Söndagen den 13 juli 2008 träffade vi Rune Andersson från Hallstahammar. Dagen för intervjun var han i Rosersberg. Han ingick i infanteriskjutskolans övningskompani och låg på granatkastargrupp nummer 1 där han skötte inställningen av riktinstrumentet.
Något fel överhuvudtaget
1956 genomförde man mönstringen i gamla folkets hus i Västerås. Den tog en dag och bestod av några skrivprov, synprov och frågan om kabinettvaccination. Man fick också frågan om man hade några fel över huvud taget. Det var Runes eget önskemål att få komma till infanteriskjutskolan.
Som 19 åring ryckte han den 28 januari 1958 in på Svea Livgarde, I1, vid Sörentorp för att där genomgå sin grundutbildning. Under den perioden skidtolkades det via småvägar mellan Sörentorp och Rosersberg för dagövningar.
Efter avslutad GSU flyttades de över till Rosersberg. Vid överflyttningen behöll man den utrustning som var uthämtad vid inryckningen och även granatkastarna kom med. Uniformen som användes var m/39 och som personligt vapen hade han k-pist m/45.
Röda kaminer
På Svea Livgarde bodde man 20 värnpliktiga i varje logement. På Rosersberg levde 20 man per barack. Här var det enkelsängar och dubbelskåp. Uppvärmningen sköttes med 2 stycken vedeldade kaminer i varje barack. Någon eldpost fanns inte utan grabbarna eldade på så att kaminerna var röda före sänggång. Toaletterna fanns i baracken ”Norge”. Den hygieniska biten sköttes i bastubyggnaden nedanför förläggningarna C. Rune bodde i barack 2 i förläggning B.
Permissioner och fritid
Permissioner var det varje helg förutom när det var vakttjänst och övningar. Tjänsten slutade klockan 12 på lördagarna. Påsk, midsommar och skördepermissionen var resorna betalda annars fick man betala själv eller åka med hjälp av tummen vilket också gjordes flitigt. Lönen som var 25 kronor var 10 dag gav inte mycket att välja på om man ville åka hem. Då kostade en tur och returresa med tåget till Västerås 18 kronor. Det fanns skåningar på skolan som var väldigt missnöjda med sin placering på grund av problemen att ta sig hem. En värnpliktig från Skövde liftade hem vid en tre-fyra dagars permission. Han fick nästan bara vända och åka tillbaka vid hemkomsten.
Liftningen skedde genom att man gick upp till riksväg 13 som gamla E4 tidigare kallades. Var det ingen bil som stannade mot Stockholm fick man byta sida och istället pröva mot Uppsala.
På fritiden fanns inte mycket att göra. På vardagarna skulle man vara tillbaka vid 22.00. 24.00 på söndagarna. Antingen blev det att man spelade kort på luckan eller gick upp till Moberg på Uno-X-macken där det fanns flipperspel.
Skolan var ödslig på den tiden.
Om någon avviker – Skjut!
Vid vakttjänstgöring höll man till vid vaktbyggnaden som låg i backen nedanför oxstallet. Där fanns även en arrest som ibland hade någon intagen som skulle rastas. Ordern från vaktchefen löd: om fången avviker vid rastning skjut. Undrar vad som hänt eller inte hänt om man gjort det säger Rune. Området som skulle bevakas var stort och mörkt när man skulle cykla runt på vaktrundan.
Granatkastarna
Arbetsdagen började med frukost 0700, uppställning 0830 för att sedan ägna dagen åt granatkastarna eller så hände det att vi fick skjuta med k-pisten ibland.
På I1 började man med 3-4 veckors grundutbildning innan man fick skjuta iväg något med granatkastarna. Och var det inte någon skjutning så övade man. På Rosersberg sköts det varje dag. Skjutplatserna på skolan varierade. Man sköt ibland annat nere vid järnvägen eller fältet nedanför oxstallet. Även skjutningar ute på fältet gjordes.
När man sköt med instigning ställdes granatkastarna vid Gula paviljongen med riktning mot Fågelsången.
Vid uppställning av granatkastarna gick det snabbast att få upp den 12 cm. ”tjeckiska” granatkastaren. Man gjorde tre hål i marken och momentet tog 20 sek. Befälet ställde in kompassriktningen på målet och sen ut med riktkäpparna. Under krigsläge när det var bråttom använde man ett träd till sin hjälp när man delgav skjutriktningen.
För att få elden att ligga rätt hade man eldledare till sin hjälp. Dessa informerade om hur nedslagen låg i förhållande till målet/målen Sen styrde vi elden genom att höja eller sänka för varje avfyrning.
I fredstid får granaterna inte släppas ner i eldröret utan en avfyrningsgaffel måste användas. Man avfyrade då granaten genom att dra i ett snöre. Vid en skjutning fastnade eldgaffeln redan efter andra granaten, då var det bara att skjuta utan. Vi hade 180 granater kvar berättar Rune. Efter avslutad skjutning var vi upp till målområdet och tittade, det hade blivit ett kraftigt dike.
De granater vi använde var spräng och med fördröjning. Vid längre skjutningar blev det ibland eldavbrott. Orsaken var att laddningarna lämnade kvar rester som gjorde att tändspetsen inte kom åt tändhatten på granaten. Man tvingades då att lossa bakstycket innan granaten vickades ut och lades åt sidan. Den fick inte skjutas. Vid skjutning med 12 cm spränggranater måste granatkastaren vara placerad i värn.
Vid en annan skjutning på Veckholms skjutfält i Enköping orsakade en rökgranat skogsbrand. Rune som tillhörde fjärde pjäsgrupp blev kommenderade att stanna kvar i flera dagar, dagar där det blev dåligt med mat.
Hörselskydd fanns inte utan det som gällde var att öppna munnen för tryckutjämning.
I augusti månad var vi på Villingsberg skjutfält i 14 dagar. Då sköts det dagligen med en stor tilldelning av granater. En gång var marken så pass blöt att gruppen sköt fast granatkastaren i marken och de blev tvungna att dra upp den med en traktor.
När vi inte sköt med granatkastarna förvarades dom i ett utrymme i oxstallet.
Chefens skjutning
Skjutningen som var en uppvisning för 5000 åskare skulle visa strid under ett atomanfall.
Rune fungerade tillsammans med några kolleger som en skademarkör och hade av ett befäl sminkats för att efterlikna skadad från kärnvapendetonering. De satt i ett värn, med åskådarna bakom sig, för att kunna kallas fram och visas upp.
Inför uppvisningen hade gruppen även förberett 200 liters bensinfat som användes vid simuleringen av atombomber. Det gjordes genom att blanda till napalm med rökkrut och dynamit i botten.
En Ryttmästare redogjorde förutsättningar för åskådarna om vad som skulle komma att utspelas. Spelet började med att 4 stycken Lansenplan kom lågtsniffande över området. Sedan började skjutningen med infanterikanonvagnarna och granatkastare. Varefter atomkreveringen kom.
Vi markörer blev kvar i värnet under skjutningen med infanterikanonvagnarna bara en liten bit ifrån oss. När dom sköt så hoppade hela vagnen, projektilen for iväg, gick ner i mossen och kom upp igen minst 100 meter längre fram innan den gick in bland träden i skogen. Det värsta, säger Rune, var att efter uppvisningen fick vi börja söka blindgångare. Man visste hur mycket ammunition som skjutits, var dom slagit ner och hur många som inte detonerat. Fy fan vad jag tyckte det var hemskt! Vi fick gräva och rycka upp dom. Sen sprängdes dom medan vi fick ta skydd. Sökandet försatte tills alla granater var hittade. Det kunde pågå i flera dagar.
Övningarna kunde vara både roliga och riskabla. Vid framställning av napalm till övningarna använde man 200 liters fat vari man blandade något pulver med bensin innan faten rullades. En gång var det en värnpliktig som tände en cigarett. Vilket jobb det blev säger Rune. Det var säkert 30-40 fat som vi var tvungna att få bort och släcka det som brann.
Matstrejk och markan
Vi var mycket övningspluton tillika skyttepluton åt KS kadettskola. Grabbarna som deltog blev hämtade på skolan med buss för vidare transport till Järva fältet. Kadetterna hade bra mat i sin matsal. På Rosersberg serverades under en period bara makaronilådor till maten. Det fick grabbarna att matstrejka under en hel vecka som markan fick sälja mycket mackor på. Priserna på markan var bra i förhållande till lönen. När det var besök på skolan av någon/några högre personer/chefer så användes manskapsmatsalen till besökarna vilket innebar att grabbarna fick äta sin middag ute i det fria.
Genom skog och tjärn
På hösten var det dags att pröva uthålligheten på soldaterna genom en mörkermarsch som pågick hela natten. Med full stridspackning och mottot inga händer fria hade Rune förutom sin egen stridspackning en förpackning om tre 8 cm. vinggranater i varje hand (ca: 24 kg.) plus ett järnspett. Det var otroligt mörkt och blött som det brukar vara på hösten. Man gick genom Rosersbergs skogar och tjärnar, ibland med vatten upp till knäna.
Man fick byta materiel med varandra under marschen så Rune fick bära stödplattan till granatkastaren nästa gång. Stödplattan har en utformning som gör den omöjlig att bära på ryggen utan man var tvungen att bära den med händerna. Ingen stridsaktivitet rådde och fältlystring var beordrad. Marschen gick under namnet ”dödsmarschen” bland dom värnpliktiga.
Hans tjänstgöring varade fram till den 28 november 1958. I slutskedet avrustades de i Sommarstallet. Avslutningsmiddagen, en trevlig tillställning, var förlagd till Vallentuna.
Efter MUCK
Han återvände hem till Hallstahammar och jobbade som sotare fram till 1966. Därefter blev det industriarbete på ett precisionsgjuteri där han bl.a. tillverkade låsbyglar till granatgevär m/48.
Krigsplaceringen blev på Södermanlands regemente I10 (senare P10). Han genomförde inte mindre än 7 repmöten på Härad i Strängnäs varav det första mötet var en månad. De resterande 6 var på två veckor. Tiderna för mötena var alltid sista veckan i september och början av oktober. Varje gång gruppen blev inkallade var det OS så vi gick under namnet olympiatruppen berättar Rune.
Rune trodde aldrig att han efter muck skulle komma tillbaka till Rosersberg. I början när han och hustrun åkte upp hyrde dom rum i Kungsgården. Mellan åren 1997-2004 hyrde de fastigheten Fågelsången. Den använde dom när dom var och hälsade på dottern och mågen som är bosatta i slottsområdet sedan många år.
Vi tackar Rune för den trevliga intervjun och den information han tillfört sidan.