Chefens skjutning på Rosersberg militär uppvisning i toppklass

Publicerad fredagen den 18 november 1955

Rosersberg levererade på torsdagen den årliga återkommande ”Chefens skjutning” inför ett imponerande uppbåd av svenska officerare och utländska militärobservatörer samt dessutom chefen för armén, representanter för försvarsberedningen, försvarsdepartementet, krigsmaktens högre staber och elever i militära skolor.

Skådespelet blev av hög tekniks klass och mot regin fanns inga anmärkningar att göra. Marken skakade under åskådarna och luften skalv av vibrationer från spärrelden några hundra meter längre fram i terrängen. Stridsskjutningen inramades av demonstrationer kring moderna vapen på förmiddagen samt förevisning av skjutskoleelevernas utbildningsmedel och -sätt under eftermiddagen. Övningen ingick även som ett led i försvarshögskolans höstkurs.

Man höll till i den traditionella terrängen nordost om skolan, där fienden placerats i den sönderskjutna bergiga terrängen mot sigtunasidan och de egna förbanden i skogsbrynet på andra sidan slätten. Ungefär 400 man från I 8 var anfallande styrka, vederbörligen förstärkt med litet artilleri och några stridsvagnar från Enköping. Redan en timme före klockan K var uplanningarna på plats, insmorda i ansiktet med camouflagefärg och i övrigt skiftande i alla skogens höstliga färger. Ute i en gip stod stridvagnarna täckta av gran och tallris med kanonröret hotfullt pekande fram mot målterrängen.

De stora 12 cm:s granatkastarna doldes halvannan kilometer in i skogen i sådana vinklar att projektillbanan inte gick över övningstrupp och publik. I skogsbrynet skymtade eldledningspersonal, kulsprutenästen och de mera svårgömda infanterikanonerna. De anfallande gevärskompanierna låg i ställningarna på ömse sidor om de eldunderstödjande förbanden och från bataljonschefens, kapten Jervant, I 8 uppehållsplats prövade signalisterna ut de lämpliga radiokanalerna för kommunikationerna i stridlarmet.

På åskådarplatserna trängdes militärer av allt högre rang ju närmare man kom det fastställds klockslaget, och allra sist kom en lång rad militärattachéer med pokeransikten, tätt följda av politiker m.fl., bland vilka man lade märke till högerns Jarl Hjalmarsson i grön hatt och med kikare i knäet.

Arméchefen var också tillstädes när övningsledaren, major G. F. Stevenberg drog igång en utförlig redogörelse för övningen, interpunkterad av vapen, hostade fram en salva mot de olika terrängpunkterna allteftersom genomgången framskred.

Så fick de inbjudna rikta in ett par pilar mot olika mål, som lades under eld för att visa skjutskikligheten hos vapnen. Publiken fick möjlighet att följa tidsprecisjonen vid de olika eldmomenten under de sex minuters långa eldstorm som utbröt före stormningen. Man höll tiden så exakt att de grova granatkastarna, som har ganska lång projektilväg, satte igång något tiotal sekunder före den utsatta tiden, för att deras last skulle anlända samtidigt med de mera snabbfotade projektilerna från kanonerna och kulsprutor. Allt gick fort, när signalen slutligen kom. Marken skalv och röken spred sig över slätten, där fotfolk och stridvagnar några minuter senare vällde fram till stormningsavstånd.

En mycket belåten stridledning kunde notera att Rosersberg med heder klarat av sin uppgift att utåt visa en del av de vassa taggarna hos den svenska igelkotten m/55.