Måndagen den 30 juli 2012 träffade vi Allan Samuelsson från Göteborg. Den 5 maj 1960 ryckte han in tillsammans med 79 andra värnpliktiga till Infanteriskjutskolans sista kasernkompani för 13,5 månaders tjänstgöring. Han var yngst av sex syskon och uppväxt på sin fars gård vid samhället Remmene i Västergötland, Herrljunga kommun.
Mönstringen
När Allan fyllt 18 år började han med sitt körkort. Efter en körlektion i Alingås gick han till sin mönstring som var förlagd till stadens stadshotell. Under mönstringen som pågick under fem timmar fick han utföra en del prov med avslutning hos mönstringsförrättaren. Hans önskemål var att få komma till något förband i Stockholm, något som förrättaren inte kunde hjälpa honom med. När Allan då ville vänta med att få göra sin värnplikt fanns en tjänst på kasernkompaniet vid infanteriskjutskolan i Rosersberg.
Inryckningen
När Allan påbörjade sin resa mot Rosersberg hade han inte fyllt 19 år. Med tåg från Herrljunga station gick resan mot Stockholm och Rosersberg och sista biten med buss till skolan. Vid framkomsten följde busschauffören med Allan in till kompaniets expedition där adjutant Jägstad tog emot. Allan var den siste som anlände till kompaniet. När Allan ryckte in gjorde en av hans bröder redan sin värnplikt på Karlberg i Stockholm, som busschaufför. Vid inryckningen fick de en dagpenning på två kronor och tjugofem öre. Sitt boende delade han med sju andra i en del av en barack. I baracken fanns toalett, tvättmöjligheter och dusch med endast kallt vatten. I den andra delen av baracken bodde värnpliktiga från Roslagens luftvärnsregemente i Norrtälje. Där var det ofta bråk . Mannarna på kompaniet kom från Västergötland, Uppland och Södermanland. Kompaniet krympte allt efter som tiden gick på grund av hemförlovningar och avflyttningar till olika regementen. Allan tyckte bra om sina befäl som var kompanichef kapten Bucht, rustmästare Bergman och överfurir Jägstad. Allan berättade också att rustmästare Bergman och överfurir Jägstad kom från samma ort i norrland. Överfurir Jägstad hade också hand om fördelningen av arbetsuppgifter. Uniformerna som man använde var fältuniform m/58 och permissionsuniform m/52 och som personligt vapen hade man k-pist m/45. Allans nummer var 63 och hans smeknamn var ”Samme”. Under sin grundutbildning var det mycket skjututbildning på skjutbanorna nere vid slottet. Kompaniets prisskjutning med kapten Everhed på B-banan var han inte med på.
Arbetsuppgifter
Tillsammans med tre andra värnpliktiga fick Allan sin befattning som lastbilschaufför vid Skyddskolans atomfält. Atomfältet låg ut efter Holmbodavägen, från marketenteriet i övningshallen och bort mot Holmboda. Med sin lastbil var han ofta med på fältet när kompanierna hade övningar. Han fick även åka till Stockholm för att hämta materiel till övningar vid atomfältet. Det hände också att han fick vara med och servera när officerarna hade middagar på slottet.
Vid övningarna på atomfältet hände det att delegationer med utländska gäster kom på besök. En överste som ofta var med delegationerna kände Allan igen och det var Stig Wennerström. De officerare som Allan kom i kontakt med uppskattade honom och de hade fått förtroende för honom. Vid ett tillfälle mötte han Kapten Sohl från Skyddsskolan och fick följa med in på hans kontor. Kapten Sohl ville att han skulle bli hans chaufför under övningarna i Västergötland under en vecka. Resan till Västergötland började med uppehåll i Stockholm där Allan hade sin övernattning på Örlogshemmet. Nästa dag gick resan vidare till Södertälje, Örebro med slutmålet i Töreboda. Han blev senare också chaufför åt Kapten Sohl under övningar i Knutby.
Kasernvakt
Man hade 24 tim kasernvakt. I vakttjänstgöringen ingick bla att cykla några rundor i området. Med kronans cykel med ballongdäck började rundan med en jobbig uppförsbacke till skolans sjukhus. Sedan vidare till skjutbanorna i södra delen av området, kaserngården och vidare till slottet och skjutbanorna. Där det skulle stämpla för att visa att man varit där. I rundan ingick också att låsa dörren till officersmässen vid 24.00 på natten, någon brandberedskap ingick de inte i.
Fritiden
Sin fritid tillbringade Allan ofta med att åka till Stockholm och jobba på restaurang Operakällaren. Resan till Stockholm gjorde han med hjälp av sin tumme uppe vid riksväg 13. Vid ett tillfälle jobbade han på restaurang Soliden på Skansen. Där fick han inte sluta förrän klockan 01.00 på natten. Så resan hem till Rosersberg fick han göra med nattbussen för att sedan gå de sista kilometerna till skolan, så i fortsättningen jobbade han endast på Operakällaren.
Permissioner
På lördagarna var tjänsten slut klockan 1200. Hade de inte vakttjänst var de lediga och kunde åka hem. De tillfällen som Allan åkte hem var när han hade sina friresor. Han var oftast ensam kvar i baracken på helgerna och jobbade då på Operakällaren. Resan hem till sina föräldrar på gården under julledigheten var något som Allan ångrade. Att komma hem innebar att han fick jobba. Då hade det varit bättre att vara kvar på skolan i Rosersberg med god mat och lugn och ro, berättar Allan. Så någon hemresa under påsken blev det inte. Då stannade han kvar på Svea livgarde.
Flytt från Rosersberg
Under eftervintern började verksamheten minska och inga nya värnpliktiga kom till InfSS. Det började bli tomt och öde. Under mars månad 1961 delades kasernkompaniet upp och fördelades ut på olika regementen. Allan och tre av hans kamrater fick sina placeringar vid Svea livgarde. De fortsatte varje dag att åka med en VW buss och en lastbil till Rosersberg för tjänstgöring. Resandet till Rosersberg pågick fram till deras utryckning. Att bo på Svea livgarde tyckte Allan var bra, det var närmare till Stockholm, bara att ta bussen in till Norra Bantorget om han skulle jobba eller bara gå på bio någon kväll.
Kamratskapet på kompaniet
På kompaniet var de några av grabbar som höll i hop. En som var rolig och underhållande hette Åseskog och kom från Västergötland. Hans far hade varit Häradshövding i Nyköping. I kasernkompaniets uppgift ingick också att ställa upp med en chaufför till skolchefen Sven Videgrens tjänstefordon, en Ford Custom. Körningarna var ofta förlagda till kvällstid med väntetid när skolchefen var på möten. Det var en arbetsuppgift som Allan inte kunde tänka sig att ha.
En person som Allan kommer ihåg var chauffören Gösta Swedén, Gösta var en bestämd man. Inför muckarfesten var det tänkt att de fyra skulle fira på en restaurang ute på Lidingö. Men en fest med fyra personer varav två som inte kom blev något avslagen. Sin avrustning, inlämning och utryckning fick Allan göra från Svea livgarde.
Arbetslivet
I arbetslivet prövade Allan på olika arbeten. Efter att ha varit hemma på gården med sin far och jobbat under ett år började han på cementgjuteriet i Herrljunga. Där tillverkades bland annat balkongräcken till hyreshusen som byggdes i Stockholm.
Som gjutare på cementgjuteriet jobbade han under två år. När han ansåg att han kunde jobbet tyckte han att det var det dags att pröva på något nytt. Då gick han till sjöfartsföreningen i Göteborg och anmälde sig för jobb på något fartyg. Efter två resor på båtarna till England mönstrade han på ett fraktfartyg.
Senare hade han också egen lastbil med många körningar till knallelandet i Borås med varor till postorderföretagen. Slutligen började han jobba på Volvo reservdelar, där han blev kvar fram till sin pension 1992.
Vi tackar Allan för den trevliga intervjun och den information han har hjälpt oss med.