Tisdagen den 6 maj 2008 träffade vi Sven Johansson hemma i Märsta. Sven kommer från Västergötland (Skövde) där han bodde på gården Noregården. Han gjorde andra delen av sin gruppchefsutbildning vid skjutskolan i Rosersberg. De första 6 månaderna gjordes på I15 i Borås med uppehåll över vintern 1946.
Fritid och skjutning
På fritiden fanns inte mycket att göra på skolan, cykla upp till Mobergs café vid stora riksväg 13 var ett alternativ. Sven var intresserad av skytte så den frivilliga skjutningen som kunde utövas på onsdagskvällarna på G och H banan passade honom bra.
Reglerna var att semaforen (signalandordning för att påvisa att skjutning pågick) skulle tas ner och skyltarna som påvisade att skjutning pågick fälls ner. Ammunition var bara att ta så mycket man behövde till skjutningen. Blev det något över var det bara att lägga tillbaka innanför dörren i ammunitionsboden. ”En gång hade grabbarna ammunition i baracken” Någon ”visitation efter skjutningen” var det inte om jag förstod Sven rätt.
Han trivdes bra på skolan, det var bra befäl, maten i manskapsmatsalen var bra men det var en gång som vi klagade på potatisen. Det var på vårkanten när vinterpotatisen började bli sättpotatis berättar Sven. Besök på sjukstugan gjordes en gång då till tandläkaren.
Alla övningar som var under de 6 månaderna skedde på skolans övningsområde. Det var mycket skjutning med skarp ammunition. Skjutningar som oftast var förlagda till förmiddagarna, efter lunch var det arbetsfritt. All skjutning gjorde oss till bra skyttar, så pass att befälen hade respekt för oss. Innan stridsskjutningarna övades de kommande momenten med lös ammunition. När vi så rykte fram med skytteplutonerna vid stridsskjutningarna och artilleriet låg på bägge sidorna och sköt så fladdrade tyget i byxorna av lufttrycket berättar Sven.
Permis och muck
De gånger han åkte hem på permis åkte han tåg. För det mesta var han kvar hos Ingegärd i Odensala.
Friheten på skolan var stor.
Att få nattpermission var inga svårigheter.
Lönen var vad han kommer ihåg 1 krona och 50 öre om dagen.
Efter avslutad utbildning på skolan blev det krigsplacering vid I 8 i Uppsala och två repmånader om 40 dagar. Mötena var förlagda till Uppsala och till Järvafältet. Transporten till Järvafältet var cykeltolkning från Uppsala.
Under en period hade Sven varit arbetslös och stämplat. Dagen efter branden var han tillbaka på skolan, nu som snickare och redo att börja med uppbyggnadsarbetet. En viss uppröjning påbörjades men på grund av att skolledningen inte visste hur man skulle lösa problemet om rivning eller återuppbyggnad, lämnade han platsen för att återkomma senare. Nästa gång han kom tillbaka hade han jobbarkompisen Knutte Lundin med sig och nu jobbade dom åt byggnadsfirman Dunder. Deras arbetsuppgift blev att hjälpa till med att spika gips på väggar och tak i barackerna. Barackerna skulle användas av övningskompaniet.
Lördagen den 19 april 1947
Kvällen var tänkt för dans så han cyklade till folkets hus i Märsta. Vid framkomsten visade det sig att det var stängt och ingen dans. Sven träffade Hjalmar Eriksson som brukade vara ordningsvakt vid danserna. Han var och hämtade sin vaktmössa vid tillfället för att sedan åka vidare till bygdegården i Odensala där det var dans den kvällen. Han tyckte att Sven skulle följa med vilket han också gjorde och där träffade han sin blivande fru Ingegärd. Efter muck åkte han hem men återkom och paret bosatte sig i Odensala under 9 år. Under tiden började Sven jobba som snickare hos byggmästare Martin Eriksson i Odensala. Meningen var att familjen skulle bygga en egen villa i Odensala men med 1950-talets snörika vintrar och oplogade vägar kunde det vara svårt att komma till jobbet. Vilket innebar att familjen istället byggde en villa på Vallstanäsvägen i Rosersberg.
Som avslutning kan vi säga att Sven gjorde inte bara lumpen i Rosersberg han träffade också sin fru och blev kvar.
Vi tackar Sven och Ingegärd för den trevliga pratstunden och för deras bidrag till sidan.