Rosersbergs Hemvärnsområde

Publicerad Sunday, 22 May 2011

Vi har fått hjälp av Ole Larsen att skriva om sina år i Rosersbergs hemvärn. Han kom med i kompaniet 1966 och blev sedan kompaniets chef 1990. En tid som han här berättar om. Den 1 januari 2000 upplöstes Rosersberg och Märsta hemvärnskompanier och Sigtuna hemvärnskompani bildades.

Vid en ceremoni i Norrsunda kyrka den 8 oktober 2000 återlämnade kompaniet Rosersbergs fana till folket.

Den 10 mars 1966 blev jag antagen som hemvärnman i Rosersbergs Hemvärnområde 4715. Och jag utrustades vid Regementet i Uppsala, där man utrustat krigsmän sedan 1600- talet. På Fo 47 – 48 fick jag uniform m/39 med damasker, hjälm m/37, kängor m/29 och ett gevär m/96 och en massa kläder som man skämdes över att bära, som t. ex kappan m/10. Som då var 56 år gammal. Vi såg ut som trasarmén som Gustav den IV sände till Finland flera hundra år tidigare. Jag har utrustningslistan kvar.

Vår huvuduppgift var att bevaka diverse kalsongförråd runt om i kommunen och lite annat som fortfarande är hemligstämplat. Det fanns gott skjutbanor på den tiden. De fanns i Sigtuna, Märsta, Lunda och tre stycken i Rosersberg. Tilldelningen av ammunition var obegränsad, för i morgon kommer ryssen, varje dag även på söndagen. 1970 blev jag grupp chef stf. Jag fick mig tilldelad ett ag m/42, supermodernt, ett mellanting mellan Ksp 58 och en AK 4. Det går 20 pilar i magasinet, det var en riktig höjdare.

1971 överförs vi till flyget F16 i Uppsala och får modern utrustning med lätt Radio. Alla får Kpistar. Vi har blivit tilldelade Arlanda flygplats. Vi har modern utrustning och vi ser äntligen ut som soldater. Men så sker den stora olyckan 1972, det uppstår strid inom försvaret om vem som skall ha Arlanda som sitt huvudobjekt. Tyvärr vann Fo 44 med K1 i spetsen och vi såg åter ut som Gustav den IV:s trasarmé, med gevär m/96 och en Ra 121 på ryggen. Så om man ramlade kom man inte upp förrän någon tog av Ra:n. Ramlade man i ett vattenhål, kom man aldrig upp förrän vattenhålet var torrt, för då hade uniformen sugit upp allt vatten och då måste man ha hjälp.

1973 blev jag plutonchef och vi åkte runt på övningarna i en betongbil med balja, där vi hade ställt en Ksp m/36 på pallar. Det var vårt försvar av Arlanda flygplats. Vid ett försvarsmöte i den nybyggda terminal 5 med generaler och åter generaler som såg det beordrade stridsgruppchef överste Spolander att omedelbart skaffa fram KP-bilar, minst två stycken och det kom fram med expressfart. PS! Vår kupp hade lyckats! För inte fan kunde det Svenska försvaret åka runt på det viset, på en internationell flygplats, tyckte generalerna.

Vi fick därmed utbildning på objektet Arlanda. Utbildningen började 1971 då vi tillhörde Fo 47 – 48. På Väddö fick vi inte bo i Lv-byn eller på LvSS, vi fick bo på vandrarhem i Elmsta, för vi var inga rumsrena soldater. Vi såg ju ut som Gustav den IV:s trasarmé.

Vi fick lära oss att skjuta med 37 mm kanon och LvKsp m/36, det var ett riktigt framsteg för oss odödliga, som skulle möta ryssen varje dag och även på söndagarna. Från nu och framåt blev det utveckling. Vår hemvärnchef Bengt Jonsson, tyckte att det var rent åt helvete som, myndigheterna behandlade oss. Hans lumparkompis Eric Krönmark blev försvarsminister. Nu jävlar ska vi ha tillgång till luftvärn på Arlanda. Han sa till mig, har du haft hand om Lv, jag sa nej, han sa, då får du lära dig det. Du får plocka ut 20 män ur Märsta och Rosersberg och lära dem. Ni får 20 timmars eldledning och 20 timmar pjästjänst, därefter skall ni skjuta skarpt, för försvarsministern och ÖB och fan och hans gamla mormor. För dom kommer allihop och det gjorde dom.

På en lördagsmorgon landade ÖB med helikopter och försvarsministern med stab kom i bil. Chefen Lv 3, chefen LvSS, tidningar och TV aktuellt kom också. Alla stod de där och såg på Ole, när jag lämnade av till Hvchefen, som lämnade av till kretschefen, som lämnade av till chefen I1, som lämnade av till Hodder Stjärnsvärd chefen Fo 44, som lämnade av till ÖB som lämnade av till försvarsministern. Efter det kunde vi börja med skjutningen.

Flyget kom in från söder, vi öppnade eld, vi låg lite efter, flyget kom in från norr, där var det TRÄFF i målet. Flyget vände och kom in från söder, jag räknade ut framförhållningsvinkeln och det blev TRÄFF av en slump. Ordern var fel men vinkeln blev rätt. Så det blev 100 poäng och LvKsp, som vi lärt oss öppnade eld och låg rätt i målet, det blev jubel från proffsen.

Jag stannade kvar vid södra mät där vi hade vår pjäsplats. Vi sysslade med vård av kanonerna, för krutet bränner fast om det inte bearbetas innan det kallnar. En ordonnans kom och hämtade mig från pjäsplatsen. ÖB och försvarsministern ville tala med mig, om hur jag kunnat lyckas utbilda min tilldelade personal på 40 timmar. Jag har tagit ut hantverkare och tekniker som är vana att lösa uppgifter i dagligt bruk med sunt förnuft, förklarade jag för dem. När jag gick ut dunkade ÖB mig i ryggen och sa, att sådana som dig skulle vi behöva fler av i försvaret. Efter det fick vi extra anslag från ÖB att utöva vår förmåga att bekämpa luftburna mål. Vi fick skjuta mot prisma med laser ett år och vi fick skjuta skarpt vartannat år.

1980 blev jag fänrik i hemvärnet. Det var lite ovanligt, för det var sergeant och löjtnant som gällde på den tiden eller korpral eller furir.

Motståndsnästet:

K1 – I1 Fo 44

Myndigheterna gjorde allt för att stoppa oss, vi skulle ha en skjutning för försvarsutskottet. Då jävlades de med oss genom att inte ordna fram någon Lv-pjäs, så att vi fick ställa in skjutningen. Men de kunde trots allt motstånd inte stoppa oss, vi anmälde det till ÖB och en major blev omplacerad efter det, och motståndet mot oss växte. Men vi gick till KA 1 och förhandlade med dem, för de hade två pjäser som stod på LvSS på Väddö. Vi blev faddrar till pjäserna och tog hand om dem och vårdade dem och gjorde översyn på dem, så att KA 1 tekniker bara kunde besikta dem en gång om året. På det viset behövde vi inte förhandla med motståndsnästet i den frågan. Vi gjorde upp med Lv 3 om att vi fick ammunition genom dem och vi bokade skjutfältet av dem. På det viset gick vi runt motståndsnästet till deras förbannelse. För pengarna var ju öronmärkta för vårt luftvärn. Vi hade vår förläggning i Lv-byn. Så fortsatte det till 1990 då pjäserna skrotades och vår Hvchef Bengt Jonsson avgick med ålderns rätt, då drog de in anslaget till hemvärnets enda luftvärnsstyrka och den epoken var över. Pjäserna blev skrotade, de var ju 40 mm m/36.

Kung Gustav VI Adolfs begravning:

Gustav VI dog den 1 september 1973 och vi stod hedersvakt. Vi var sex man ur Rosersbergs hemvärn som stod i slottskyrkan vid kungens kista på lördagen när folk defilerade förbi klockan 1300. Vi blev avlösta av sex Generaler som tog kistan och bar den till storkyrkan där begravningen hölls. De som deltog var Bengt Jonsson, Hillar Ugand, Jan Hellgren, Ove Nyström, Rolf Ohlsson och jag.

Kung Karl XVI Gustavs Bröllop:

Jag gick av högvakten på fredagen, vi var dubbla poster. Vi gick av med stor vaktavlösning med beriden högvakt på lördagen, det var så man blev rörd. Det var en verklig upplevelse med alla dessa kungar och presidenter som kom och gick. Det var musikkårer som spelade över allt i Stockholm när vi marscherade till Armémuseet. Därifrån kördes vi med buss till K1. Där böt vi uniformer och hemvärnkamraterna väntade, för att vi skulle ingå i paraden vid Lovgårdstrappan. Kungen och Drottningen kom över från Skeppsholmen i Slupen Vasaorden som roddes över till slottstrappan, där de gick i land. Dom gick upp till Lovgårdstrappan och in i slottet den vägen. Sedan skulle de gå till inre borggården och tacka Svenska folket.

Där börjar vår kupp:

Vi är väl för fan svenska folket? som bör avtackas. Men hur fan ska vi komma förbi alla de där säkerhetsvakterna? Vi ställde upp på två led och marscherade mot Lejonbacken. När vi kom upp till portarna, kommenderade Bengt halt och sa till mig, du tar befälet, jag svarade, jag tar befälet. ”Bengt gick fram till vakten och sa” specialstyrka ur hemvärnet mot inre borggården enligt order! Revbensspjället som stod där gick fram till två poliser som också stod där på vakt. Holger Almgren stod i ledet och sa, att det här går åt helvete. Vi kommer att hamna på Långholmen (Stockholms fängelse). Jag kommenderade manöver (tystnad). Efter en stund kommer Bengt tillbaka och vi marscherade framåt. Revbensspjället öppnade porten för oss och vi kom in på borggården och mottog brudparets personliga tack. Kommendanten Östlund kom fram till oss och frågade, hur fan vi hade kommit in hit, Bengt sa, igenom den dörren där och pekade på porten och så sa han, hade du inte kommit och stört oss så hade vi snart legat under brudparets säng vid det här laget. Han skakade på huvudet och gick och ställde sig på sin plats.

Det var ett minne för livet. Vår kupp hade lyckats.

Min tid som kompanichef:

Jag gick på som kompanichef den 1 januari 1990 i Rosersberg Hemvärnsområde. Det var en halv pluton KP, en halv pluton Lv och en halv pluton skytte. Alla sjukvårdare, förplägnads- och stabslottor avgick tillsammans med den gamla chefen. Där stod jag ensam med sex grupper utan stf, adjutant och ingen stab. Det var djävligt tufft. Jag fick åka in till Hv fris och presentera mig och det var tufft för jag var ju Bengt Jonssons lärjunge och efterträdare. Så nu skulle jag få för gammal ost. Det var överstelöjtnant Björn Ekstrand som tog emot mig. Han började gå på i ullstrumporna men jag lyssnade inte. När han kom underfund med det la han om stil och vi kunde börja resonera. Så kom vi överrens och han accepterade mig som chef för Rosersbergs hemvärnsområde, trots att jag var en avkomlig av Bengt Jonsson.

Men det fanns en hel del majorer som inte accepterade mig, bland dem fanns majoren Stenholm, med det gav jag fullständigt fan i. När vi hade möten skulle vi ha uniform på oss, men jag kom civil för då behövde jag inte bry mig om deras grader, jag kunde be dem dra åt helvete och kalla dem för bondjävlar, för jag var civil, vilket jag fick äta upp senare. En löjtnant kan inte skälla ut en major, men det kunde en civilist. Efter den tiden insåg jag att det fanns många jävla dumma majorer. Det var därför jag själv vägrade att bli major en del år senare, utan stannade vid att bli en hyvens kapten 1998 i stället.

2002 blev jag erbjuden att bli Bataljonens chef men jag tackade nej, för jag ville inte bli major. Vid ett tillfälle var vi inne på Hv fris och kom på kant med majoren Stenholm, då skrek han till oss, vad fan kommer ni hit för, ni gör ju för fan som ni vill i alla fall. Ja det gör jag, så länge jag håller mig till SÄKI, för det finns det vissa majorer som inte gör. Då kom överstelöjtnant Ekstrand ut från sitt kontor och sa att han ville tala med mig. Så fick vi rensat luften för alltid och är i dag goda vänner efter sidbytet till Civilförsvaret.

Sista mötet med major Stenholm var när jag skulle hämta ammunition till den sista skjutningen med Rosersbergs kompaniet. Jag mötte honom vid förrådet när Ingvar Eriksson och jag kom dit. Ingvar hade ingen bil den dagen, så han hade min och jag hade tjuvlånat Timberjacks vd:s BMW, modell större, han var på tjänsteresa. Vi måste ha följebil när vi körde ammunition. Major Stenholm kom körande i en gammal Volvo 145:a och får syn på mig i min gröna overall, så ropar han: där ser man hur gröna män i det civila har råd att köra. Jag svarade att det kunde han också ha råd med om han har hållit sina gröna kläder fläckfria (m/90). Han satte sig i Volvon och drog iväg med en rivstart. PS! han hade haft en massa fuffens för sig som vi visste om. Sedan den dagen känner han inte mig när vi möts och det är ju bra, för då behöver jag inte hälsa på honom.

I korthet om mina fyra stöd och högerhänder i Rosersberg

Lv gruppchefen Karl-Erik Juvas ställde upp och hjälpte mig. Han var till stor nytta under åren som vi var tillsammans. Han blev min högra hand och jag såg till att han fick hemvärnets förtjänstmedalj i silver. Den första som delades ut i Sigtuna Kommun, han var väl värd det. Karl-Erik var en diplomat och en vän med alla. En riktig god kamrat i alla lägen.

Adjutant i kompaniet blev Bengt Ahlberg. Han var bra att ha, han ställde alltid upp som hjälpbreda. Men han jobbade i veckorna så att vi hade ingen nytta av honom då men det var ett stöd. För när han inte kunde ställa upp, ställde Karl-Erik upp.

Plutonchef Ingvar Eriksson var chef för KP-bil plutonen. Han kom mera in i uppgiften med tiden, han var till stor nytta. Det var han som ställde upp på övningarna som biträdande övningsledare. Vi hade mycket gott samarbete och jobbade mycket bra tillsammans och hade som stöd Karl-Erik.

Plutonchefen Tomas Eriksson och det gamla ungdomsgänget kom tillbaka som proffs. De var grabbarna som kom hem från Bosnien och från FN uppdrag, en här och en där i världen. De tillförde mycket kunskap och de äldre lyssnade på dem, för nu var de inga ungtuppar längre. Nu hade de varit i det riktiga kriget och var inga leksakssoldater längre.

Vi tackar Ole Larsen för sitt bidrag till hemsidan.

Författare

  • Ole Larsen

Ämnen