagsbehov till tre. Under försökens gång gjorde erfarenheterna att man inriktade sig på förbättringar av matorganisationen och förplägnadssäkerheten och då främst genom lätta livsmedel.

Kokplutonen

Kokplutonens organisation framgår av bifogade bilder

Traktorsläpad tross

• Traktorsläp med förare
• Koktrossch + 3 kockar
• Battkommissarie

Bilburen tross

• Kokbil med skafferisläpkärra och förare
• Koktrossch + 3 kockar

Kokplut personal

• 2 förare livsmbilar
• 5 kockar
• 5 kockar
• 5 kockar
• 1 Kommissarie 5 bilförare
• 1 plutch 5 koktrch

Personal och materiel

• 2 livsmbilar med förare
• 3 traktorsläp med personal
• 2 bilsläp med personal
• 1 kommissarie
• 1 plutch med mc

Enligt försöksledarens målsättning var det givetvis ett sätt att göra förbanden lättare och att ge dem större rörelsefrihet genom att ta bort koktrossen. Det kunde också vara en framkomlig väg att göra förbanden lättare genom att förse dem med en helt ny mtrl, som inte tyngde komp på samma sätt som den gamla och där man också kunde använda sig av den modernare tekniken.

Ett komp som t.ex Ukomp uppträdde sällan samlat som ofta var fallet med ett skkomp. Ukomp skickades åt olika håll som gjorde att dess kompch inte kunde förse grupperna med lagad mat enligt den ursprungliga matdistributionen under strid. Under sådana förhållanden måste det alltså vara principiellt riktigt att bats koktross skulle utgöra en egen enhet varifrån alla skulle ha sin mat var de än befann sig.

Detta ställde emellertid stora krav på både mtrl och personal. Det fordrade en precisionsartad orientering inom bat och mycket kvalificerad personal för att hålla i gång detta. I själva verket var det en uppgift så svår, att den föreslagna organisationen kunde ifrågasättas redan av den anledningen med utgångspunkt från dåvarande personal och materiel.

Personalfrågor

De nya stridsmetoderna gjorde att små avd jämt var ute på särskilda uppdrag. Tillfälle att äta hade de på mycket olika tider. Det innebar att koktrossen – hur den än var ordnad organisatoriskt måste ha utspisning dygnet runt. Det i sin tur medförde att personalen måste vara så väl tilltagen att den kunde arbeta i minst två skift. I fredstid fick kockarna arbeta praktiskt taget dygnet runt. Det fungerade under den veckan som fältövningen pågick men i krig gick det inte. Om en bat hade orkat med sju slagdagar måste den sedan avlösas. Då fick alla vila utom kockarna. Kockarna måste alltså vara så många, att de kunde arbeta i skift. Mindre än två skift kunde man inte ha och inte mindre än två man i varje skift. Det betydde ett behov av fyra kockar.

Ur alla komp utgick patruller, avd sändes ut för spaning och skydd åt olika håll, folk utplacerades vid avlägsna minspärrar och dyl. När striden förberetts och kommit igång var det sällan komp i sin helhet kunde samlas till utspisning. Här kunde den gamla sanningen gälla – att en man med en maskin uträttar väsentligt mer än en man med enbart sina händer. Eftersom det var mer ont om folk än om maskinella resurser medförde detta att arbetet med matens tillredning måste lämnas, till t ex fabrikerna i hemorten. Utan hinder måste man omedelbart kunna ta hand om och använda stridsområdets tillgångar t ex slaktdjur.

Förplägnadssäkerheten

Stridens nya natur hade ändrat det gamla begreppet om frontsträckningen och frontriktningen. Motoriserade marktruppsförband och luftlandsatt trupp kunde snabbt tvinga fram beslut om tillbakadragande, och större eller mindre förband, även del av en bat, måste kunna dirigeras på självständiga uppdrag. Det tycktes till och med ha blivit vanligt att förband blev instängda av fienden och kunde få vänta dygnsvis på undsättning. Det var uppenbart att dåtidens livsmedel var en otillräcklig förplägnadssäkerhet så man tog även upp frågan om andra och tredje dagens ransoner.

På ett tidigt stadium förkastades tanken att ta med dessa livsmedel på komptrossen eller battrossen. Dels utgjorde ingredienserna till maten en långsamt verkande hjälp på grund av tillagningstiden, dels var man beroende av kokspis för att kunna laga till det flesta livsmedlen. Därför framfördes förslaget om tre dagars reservlivsmedel inom varje kompani, baserade på de lätta livsmedel som man hade prövat tidigare.

KAFI ordnade för prov en tredelad dagsladdning, där del nr 2 var avsedd att bäras av truppen och delarna 1 och 3 att ta med på trosskärran. Denna sats, som kallades 1, 2 och 3, återfinns på bilden nedan. Den motsvarade ett näringsvärde av cirka 4 900 kalorier. Bruttovikten uppgick till cirka 1 800 gram.

Försöksbataljonen föreslog utrustas enligt nedan:

En dagsranson bars av soldaten, där hela närningsvärdet måste kunna tillgodogöras utan tillagning (uppvärmning), även under pågående strid, en dag i ryggsäcken (som fanns med på bil), en dag på trosskärran. Dessa dagsladdningar kallades under samtalen ”Fickan”, ”Ryggsäcken” och ”Kärran”.

Dessa livsmedel prövades:

1. Under övningarna i augusti Eksjö – Halmstad och åter lärdes truppen att under två dygn använda de livsmedel som ingick i tilldelningen, de så kallade ”tegelstenarna”.
2. Under övningarna i september Eksjö – Skillingaryd utfördes jämförande försök under två dygn, varvid de tre skyttekomp fick äta ”Kärran”, ”Ryggsäcken” och ”Fickan” i nämnd ordning. Samtidigt fick Ukomp och Trosskomp vart och ett av dessa dygn förtära 1, 2 och 3.
3. För varje man fördes ett registreringskort.
   Resultatet innebar:
   att skyttekomp, som åt ”Kärran”, ”Ryggsäcken” och ”Fickan”:
   1. minskade i vikt (genomsnitt cirka 1 – 2 kg) på tre dygn,
   2. fick sämre kondition,
   3. fann maten otillräcklig
   4. blev inte mätta
   5. blev törstiga av maten
   och
   att Ukomp och trosskomp, som åt 1, 2 och 3:
   1. ökade i vikt (i genomsnitt cirka 0,5 kg) på tre dygn
   2. hade i genomsnitt bibehållen konditionen
   3. fann maten tillräcklig (och återlämnade mycket)
   4. blev mätta
   5. blev törstiga av maten

Resultatet i stort innebar att försöken visat, att ”Kärran” och ”Fickan” var otillräckligt för tre dagar och att 1, 2 och 3 var däremot för mycket för en dag.

Man måste därför sätta ihop en enhetssats. Eftersom en sats alltid i sista hand kom att bli buret av soldaten, var kravet att den måste kunna ätas utan uppvärmning men med bibehållet näringsvärde. Ingredienser för varm dryck måste också finnas. Kraven förenklig och lättnad i utrustningen gjorde att utrymmet i kokkärlet (som alltid måste finnas) i första hand borde användas som förvaringsplats hos soldaten. Det medförde att den yttre formen måste anpassas efter kokkärlets form. Förpackningen måste också hålla mot väta och en viss nötning som kunde bli på materialet.

Truppen framförde tidigt missnöje med smör-osten och tyckte att den kunde tas bort. Den förorsakade blåsbildning i munnen. Även reservbrödet uppgavs som orsak till blåsbildning och man blev också törstig av det.

Bland önskemålen från mannarna fanns längtan efter sötsaker. Av de 2155 röstande efterlyste 255 socker, choklad, honung och marmelad. I samtalen framgick att man ville ha honung och marmelad istället för smör-ost. Konservhungern var även påtaglig. Man ville ha ”riktig mat”, d v s mat som mättar. Detta önskemål, som var ett av de viktigaste, blev också fullt tillgodosett i det nya förslaget.

De enskilda delarna

Dessa var ifråga om såväl de prövade livsmedlens kvalitet och smak förträffliga, har i huvudsak varit omtyckta av truppen och lätthanterade. Storlek och format var väl avpassad och emballeringen hållbar. Lagringstiden var inte med i studien.

En sats av reservlivsmedel

Baserade på de utformade delarna som fyllde de uppställda fodringarna – tillagningsfri, högsta vikt 1 kg, inpassning i kokkärlen, högt näringsvärde, sötsaker, gav relativt liten törst – var följande:

x) borde döpas om till rabarbermarmelad eller kokmarmelad.

För vinterförhållande norr om Dalälven skulle det finnas utökning i form av ett ”vintertillägg”. I ovanstående sats gavs möjlighet till varmdryck fyra gånger. Kalorivärdet var för vinterförhållanden sannolikt i minsta laget. Emballagematerialet var det amerikanska pliofilm och bitumenpapper.

Livsmedel och materiel

Som nämndes här ovan var det svårt att tillhandahålla en tillfredställande förplägnad. Det system som skulle studeras bestod av följande material:

• livsmedel
• matordning (= utspisningsstat + matsedel)
• matkärl (= tillredningskärl + distributionskärl)
• spis
• bränsle
• transportfordon
• dragkraft

Försöken med transportanordningen (fordon + dragkraft) fortsatte från föregående år. KAFI begärde försök med en ny matordning (”utspisningsstat 1946”).

”Utspisningsstat 1946” användes under övningar utanför kasernen under cirka tre veckors tid, d v s att livsmedel tilldelades enligt denna. Dessa övningar kom att helt och hållet pågå under den tid taktiska kursens utbildning var sammankopplad med försöksbataljonen. I stor utsträckning fick därför underhållstjänsten genomföras fredmässigt för att man skulle hinna med stridsövningarna. Det enda som med säkerhet kunde fastslås var, att utspisningsstaten var fullt tillräcklig för den breddgrad och den årstid när övningarna genomfördes.

Sammanfattningsvis blev resultatet att kokbilen med släp gav möjlighet att arbeta under gång och det gjorde att maten blev färdig i stort sett när den behövdes. Nackdelarna var att bilarna var tvungna att köra på vägarna och att kokningen gick så långsamt att kockarna aldrig fick vila. Även om trupperna fick avlösning skulle utspisningen ändå fungera.

Bilderna nedan visar kokbilarna med skafferisläp med detaljer och deras utseende på väg och terräng.

Traktorsläpen gör koktrossen framkomlig i terrängen, men omöjliggör kokning under gång.

Vad som sagts tidigare om kockarna gällde i ännu högre grad traktorsläpad tross.

Problemet var därför att finna en lösning, som

1. medgav förflyttning i terräng,
2. ändå lämnade arbetsplats (och viloplats) för kockarna under gång
3. sänkte (minskade) koktiden avsevärt.

Därför hade försöksledaren ställt krav på ett absolut rökfritt bränsle. För att försöka lösa problemet letade man inom den militära fordonsparken efter ett fordon som höll samma hjulbredd som hjultraktorn och största möjliga flak på två hjul. Det visade sig vara en artamsläpkärra som hade luftgummihjul av standardstorlek för lastbil, flak 1,7 x 3,0 meter och ett skarvstycke för att kunna släpa horisontalt efter såväl bil som traktor eftersom de har dragkroken på olika höjd. De måste kunna spåra någorlunda efter en hjultraktor.

Två sådana släpkärror kopplades efter varandra efter smärre ändringar. Den ena försågs med kokspis, lågtryckspanna och kokskåp, den andra med skåp för kött och kokservis. Sedan provkördes släpet i ganska svår terräng. Dragning, svängning, spårning och styrning gick utmärkt och betydligt bättre än både kokbil med släp och hjultraktor med släp av två kokspisar och tre trosskärror m/37 och m/41. Den nya släpanordningen hade bl a. den mycket stora fördelen att traktorföraren med en lina kunde bromsa släpkärrorna i utförsbackar.

Sedan satte man dit provisoriska räcken på kärrorna. Under tre mils förflyttning på dåliga skogsvägar med besättning av koktrosschef med tre kockar på koksläpkärran kokades det varm dryck för ett komp. Det visade sig att såväl arbetsutrymme som stabilitet och eldningsförhållanden var jämförliga med motsvarande på kokbilen.

Plutonchefens arbetsuppgift

Det visade sig att plutch under dessa försök knappast någon gång kunde hjälpa till med matlagning, råd och anvisningar beträffande koktjänsten. Han hade ständigt arbete med att sköta plut (personalvård, vapen – mtrlvård, permissioner, disciplin, försvar av kokplats m m).

Kockarnas kunskap om matlagning

Kockarna som tagits ut till koktjänsten var personer som hade mindre defekter och inte klarade den stridande tjänsten. Samtliga kockar fick genomgå utbildning i matlagning och stod på samma kunskapsnivå. Fanns det personer med specialkompetens (charkuterister och styckmästare) användes de i sin rätta befattning.

Nykonstruerade apparater

Till försökbat hade beställts ny utrustning som bestod av följade:

• VEÅ – pannan visade sig mycket lämplig.
• Fiskkokningslådan likaså.

I övrigt fanns det ingen speciell utrustning på kokplut, utan det var den gamla kokservisen som manskapet hade använt.

Bränsle

I traktorn fanns ytterligare en fördel; den hade nämligen ett kraftuttag, som kunde användas för mekanisering av många arbetsuppgifter. Även om, som framgår av rapporten i övrigt, ved inte anses som något användbart fältbränsle kan ju dock kraftuttagets värde bedömas av dessa bilder och kokplutch uppgift, t.ex. att. sågningskapaciteten uppgår till 8 – 10 m³/ dag.

Vad beträffade sänkningen av koktiden och det rökfria bränslet hade dessa detaljer redan från början studerats med mycket liten framgång. Då gjordes försök med de båda amerikanska tryck-kokare som vid samma tidpunkt införts i Sverige. För dessa redovisades så korta koktider som t.ex. 10 minuter för potatis och 20 minuter för gula ärtor. Principen för dessa kokkärl var den, att kärlet tillslutes så att det bildades ett övertryck, ifråga om dessa båda kärl reglerat till 1 atö.

Det fick nog anses klarlagt att det inte är övertrycket som sådant som inverkar på maten, utan den av trycket följande temperaturhöjning. På så sätt blev temperaturen vid 1 atö cirka 120° och vid 0,2 atö 104°. De små kärlen fick inte sättas under högre tryck än 0,2 atö så de utrustades med manometer och säkerhetsventil. Den sammanlagda tiden för kokning av 24 liter potatis i en liten kittel under 0,2 atö blev 28 minuter och utan övertryck 30 minuter. Den amerikanska koktiden som var angiven till 10 minuter hade räknats från tiden när trycket var uppe i det angivna trycket.

Det viktigaste – om tryckförfarandet skulle få någon betydelse – var alltså att skaffa en värmekälla som kunde åstadkomma detta tryck på minimal tid vilket arméns kokspis med ved inte klarade av. Därefter gjordes försök med gula ärtor med samma kittlar.

Kraven på ett rökfritt bränsle riktade tankarna först till den svenska spriten som sedan länge använts i åtskilliga apparater. Att bränslet i sin helhet måste vara en inhemsk produkt var självklart.

Även torvkoks föreslogs där en krossning på 20 – 40 prövades.

En jämförelse mellan några svenska bränslen blev följande:

Vid prov med olika krossningar visade det sig att torvkoksen inte kunde krossas för fint då den måste brinna med rejält drag. Värmevärdena var bra. När man kände till dessa förhållanden startade försöken med gula ärtor. Två små kittlar placerades vid sidan om varandra på en ässja med torvkoks som bränsle. Den värme som blev kunde bara ledas mot kittlarnas botten. Man använde 8 liter torra gula ärtor som blötlades över natten i 20 liter vatten. Resultatet blev:

Resultatet blev över förväntan i båda fallen. Någon vidbränning blev det aldrig.

Det som inträffade vid ett tryck av 0,2 atö ansågs så uppmuntrande, att det borde fullföljas vid 1 atö (gränsen mellan högtryck och lågtryck enligt gällande lag). Ett större kärl beställdes, som skulle tåla 1 atö och genom en central kanal medgav större verkningsyta för värmen. Kärlet prövades men befanns lämna så stort utrymme för värmen i centralkanalen att gummitätningen smälte. Trots det visade sig återigen ge goda resultat för ässjan med torvkoks. 55 liter vatten kokade på cirka 16 minuter och den vattenmängd som erfordrades för kokning av 50 liter potatis började koka på 3 min. Anordningen visas på följande bild. Sedan centralkanalen tagits bort utfördes nytt prov på ässjan. Nu färdigkokades kitteln full med bruna bönor, 4 år gamla och inte blötlagda på 55 minuter.

1946 började svensk gasol tillverkas, ett bränsle som i värmevärde var helt överlägset. Bränslet förpackades flytande i plåtdunkar som förgasades genom självtryck. Några lämpliga brännare till kokspisarna fanns inte vid försöken. Försök gjordes med de tillgängliga brännare som fanns och 50 liter ärtsoppa i ett 50 liters kärl började koka först efter 60 minuter.

På så sätt kunde man se att vinsterna i kokningsförfarandet med övertryck rörde speciellt svårkokta matvaror, d v s ärtor och bönor. Då ärtor och bönor hade stor betydelse i kosthållet ägnade man särskilt materiel till detta.

Kokspisar vid prov med kokspisarna observerades följande, när bränslet var torvkoks:

Samtidigt var 4 små kittlar placerade på hällen fyllda med vatten. Alla 4 började koka efter 20 min.

Överbyggnaden var en hissanordning med block, som möjliggjorde att en man kunde lyfta av de tunga 50 liters kittlarna. Det ska också påpekas att bränsleåtgången med gasol och torvkoks var billigare per liter tillagad mat än tillagning med ved.

Om man fyller två 50 liters och fyra 25 liters kittlar med vätska (= 200 liter) ska det gå åt 200 × 100 = 20 000 kgkal. Det får man ur 3 kg torvkoks med 7 000 kgkal. Av ved med 2000 kgkal går det åt 3 ggr så mycket. Då får man först och främst utgå ifrån att transporten av veden drar en mängd drivmedel och dessutom att fuktighetshalten sänker verkningsgraden avsevärt, frånsett vad röken innebär ur taktisk synpunkt.

Kompaniutrustningen

Försöksledaren hade angivit att ett skkomp maximalt fick tillåtas ha 8 kärror varav 1 st för de ändamål som då föll inom begreppet intendenturtjänst. De avsedda kärrorna hade en tjänstevikt av 340 kg. Om man med luftgummihjul på kullager medgav en dragbörda för en häst om 700 kg normalt kvarstod alltså en nyttig last om 360 kg. Enbart siffran säger omedelbart att detta är omöjligt. Räknar man istället i omvänd ordning, som ju var nödvänligt vid ett konstruktivt organisationsarbete, fick man följande uppställning:

Erfarenheterna från jordbruket motiverar att sätta hästens dragförmåga (på luftgummihjul) till 700 a 800 kg. Invändningar kan resas, men den organisation som hade prövats gör hästen själv motortransporterad i stor utsträckning, vilket måste höja dess dragförmåga den tid som den får arbeta.

Lasten måste bestå av följande:

Det bör nämnas att man har utgått ifrån de befintliga små kittlarna tillsammans med de isoleringslådor, som förmodades förbli vid sin dåvarande ursprungliga konstruktion och vikt, som ändå procentuellt betydde lite i sammanhanget. Vikten på spritapparaten härrör sig till den försökta, nykonstruerade punkerapparaten (namnet kommer ifrån företaget som tillverkade apparaten, AB Punker). Därmed återstod en maxivikt för kärran på 140 kg.

En trosskärra m/37 – 41 byggdes av gammalt flygplansskrot. Kärrans tjänstevikt blev 145 kg trots att det ingick mycket järn i konstruktionen. Kärran kunde användas både kopplad till motorfordon och dras av häst.

Av kokutrustningen skulle ett komp, som i huvudsak kunde räkna med en förplägnad av kokplut och hade en medförd ”förplägnadssäkerhet” om tre dagars lätta livsmedel, endast undantagsvis behöva mat (tillreda mat av råvaror). Något oftare fanns behov av att tillreda varm dryck, då det många gånger kan vara praktiskt att samla in från soldaterna t ex. kaffeportionen för kokning. Det behövdes en lätt, snabb och rökfri kokanordning.

Spritens lätthanterlighet gjorde den till ett utmärkt reservbränsle för den reservmateriel inom komp (för komp gemensamt eller för den enskilde soldaten) som enligt ovanstående borde finnas. AB Svensk sprit fick i uppdrag att försöka konstruera en apparat avsedd för en liten kittel, som borde kunna få 24 liter vatten att koka på 15 minuter.

Apparatens vikt blev 35 kg, koktiden för 24 liter vatten blev 35 minuter. Vikten för apparaten ansågs för hög. En ny version av apparaten beställdes i lättmetall som hade dubbla brännare. Den skulle kunna få 24 liter vatten att koka på 20 minuter och väga 20 kg. Det skulle då behövas enbart en sådan spritapparat per komp för att kunna koka cirka 75 liter varm dryck på 1 timme.

Den enskilde soldatens utrustning

Utrustningen hade man gått igenom ordentligt i samband med att man gick igenom förplägnadssäkerheten. Soldaten skulle ha möjlighet att tillaga mat och värma dryck. En enkel, lätt, rökfri anordning, som man kunde trä utanpå kokkärlet och som tog litet utrymme visades. l ”kompaniutrustningen” hade man redan räknat med spritbränsle för brännaren. Spritbrännaren bestod av en enkel spritbehållare som också var eldstad och ett enkelt kokställ som tillvaratog spritens värmevärde någorlunda. Utförd i aluminium så blev den mycket lätt (200 gr). Utrustningen vann avsevärt på den detaljen. Det gjorde att man inte behövde göra upp öppen eld. Spritbrännarens behållare bör ändras så att den passar kokkärlets form. Då går det åt 8 cl sprit för att koka 2/3 liter vatten som ger varm dryck till 2 man.

Materielen med de föreslagna lätta livsmedlen och spritbrännaren ses på bilden.

Till höger de båda konserverna, som vid sidan av den pliofilmsomslagna laddningen stoppas ned i påsen av bitumenpapper. Påsen med innehåll kan dras upp och ned i ett fuktigt kokkärl några hundra gånger utan att nötas sönder.