Infanteriskjutskolan.se

På Rosersberg

En vinterskjutning var första gången jag var på Rosersberg. Vårt sexpjäsbatteri som bestod av 10,5 cm Haubits grupperade vid Runsabacken och sköt med målområde vid Norrboda vedbacke.

Pjäsbatterigruppen kom att ingå i en Infss grupp som åkte runt och deltog där artilleri behövdes vid skjutningar. När skjutningarna inte stämde med infanteriskjutskolans kursverksamhet åkte vi runt till andra skjutfält från Dalarna i norr till västkusten i söder och sköt. Allt åkande gjorde att det blev en bra sammanhållning mellan grabbarna.

Tjänstgöringsperiod

De värnpliktiga grabbarna ryckte in på våren och fick utbildning som varade över sommaren. De hade sen uppehåll över vintern och återkom först i mars nästkommande år. De fick några dagars repetition efter vinteruppehållet för att komma in i sysslorna och tjänstgjorde sedan fram till och med augusti för att sedan mucka.

Vår eldledningspatrull bestod av 5 man som hade en Willys jeep: en som körde, ett befäl och tre grabbar varav en signalist där bak. Det var trångt i jeepen så man hade i princip en cykelkärra efter. Gruppen hade också en tyskbyggd, dieseldriven bil av märket Klöckner Humboldt - Deutz, 1942.

På A1 fanns även Amerikanska bensindrivna GMC (General Motors Company) lastbilar som användes som dragbilar till pjäserna. Lastbilarna saknade dörrar som hade ersatts med en inklädd smalare kätting. Så det var ″svalt″ på vintern när vi åkte till Villingsberg (Karlskoga), berättar Stig-Ola.

Marma skjutfält söder om Gävle var också en plats som besöktes. Fältet var smalt med ett magnetfält som kunde skapa problem vid orientering.

Granne med skjutfältet bodde en bonde som åkte runt med häst och vagn och samlade upp blindgångare (Blindgångare: granater som inte har detonerat vid nedslaget. De innehåller då fortfarande sprängmedel). Dessa lades på hög hemma på gården. Det var en stor hög med 10,5 cm haubitsgranater. Han måste ha varit ovetande om faran säger Stig-Ola.

Hörselskydd

Om man tittar på bilderna saknar ett flertal av pjäsgrabbarna hörselskydd. Det som fanns var Amerikanska svarta plastpluggar som var smärtsamma att sätta in i öronen. Det kändes som att sitta på ″utlästning″ så vi använde 9 mm. tomhylsor istället. Det fungerade bra om man inte kom framför pjäsen när den sköt, då sjöng det bra i öronen.

Situationsplan

Vi tittade på en situationsplan för infanteriskjutskolan från början av 1950 talet som Statens Fastighetsverk hjälpt oss med, och konstaterade att de flesta byggnaderna är borta i dag. I byggnaden, som det i dag står Hunden (A) på, låg övningshallen. Där låg också markan som tidigare hade legat i kasern 2 innan den brann ner. Även en filmsal var inrymd i lokalen, och på övervåningen fanns maskinrummet till filmapparaten.

På andra sidan vägen mitt emot sommarstallet, byggnaden som ligger på höger sida när man svänger in på vägen mot ruinstaden, låg två baracker som hette Gimo och Österskär (B). I en av dom låg underbefälsmässen (officerarna hade sin mäss på slottet).

På fältet som ligger på högra sida om allén brukade I 8 från Uppsala gruppera sina granatkastare (C). Där låg också en av skolans skjutbanor. Den började uppe vid oxstallet med riktning ned mot skogen där slottet numera har sin bilparkering. Ett ammunitionsförråd fanns placerat på platsen och sköttes av en man som hette Rindar Ohlsson.

Nere vid husarbäcken (D) låg en betongplatta där officerarna brukade tvätta sina bilar. På slänten upp mot dom nya förläggningarna Eken och Björken låg en pistolskyttebana. Ett litet område för övning med gas och med en rökbarack fanns där Noregården (E) ligger idag. Efter den nybyggda tvätthallen går en väg upp i skogen. Där hade skyddsskolan och InfSS en skyddsbana (F). Där fanns också en plåtbarack som man förvarade ammunitionsattrapper. Idag har Mitsubishi en testbana på platsen. På fältet där ruinstaden ligger (G) sköts det mycket med granatkastare och raketgevär.

Major Punsch

Stig-Ola berättar också om en händelse på Skillingaryds skjutfält vid en samverkansövning med fältarbetsskolan för att bygga timrade värn. Timret var beställt och fem stycken Volvo Viking lastbilar med värnpliktiga stod till förfogande. En major skulle möta upp och visa vilket timmer som skulle hämtas.

Väl framme anmälde jag mej och frågade var timret fanns, det var torsdag och majoren luktade punsch. Han pekade på en trave men jag tyckte inte att det stämde. Majoren var påstridig och det satt små lappar på stockarna. Jag stämde av med grabbarna, vad majoren sagt säger, Stig-Ola, för att undvika problem senare. Lastbilarna lastades med stockarna som var sågade i lika längder, barkade och hade samma dimension. Det visade sig senare att stockarna var ″propp (Propp från engelska "prop" som betyder stöd/stötta)″ som skulle till gruvorna i England. Några dagar senare kom fjärdingsman i Skillingaryd och frågade om det var vi som tagit timret och om vi inte var medvetna om vad vi hämtat. Vi hänvisade till majoren och hörde inget mer om det. Kort där efter kunde man läsa i Jönköpings Posten ″Furir Smålands största vedtjuv″

Han fortsätter: det blev många turer till Rosersberg. Pjäserna grupperades alltid utanför fältet och man sköt in på det. Eldledningsgruppen brukade gruppera sig i området kring Skrikboda (H). På skolan fanns också ″pansar″ som tillhörde P1 Enköping men personalen var från Gotland. Som norrlänning lät gotländskan lite främmande.

Stig-Ola kom att lämna artilleriet som överfurir och började jobba på FOA (Försvarets forskningsanstalt) men var med tiden tillbaka i Rosersberg och civilförsvaret som då tagit över skolan. Statens räddningsverk bildades 1986 och tog över verksamheten efter civilförsvaret. Han fortsatte som lärare med civilförsvarsämnen fram till sin pensionering 2001. Familjen hyr sedan många år en stuga bara ett stenkast från övningsfälten.

Vi tackar Stig-Ola för den trevliga pratstunden och för all hjälp med fotografier!