Infanteriskjutskolan.se

Vi har träffat...

I sin ungdom var han med i scouterna. Daniel deltog också i svenska seglarskolan i Karlskrona under flera somrar. Han var också skeppsgosse och seglade på af Chapman. Studentexamen avlade han vid läroverket i Halmstad. Vid 18 års ålder, medan han fortfarande gick i skolan, blev han kallad till mönstring. Då fick Daniel träffa ett antal personer som man inte kände, en regementsläkare och några biträden där man fick uppträda naken. En överstelöjtnant var inskrivningschef.

Inryckningen gjorde han sedan på I16 i Halmstad som aspirant till officersutbildningen. Under ett och ett halvt år blev det plutonschefskola (förberedande plutonchefskola och plutonskola). Tjänstgöringen gjordes tillsammans med andra värnpliktiga som hade blivit uttagna till plutonchefsutbildningen. De var duktiga personer både studenter och vanliga killar som blev värnpliktiga sergeanter och som sedan gick direkt ut i beredskap som plutonchefens ställföreträdande.

På hösten 1942 ryckte Daniel in på den yngre kursen på Karlberg. Nästkommande sommar var han åter hemma på regementet. Året efter på äldre kursen innan han blev fänrik. På hösten 1944 blev det beredskap som plutonchef i Falsterbokanalen. Som ställföreträdande plutonchef fick han en av kamraterna från plutonchefsskolan.

Af Petersens nattorientering

Sitt första minne från Rosersberg var bastun, den svarta skogen och ett flertal röda lyktor. När eleverna ryckte in till krigsskolan Karlberg hade man sin årliga nattorientering på skolan i Rosersberg till minne av kadett af Petersen. Af Petersen avled under en nattorientering när han gick krigsskolan.

Priserna till tävlingen var skänkta av af Petersens familj och bestod av en silverbuckla och två vandringspokaler till det segrande laget varje år. Tävlingen gick på hösten och de tävlande blev utkörda i buss till Rosersberg med samling vid bastubyggnaden. Tävlingen gick i patruller om två personer och lagen sprang i mörkret på övningsfältet och i den svarta skogen med ett flertal små röda lyktor att leta efter. Det årets vinnande lag var Olle Emilsson och Daniel Bildt.

Infanteriofficersskolan

Den andra kontakten var infanteriofficersskolan som då var förlagd till Rosersberg. Där skulle alla fänrikar och löjtnanter göra 9 månaders utbildning. Det var hösten 1948 och vintern 1949 då han var elev tillsammans med infanterister, och pansarofficerare, en kurs med 40 officerselever. Under kursen hade han tillgång till boende på skolan. Kerstin, hans fru, var med till Stockholm och bodde i en lägenhet på Skeppargatan. Lägenheten hade de fått låna under tiden kursen varade.

Förbindelserna till och från Rosersberg var ganska dåliga vilket gjorde att han bodde i lägenheten mest på helgerna. I utbildningen ingick skjutningar, mintjänst, trupputbildning m.m. På vintern var man i Sälen på vinterutbildning. Det var en bra utbildning med duktigt befäl som lärare. Från den utbildningen kunde man kvalificera sig till Krigshögskolan (nuvarande Militärhögskolan). 10 % av eleverna fick vidare möjligheter, som Daniel inte utnyttjade, då han trivdes bra hemma i Halmstad.

De bästa eleverna togs då ut som Repetitörer, biträdande lärare, på skjutskolan under fyra månader på våren. Han hamnade som instruktör på avd. teknik och fick i uppgift att undervisa om ryska och svenska minor.

Skolan hade ett fint förråd där Sven Lindberg jobbade och där hade man det mesta som kunde beställas fram. Beställningarna gjordes på långa listor i god tid före övningarna, som sedan dukades upp av förrådspersonalen. Det fanns rader av Ryska minor, Ryska försåtminor och rader av svenska minor som eleverna skulle kunna hantera. Eleverna fick också göra prov för att visa sina kunskaper och färdigheter med minorna. Det var vårmånaderna på Rosersberg. Kurserna var slut i maj. Fänrikarna och löjtnanterna skulle vara tillbaka på sina regementen för att ta emot de nya värnpliktiga vid deras inryckningar.

Plutonchef

Från slutet på 1940 talet och hela 1950 talet var han på sitt regemente I 16. 1960 blev han kommenderad till skolans övningstrupp som plutonschef. Inryckningen för infanteriskjutskolans övningstrupp skedde på hösten. De skulle vara färdigutbildade till nästkommande sommarsäsong när övningarna med förbanden började på Rosersberg. Det blev en jobbig vintersäsong med den grundläggande soldatutbildningen, med skjutbanor, förflyttningar m.m.

När den tjänstgörande kompanichefen föll bort efter halva tiden gick Daniel upp som chef för specialkompaniet. Det fanns två övningskompanier på skolan, ett var skyttekompaniet med placering i barackerna vid manskapsmatsalen. Det andra var ett specialkompani med placering uppe mot förrådsbyggnaderna, ungefär på kanten till Oxhagsberget. Där bodde specialkompaniet.

Även kompanichefen bodde i en av barackerna så när Daniel lämnade plutonchefsjobbet fick han byta barack. Plutonerna som han var chef över var granatkastarpluton, som bodde i två av barackerna, motorplutonen och signalplutonen.

Det var jobbigt för att soldaterna tyckte att deras tjänst var väldigt ”rivig”. När det var uppställning skulle det ställas upp med allting och soldaterna skulle kunna allting. Lärarna beställde ett stabskompani som skulle vara uppställt klockan 8 på morgonen för att visa kursdeltagarna (officerskursen) hur ett stabskompani fungerade. Signalister, motorcyklister och stabskillar som skulle kunna lite grann. Nästa dag var det en annan formation så det hände att personerna inte räckte till. Man kan inte ställa upp någon som motorcykelordonnans som aldrig kört motorcykel. Men han fick i alla fall stå bredvid motorcykeln och visa. De dåliga förläggningarna förbättrade inte humöret eller trivseln varken för soldaterna eller befälen. Det var ingen bra tjänstgöring med de förhållanden som rådde på skolan, den hygieniska biten fungerade inte till belåtenhet heller.

Cyklar, badbyxor och grävövningar

Ett trevligt minne som Daniel berättade var lördagstjänsten som man hade. Då var det fysisk träning, inga skjutningar eller uppställningar. Då kunde man som kompanichef glädjas åt att ta emot manskapet på morgonen med cyklar, badbyxor och infanterispade innan man cyklade i väg till Halmsjön. Där var det en idyllisk miljö då det bara fanns en landningsbana (Halmsjöbanan) med en puckel på, så någon större flygaktivitet var det inte.

Här hade man nedgrävningsövningar i sandåsarna, man skulle gräva skyddsgroppar. Med fem meters lucka och fem meters avstånd var det bara gräva som gällde. Man skulle komma ned under marken. Därefter var det bad i Halmsjön. Lunchen var beställd från skolan och kom ut i isolerkärl. Det var en trevlig övning och den var också militärt duglig. Att komma ut i friheten med en fin tallskog och en bra badsjö, det skilde sig mycket från livet i barackerna.

Högvakten

Det blev en högvakt under tjänstgöringen på skolan, det var ingenting för Daniel. Det var ingenting som han hade varit med om tidigare. Hallands regemente gick aldrig högvakt i Stockholm. På plutonen fanns en rustmästare som var från Svea livgarde. Han hade erfarenheter från tidigare högvakter. Med hans hjälp kunde man öva det som behövdes för högvakten. Sen fick de gå högvakt på Stockholms slott. En av kvällarna under högvakten hade prinsessorna, kungens systrar, prinsessbal. Då gällde att ställa upp vid västra valvet, särskilt när gästerna anlände. Man fick ställa ut extra posteringar med vita hjälmar på och vaktchefen måste också vara med. ”Jag upplevde högvakten och det var en upplevelse för en officer från Halmstad”.

Ett yrke med tradition

Att vara militär i släkten Bildt var ett yrke med tradition. Fadern Nils Bildt var överste på Hallands regemente, Knut Bildt, Gillis Bildt och hans namne Daniel Fredrik Bildt med flera var alla officerare som har fört oss tillbaka till 1700-talet.

Efter skjutskolan

Efter året på infanteriskjutskolan blev det lärarjobb på A B C-skyddsskolan för Daniel. Ämnena som han skulle undervisa i var brand och rök. Sin stationering hade han på Rosersberg med lärarrum i matsalsflygeln i slottet. Skyddsskolan blev kvar ytterliga två år på Rosersberg innan den flyttades till Svea livgarde. Inkvartering blev i Sveahuset med övningsområde och utbildningsanläggningar på Rosersberg. Man pendlade mellan förläggningar på Svea livgarde och de praktiska övningarna på Rosersbergsfältet .

Skydd mot gas

Han fortsatte som lärare i ämnet Skydd mot stridsgas i många år. Det fanns en särskild bana för olika övningsmoment. Den var belägen sydost om dåvarande skjutbanor nere mot Oxundasjön. Där hade man värn och det var populärt att öva med napalmbomber. Pluton efter pluton fick hoppa ner i de grävda motståndsnästena. Med skyddsmask på och stängda skyddsluckor ”Bombades” de napalm över dem. Sedan fick man invänta att anfallet var slut som det hette. Sedan kastade man av skyddsluckorna och kom upp, då låg napalmen i och runt nästet och brann. ”Övningarna var tuffa” berättar Daniel.

Det övades mycket med napalm. Skyddskolans elever bestod av personer från högskolans  civila skyddsingenjörsutbildning. Efter tiden på Skyddskolan skulle de placeras i brigadstaber och andra högre staber. De hade man som en pluton ett år i taget på skyddsskolan vid Svea livgarde.

Eleverna hjälpte också till med övningarna som var rätt tuffa, man var specialister på att göra ”atombomber” - som användes vid större övningar och förevisningar. Man använde 200 liters uppsågade oljefat fyllda med olja, sedan stoppade man dynamit och fosforbomber i faten. Det var fosforn som tände bomben som på ungefär 50 meters höjd bildade ”miniatyratombombssvampmoln”. När det övades i nästena hade man miniatyrbomber med 10 liters behållare. När laddningen tändes flög laddningen upp i luften och blev en ”atombomb” på 5 meters höjd. En övningsattrapp. Det var det man sysslade med en hel del på övningar som inte var helt ofarliga. De fick göras försiktigt, något slarv var inte acceptabelt.

Det var utveckling av ABC skyddstjänsten som var väldigt populär, nyutkommen som slog igenom. Vid den här tiden trodde man att man var rätt så allvarligt hotad både av gas och av kärnladdningar. En kärnladdning är inte så mycket man kan göra något åt, det smäller som det smäller sen är det som det är. Men med gas är det annat. Där kan man göra mängder av skyddsåtgärder och det var det som var huvudämnet, ändamålet.

Sen var det rök också. På den tiden hade hela svenska armén 11 stycken rökplutoner med 24 stycken rökaggregat på 24 traktorer med släpkärror och oljedunkar. När en rökpluton grupperade sig för att lägga röken över ett visst område t.ex. en överskeppning över Oxundasjön som övades flera gånger, då blev det rök. Maskinen förbrände där den stod på traktorns släp, oljan under hårt tryck. Daniel berättar om en manöver i Halland när man skulle gå över Lagan med en styrka som skulle döljas med rök. Man ”pumpade” Laga-dalen full med tjock rök så pass att trafiken fick krypa fram på vägen.

Mallar för stridsdomare

Daniel var också med och skapade stridsdomarmallar till stora övningar. Mallarna visade stridsdomarna hur de skulle markera när en atombomb skulle tändas och de visste var den detonerade. ”Och hur vinden var, det bestämde vi.” Säger Daniel. Den visade också hur stridsdomarna skulle bedöma läget beroende på vad förbandet vidtog för skyddsåtgärder. Likadant var det med gas. Man bestämde var ett gasanfall skulle utföras och det markerades på platsen. Det bedömdes hur långt det drivande gasmolnet hade verkan om inte truppen hade tagit på sig skyddsmasken innan gasmolnet nådde förbandet beroende på vidtagna skyddsåtgärd eller sanering efteråt. Sen bestämdes också vart gasmolnet försvann i väg, om det förvarnats i tid om det osynliga molnet, och att nästa stab hann få ut gaslarm i tid och truppen fått på skyddsmaskerna i tid.

Det var en tid med mycket utveckling på skyddsskolan Daniel skrev en sammanställning av alla ABC skyddsbestämmelserna. De som fanns var rätt risiga. Det var tre olika: kärnladdningar, stridsgas, biologiska stridsmedel och motåtgärder mot detta och det sammanfattades i olika böcker men Daniel gjorde en sammanfattning av samtliga böcker som heter ”Sammanställning av bestämmelser för ABC skydd” och innehåller vad den enskilde, plutonchefen, kompanichefen och staber skulle göra. Den var uppdelad i sex kapitel och gick ut i 45000 ex till Armén.

Daniel hyrde av skjutskolan torpet Grindstugan under många år. Det var ett mindre torp som låg vid Holmboda. Det bestod av ett rum med kök. Torpet hade familjen stor glädje av.

På skyddsskolan blev Daniel kvar i 10 år fram till 1970. Hela 1960-talet på skyddsskolan var en mycket intressant period.

Civilförsvaret

Daniel blev anställd på civilförsvarsstyrelsen utbildningsbyrå i Rosersberg. När det var anställningsintervju skulle han visa att han kunde leda en övning. Han fick tala om kärnvapen och dess verkan över Uppsala. Man hade en stor modell med hus och vägar över den sydvästra stadsdelen av Uppsala.

Först var det civilförsvarsbefälsskola på Rosersberg i ett år. Sen skulle man på civilförsvaret utvidga så att alla kommuner skulle öva sina civilförsvarsledningsstaber . Varje kommun hade en ledningsorganisation för att leda dels civilförsvaret och dels kommunens skyddsåtgärder och där tillsattes fyra stycken övningsledargrupper. För att öva de större ledningsstaberna, de andra ledningsstaberna övades av länsstyrelserna. Dom tillsattes 1970 eller 1971. Daniel fick en övningsledargrupp och en medhjälpare.

Man tillbringade 14 dagar i varje kommun och bodde i princip i ledningsskyddsrummet. Ledningsstaben kallades in några kvällar under första veckan för att andra veckan ha en slutövning på fredagen då man hade en tillämpningsövning för ledningsstaben. Då spelade man själva med Daniels medhjälpare som motcentral. Han rapporterade in vad som hände på fältet till ledningen.

Daniel hade skrivit hela övningsplanen. Ledningen fick vidta åtgärder och beordra ut enheter samt leda enheterna för att lindra skadorna i kommunen.

De 14 dagarna i varje kommun bestod av en vecka förövningar och en vecka för slutövningen. Det jobbet hade han i närmare 10 år och har från skyddsrummet övat polismästare och brandchefer i en fjärdedel av Sveriges kommuner. Det var roligt berättar Daniel. Område som han skötte utbildningen på var stora delar av Norrland, stora delar av Svealand, Skåne och Halland.

Man var i ledningscentralen under 14 dagar för att sedan åka vidare till nästa ställe. Det var mycket arbete och jobbigt att flytta hela tiden. Boendet var ofta i ledningscentralen när man var ute på dessa jobb.

Man var underställd länsstyrelsen. Det var de som ledde och kallade in personerna till övningarna, men Daniel och hans medhjälpare skötte det hela. Det var en civilförsvarsdirektör i västerbotten som påpekade att de inte fick bo i ledningscentralen ”ni ska bo på hotell eller pensionat i stan tyckte han”. Det var det som traktamentet skulle användas till i västerbotten.

Daniel var kvar på civilförsvaret i 10 år mellan 1970 till 1980 därefter fick han en tjänst på civilförsvarsstyrelsen i Råcksta. Där blev han chef för befolkningsskyddssektionen på planeringsavdelningen i ett eller två år. När Civilförsvarsstyrelsen utlokaliseras till Karlstad var det ingenting för honom så då hoppade han av och sökte en tjänst på länsstyrelsen i Halmstad. Den tjänsten innebar att han fick gå ner två trappsteg i lön men det var en vinst i trivsel och mycket annat. Han och hustrun hade sedan tidigare köpt ett hus i Laholm som skulle användas när de blev pensionärer. Medan hustrun bodde kvar och jobbade i Stockholm bodde han i huset i Laholm och jobbade på länsstyrelsen i Halmstad där han skötte civilförsvaret. 1985 höll han på att bli pensionär när han fick en tjänst på civilförsvarsförbundet i Stockholm. Resan gick då tillbaka till Stockholm där han blev kvar.

Hemskyddet

Han blev kvar på civilförsvarsförbundet ett antal år efter sin pensionering. Under den tiden skapades hemskyddet. Hemskyddet hade pliktkallade gruppchefer i varje hemskyddsområde i hela Sverige. De utbildades på Rosersberg och på länsstyrelsen. På civilförsvarsförbundet utbildades instruktörer till hemskyddsombudsutbildning dvs. i varje hemskyddsområde skulle finnas 8 till 10 stycken hemskyddsombud som skulle ha några skyddsrum och några kvarter att hjälpa till med att lindra oro, lidande och nöd hos civilbefolkningen.

• ORO; att ge information på batteriradion eller vevradion eller på annat sätt.
• Lidande; genom att de kunde utnyttja skyddsrummen med sjukvårdsutbildade hemskyddsombud och sjukvårdsutrustning i skyddsanläggningarna på bästa sätt.
• NÖD; genom att ha en viss hemberedskap med livsmedel i reserv och även andra saker under beredskapsåren.

Runt om i landet bedrevs hemskyddsövningar. Verksamheten pågick tills det kalla kriget tog slut. Då fanns inget intresse av att behålla det som byggts upp.

Vi tackar Daniel Bildt för det trevliga och informativa samtalet.