Maskinell uppgiftsmatning hindrar signalisten maska

Publicerad den 29 maj 1958

I fyra lektionssalar kvittrade de morsesignaler fram i de värnpliktigas hörlurar, matade av sju transmittrar – körda med olika hastigheter allt efter mottagarnas utbildningsstadium – störningssändare kopplades in emellanåt med musik och högtalare i lektionssalen serverade ett bedövande frontmuller.

UNT 29 maj 1958. Egentligen skulle det gå lika bra utan att någon befälsperson övervakade det hela – det var det intryck en av UNT:s medarbetare fick vid ett besök på radiovinden hos signalregementet på onsdagen. I fyra lektionssalar kvittrade de morsesignaler fram i de värnpliktigas hörlurar, matade av sju transmittrar – körda med olika hastigheter allt efter mottagarnas utbildningsstadium – störningssändare kopplades in emellanåt med musik och högtalare i lektionssalen serverade ett bedövande frontmuller. Eleverna antecknade hela tiden sändningen och försök till maskning var inte tänkbart, eftersom ett ofullständigt utskrivet telegram obönhörligt skvallrade om lättjan.

Besöket utsträcktes också till infanteriskjutskolan vid Rosersberg och avsikten var att ta del av det rationaliserings – och besparingsarbete som pågår inom armén – främst när det gäller specialutbildning. Major Bengt Ahlström vid arméstabens utbildningsdetalj poängterade under demonstrationen att rationaliseringsarbetet ingalunda är en dagsfärsk företeelse och att vi här i landet står oss ganska gott på området, även då vi jämför med amerikanska och engelska förhållande.

Imponerande arbete utfört vid S 1.

Den som tidigare sett de gamla förrådsvindarna på Polacksbackens kaserner har mycket svårt att nu känna igen de mörka och dammiga kyffena i de modernt inredda lokalerna. Överste Sven Almqvist kan med rätta vara stolt över der som uträttats under de år Signalregementet vistats i Uppsala. Fullt utbyggda avdelningar för tele- och radioavdelningar finns för undervisningens rätta bedrivande och de tekniska hjälpmedlen har utnyttjats effektivt. I stället för att göra milslånga färder ut till televerkets stationer, och där öva inkoppling på nätet med allt vad detta innebär av skaderisker för anläggningarna och utgifter för transporter etc., låter man eleverna öva det tekniska förfarande på egna anläggningar av samma sort. En instruktör kan med lätthet ha en pluton ingång samtidigt och vad bättre är – hålla kontroll på att samtliga verkligen lär sig sköta grejorna. Hela verksamheten präglas av att ett stort antal elever hålls i full sysselsättning av ett förhållandevis litet antal instruktörer.

Dyrbara granater kan sparas in.

Vid Rosersberg gavs tillfälle att se hur man utan att eftersätta utbildningen kan pressa kostnaderna för att lära de värnpliktiga att handskas med närpansarvärnsvapen och granatkastare. Alla dessa har dyrbara projektiler som gemensam nämnare och följaktligen kan det inte bli så tätt mellan de skarpa skotten att det tjänar någon till lärdom eller ger vana vid vapnet.

I filmkammaren har den gamla hederliga kammarammunitionen ånyo kommit till heders. En filmremsa visar en rullande stridsvagn på måltavlan - eldkommandot drillas in liksom pjässervicens kontrollåtgärder för att ingen skall bränna byxbenen eller skägget på den bakåtgående eldstrålen från granatgeväret, raketgeväret eller pansarskott. När skottet går stannar filmremsan och träffen markeras genom fondbelysning. Tio öre är den blygsamma kostnaden för skottet och en dylik filmskjutbana kan med apparatur byggas för ungefär 20,000 kr . Nästa utbildningsetapp sker på en skjutbana med rörlig måltavla – något i stil med hjortskytte. För de tre närpansarvapnen har konstruerats ammunition med instickspatroner av klen kaliber. Konstruktionerna har gjorts med tanke på att få fullt fältmässig hantering vid laddnig och avfyring och att i görligaste mån få knall – och eldeffekt som vid skarpskjutning. När granatkostnaden ligger på 60 – 120 kr. betyder det givetvis en stor sammanlagd besparing om övningsskjutningen på denna bana kan hållas nere i 35 öre – 1:70 per skott. Samma förhållande gäller övningsskjutning med 12 och 8 cm:s granatkastare. Till dessa finns nu instickspipor passande till 47 mm:s granater, som kostar bara tiondelen i förhållande till de stora granaterna.

Rationaliseringen är i stort så långt driven, att man kan påstå att arméledningen gjort sitt yttersta för att hålla ned kostnaden utan att pruta av på utbildningens kvalitet. Men överstarna Almqvist och Bengt Uller vid skjutskolan är eniga om att det fortfarande måste tas hårda tag på den här punkten.

Ben T.

Källor

  • Uppsala Nya Tidning